Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, januari 15, 2018

ÄNTLIGEN EN NY PEPS-SKIVA !

Ja, "Äntligen!" (Gazell CD 2005) är den helt riktiga titeln på detta album med Peps Blodsband, det första på åtta år (fast det då var Peps & The DownHome Blues Band).

Det är nu hela 13 år sedan det kom ut, och det är den hittills senaste. Vi får väl se om det blir något mer. Per-Åke Tommy "Peps" Persson är nu 71 år gammal, och har väl med ålderns rätt dragit sig tillbaka i huset i de nordskånska skogarna.

"Äntligen!" är, som alltid när det gäller Peps, ett opus av gott hantverk, stor musikalitet, proffsig produktion och med stort personligt signum. Men som helhet kanske inte det mest spännande i hans stora katalog - som inkluderar Linkin' Louisiana Peps, Peps & Blues Quality, Peps Blodsband, Pelle Perssons Kapell och mycket mer. I praktiken frontfiguren Peps med blandade uppsättningar musiker, dock nästan alltid med fantastiske trumslagaren Bosse Skoglund som en säker klippa.

På "Äntligen!" går låtarna i reggae-takt, blandat med lite afro och blues, de plattformar han vanligen rör sig på. Som alltid kloka och välformulerade texter, ofta med udden riktad mot marknads-ekonomins hets och drivkrafter ("Homo Economicus", "E du dum?", "Stressen knäcker"). Bluesen finns i den mörka "Rälit råttgift blues" och Timbuktu är gäst i den kusliga "Militantiasis", en slags egen variant av "Masters of war".

Hela 13 spår ger ett mycket generöst album. Som så ofta varierar Peps egna låtar med fingertopps-känsliga covers, inte minst av gammal blues. "Seglar nerför floden Rhen" bygger på ett original av Sonny Boy Williamson. Peps föregående album "Rotblos" upptog helt och hållet gamla blueslåtar på ett lysande sätt. "Tid för tango" är en avspänd tango-reggae (!) medan "Alldeles lagom" pumpar på i rolig bluebeat-stil.

Men det finns en sång här som berör mig alldeles särskilt starkt. Som lyfter just denna skiva till något speciellt. Det är sången "Grannen", som mer än någonsin fångar tidens tand (fast det alltså är 13 år sedan). I "Grannen" samtalar han med just grannen som är "en hedersman". Men grannen är skrämd och full av fördomar mot "araber och annat pack". Här blottläggs hela den folkligt utbredda främlingsfientlighet som är så vanlig, inte minst på landet i Skåne, och som lägger grunden för SD. Peps skildrar ett möte som låser sig helt pga olika uppfattningar, men som ändå är ett MÖTE, inte något uppifrån-fördömande på 08-vis. Det finns en ärlighet och en uppriktig förtvivland i denna lunkande reggae. Det är en mycket stark sång. En av Peps allra bästa låtar någonsin.

Betyg: ***

onsdag, januari 10, 2018

FRANSK GRUPP MED PUNK-COVERS SOM BOSSANOVA

Det här är en genialisk idé. Och ett synnerligen fyndigt namn. Så här är det : "Nouvelle vague" betyder "Nya vågen" på franska och syftar den period i filmhistorien när franska regissörer (Truffaut, Chabrol m.fl.) sökte en hårdkokt nyenkelhet på 1950-talet.

Därmed är den franska markören direkt spikad. Det här är Frankrike och väldigt mycket Paris. "Nya vågen" eller "New Wave" är också en period i rockhistorien. När band och artister i England strax efter punken ville skapa en tuff, rockig nyenkelhet. Rockmusikerna snodde begreppet från fransk filmhistoria.

Och en tredje infallsvinkel : I Brasilien blev det på 60-talet mäkta populärt med Bossa Nova. En stil som innebar en lojt sofistikerad, "lyxig" variant av den mera hetsiga samban. Bossa Nova blev världsberömd med Astrud Gilberto, Sergio Mendes m.fl. och snurrade på varenda cocktailparty. Och vad betyder Bossa Nova på portugisiska? Jo, "Nya vågen".

De här tre delarna vävs samman av den franska gruppen Nouvelle Vague, som debuterade med detta album "Nouvelle Vague" (Peacefrog Records CD 2004). Alla deras album har likartat stiliserade retro-affischlika omslag.

Så vad är konceptet? Jo, de plockar upp låtar från den brittiska (och i någon mån amerikanska) punkrock- och nya vågen-rock-eran åren runt 1980. De tar dessa låtar och gör om dem i lugn bossa nova-stil. Det blir bra! Det blir riktigt, riktigt bra. Om man tycker det låter som en idé på pappret mer än en musikalisk grund så stämmer det inte, för Nouvelle Vogue formar sin musik så bra och så helgjutet symbiotiskt.

Fransk populärmusik och chanson-historia är något jag är svag för sedan gammalt. Likaså i de många uttryck av lounge-stajlad electonica med olika remix-volymer (till exempel i Hôtel Côstes-serien eller av kollektivet St. Germain) som producerats i Paris under 2000-talet. Redan där har vi en poäng.

Och på denna debutskiva får vi  "Love will tear us apart" av Joy Division, "Just can't get enough" av Depeche Mode, "Guns of Brixton" av The Clash", låtar av The Cure, The Undertones, XTC med mera. Och inte minst den skabrösa "Too drunk to fuck" av Dead Kennedys, som i sin yviga tvetydighet blir höjdpunkten här.

Allt framförs med skönt förförisk av sångerskor som Camille och Melanie Pain. Kompet är akustiska gitarrer, något piano, trummor med vispar och kantslag. Allting mjukt, erotiskt, snyggt och i en skarp kontrast mot den adrenalinstinna utlevelse som originalen stod för. Ja, det här är ett experiment som är riktigt galet roligt och mycket ovanlig. Rekommenderas!

Betyg: ****

måndag, januari 08, 2018

ETT STORARTAT BOKSLUT FÖR JONI

"Travelogue" betyder resedagbok, och "Travelogue" (Nonesuch 2CD 2002) med Joni Mitchell är som hennes resa genom hennes hela liv och karriär. När den gavs ut deklarerade hon att det skulle bli hennes sista skiva. Med ålderns rätt. Hon bröt senare det löftet och gjorde ytterligare en.

"Travelogue" är till upplägget en rak fortsättning på hennes föregående, mästerverket "Both Sides Now" från 2000. Samma stora, orkestrala arrangemang, samma jazziga sångstil och drömska nattstämningar.

Skillnaden är repertoaren. På "Both Sides Now" tog hon till stor del upp standards och gamla jazzlåtar. Hela albumet anspelade på Billie Holidays sista LP "Lady in Satin" från 1958. Några egna sånger fanns också med. Bland annat titellåten, som transformerats från en enkel visa i folksong-stil (från hennes andra LP "Clouds" 1969) till att bli en del av den storslagna storbands-katedral som formar hela det albumet.

På denna dubbel-CD "Travelogue" sjunger hon uteslutande egna, gamla kompositioner. Men musik-stilen och atmosfären är densamma. Stor, grandios orkester med komp, stråkar och blås (mycket horn). Jonis underbara sångröst i ett moget mezzoläge och med jazzigt, blå intonation. Alltså långt ifrån den flickiga sopran som sjöng till akustisk gitarr runt 1970. Dessutom allt i storstilade, lång-samma tempi i de mest finessrika arrangemang.

Det blir således något helt nytt att här åter igen få höra "Woodstock", "Hejira", "Last time I saw Richard", "Otis and Marlena" och "The circle game". Även tidigare mera experimentella spår som "Sex kills" och "God must be a boogie-man" inryms i den grandiosa orkester-prakten.

I centrum finns förstås Joni Mitchells berättelser. Ofta långa och episka, men i fria rörelser. Vers-refräng-systemet övergav hon mycket tidigt. Det är knappast någon hemlighet sedan tidigare att jag är mycket förtjust i Joni Mtchell och hela hennes unika konstnärskap. Det inkluderar även omslagen, vars vackra oljemålningar av henne själv sätter färg på musikens personlighet. Att låta sig omslutas av hennes sång, sånger, melodier, orkester-arr - finns det något bättre? Om "Both Sides Now" var en skiva att ta med sig på en öde ö, är "Travelogue" en kär reselektyr. Resedagbok heter den ju.

Betyg: ***** 

torsdag, januari 04, 2018

ETT AV 90-TALETS MEST HYLLADE ROCKALBUM

Brittiska gruppen Radiohead gav 1997 ut sitt tredje album "OK  Computer" (Parlophone CD 1997) som blivit samstämmigt hyllat som ett av 1990-talets allra främsta rockalbum. Succé såväl bland kritiker som skivköpande allmänhet.

Som så ofta är jag lite famlande när det gäller nutida kritiker-favoriter inom rocken. Jag var inte särskilt med i strömmen på 90-talet och tände, som jag nämnt, inte på den hypade grunge-våg med Nirvana och andra, som gjorde mest väsen av sig. Inte heller på heavy metal som Metallica. Och inte alls på hela hiphop- och house-skolorna.

Så vad blev kvar? Den brittiska indie-popen eller Brit-popen gav jag heller inte mycket för. Oasis kunde väl gå an i små doser, medan Blur, Suede och Pulp inte berörde mig ett dugg. Bandet Radiohead (med namnet knyckt från en Talking Heads-låt) hade (har?) ett konstnärligt uppslag som tilltalar mig mer.

Först - det gåtfullt snygga och mycket abstrakta skivomslaget. Vi börjar där. Vad är det man ser? Ett grafikblad? Eller några skrapade penseldrag? Under kan vara något motiv som möjligen kan likna en större rangerbangård. Men det är för abstrakt för att "likna något". Det kärvt blåskrapade mot en vit bakgrund är en spännande fond i sig. Vad kan dölja sig under förpackningen?

Det andra som slår an på mig är en enda sång från denna skiva, "No suprises". En rockballad som sångaren, gitarristen och låtskivaren Thom Yorke sjunger med innerlighet. Det finns en slags dröjande längtan och ett vemodi det långsamma tempot som kan erinra om Pink Floyd. "No suprises" är definitivt en av 1990-talets finaste låtar, alla kategorier.

Resten av skivan är jag tyvärr inte lika entusiastsik över. "Subterrean homesick alien" refererar sjävklart till Dylan. "Airbag" och "Exit music (for a film)" skvallrar om Brian Eno. Jag blir glad åt hälsningar till artrock och progrock. Men Radiohead är ett nyrockband och oftare ligger tunga sjok av ackord malande så som de brukar göra hos t.ex. U2 eller The Cure. Om då Thom Yorke dessutom lägger på en överstyrd sångröst så är jag inte längre med på noterna.

Betyg: ***

fredag, december 29, 2017

ÅRETS ÅRETS 2017 :

Har inte varit så bra på att hänga med i nya filmer, böcker eller ny musik detta året. Denna Årets får mest handla om den privata sfären.

Årets privata händelse: Vår flytt till Finnboda Pirar.
Årets område: Finnboda Hamn med dess varvshistoria.
Årets transportmedel: SL Sjövägen.
Årets favoritbåt: M/s Gurli (bilden).
Årets examen: Matildas exjobb vid Linköpings universitet, färdig civilingenjör.
Årets resor: Lefkas i Grekland, Amsterdam, Helsingfors och Oslo.

Årets opinionsbildning: MeToo-kampanjerna och dess verkningar.
Årets katastrofer: Donald Trump och Kim Jong Un.
Årets dokumentärfilm: Citizen Schein.
Årets TV-serie: Vår tid är nu (lysande!) och Bonusfamiljen, båda SVT.
Årets TV-program: Kulturfrågan Kontrapunkt.
Årets konserter: The Rolling Stones på Friends Arena och Dweezil Zappa på Cirkus.

Årets jubilar: Carl-Ivar, 100 år!
Årets saknade (scenpersoner): Hasse Alfredson (den störste!), Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Rikard Wolff, Roger Moore.
Årets saknade (musik): Svend Asmusen, Sven-Erik Magnusson, Ingvar Lidholm, Janos Solyom, Tom Petty, Chuck Berry, Fats Domino.
Årets saknade (övriga): Lennart Nilsson (fotografen), Magdalena Ribbing.

Nästa års förhoppning: Fred, försoning, tolerans och kommunion över världen. Bort med allt detta hat som förpestar så mycket för så många.

GOTT NYTT 2018 !!!

torsdag, december 28, 2017

UPPSAMLAT FRÅN 90-TALET

Nej, 1990-talet var inte mitt decennium i musiken. Det sade jag om 1980-talet också, men då hängde jag i alla fall med hyfsat ändå, oavsett vad jag gillade.

90-talet var CD-skivans tid och det var en makalös mångfald, vilket ju är positivt. Å ena sidan växte hiphop, rap och house fram som en lavin. En slags musik jag initialt varit lite nyfiken på (sampling!), men snart tappade. Macho-kultur och hård gangsterrap tog över istället för den kluriga humor som De La Soul lanserat.

Å andra sidan fanns amerikansk grunge-rock. En mullrande, dov skitmusik som flirtade med knark och destruktivitet. En genre jag avskydde. På den brittiska sidan matchade man med "britpop" eller "indierock". Den kunde vara bättre. Att Oasis lyfte fram influenser från The Beatles och Radiohead lyfte fram influenser från Pink Floyd kunde ha sina poänger. Utan att de någonsin kom i närheten av dessa förebilder.

I övrigt var 90-talet ett mischmasch av korsbefruktningar och överlappningar. Någonstans fanns Björk från Island med sin definitivt nyskapande musik. Själv lyssnade jag på 90-talet mest på svensk pop och rock. En kompott där Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Olle Ljungström, Wilmer X, Bob Hund, Bo Kaspers och Just D (där har vi bra hiphop på svenska) fanns med.

Men detta skulle ju handla om "Arkivsök-mix 90-tal", en egen saml. (N.A.). Jämfört med mina tigare uppsamlingar från 60-, 70- och 80-talen är det här en liten, futtig samling. Vi kan nämna unika singeln "Give peace a chance" (1991) med Peace Choir. Låten från 1969 av John Lennon är ju välbekant. Här är en specialgjord nyinspelning arrangerad av Yoko Ono, Sean Ono Lennon och ett stort antal rappare och rockare. Ny text i protest mot Kuwaitkriget i januari 1991. Låten passar ju utmärkt för rap. Syskonen Moon Unit och Dweezil Zappa finns med i kören här.

Låt mig också nämna raplåten "Rok the nation" (1990) med Leila K & Rob'n Raz och Pet Shop Boys version av "Go west" (1993), den gamla San Francisco-gayhiten av Village People. Wille Crafoords ledmotiv till filmen "Adam och Eva" (1997) och debutsingeln "Fråga stjärnorna" med Cajsa-Stina Åkerström är andra bidrag här.

Betyg: ***

fredag, december 22, 2017

MJUKJAZZIGA ROCK-COVERS MED RICKY LEE JONES

Jag har nämnt tidigare att jag egentligen är rätt kluven till Ricky Lee Jones. Personlig, men kan ha lite svårt för hennes truliga, slängiga frasering där hon ibland tenderar att låta som en förkyld bäbis.

Men visst har hon ett eget uttryck, och det är det viktigaste. Jag såg henne live på Stockholms Jazz & Bluesfestival sommaren 1991, just när denna skivan "Pop Pop" (Geffen CD 1991) hade kommit ut.

Det var en bra spelning, även om den omgärdades av vissa divalater ("Plåta inte med blixt! Det FINNS artister som kan lämna scenen....") Men divan Ricky Lee Jones var på gott humör och levererade en mycket inspirerad spelning. Ett halv-akustiskt, jazzigt komp med gitarristen Robben Ford i spetsen.

Det bästa med Ricky Lees skivor är ofta hennes välvalda covers, och "Pop Pop" är just en cover-skiva. Sparsmakade jazzversioner av t.ex. Jimi Hendrix "Up from the skies" och Jefferson Airplanes fina "Coming back to me" är onekligen något som ger credit hos mig. "My one and only love" och andra ballader härstammar mera från amerikansk Tin Pan Alley, medan "Hi-lili, hi-lo" är en gammal sång som jag lustigt nog förknippar med gamla svenska 60-talsgruppen The Shanes.

Och ballader är det. Det ena mer sparsmakad än den andra. Ibland blir det ganska segt. Men det finns ett undantag. Den utan vidare bästa låten på skivan. Det är "Dat' there", en gammal rhythm'n blues-låt av Oscar Brown Jr. Den sjunger Rickie Lee Jones här riktigt svängigt, med Joe Henderson på tenorsax. Men den är å andra sidan ingenting mot Monica Zetterlunds inspelning av samma låt från 1961, då kallad "Va' e' de' där?" (med text av Beppe Wolgers). Ändå är den bästa låten på denna  skivan "Pop Pop".

Betyg: ***

torsdag, december 14, 2017

 EN AV BRÖDERNA WILBURYS BÄSTA

Tom Petty dog hösten 2017. Det är alltid sorgligt och trist när personer man beundrar går bort. Förra året - 2016 - kändes som något helt ruggigt vad gäller stora skapare. David Bowie, Prince, Freddie Wadling, Olle Ljungström, George Martin Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten.... Listan kan göras plågsamt lång.

Detta innevarande året 2017 har inte varit bättre. Stora scen-artister som Hasse Alfredson, Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Rikard Wolff, jämte en hel del fina musiker och andra. Bland dem finns Janne "Loffe" Carlsson, Sven-Erik Magnusson och amerikanen Tom Petty.

Jag får erkänna att uppslaget till denna LP var just hans död. Jag var aldrig riktigt inne på Tom Petty innan, men jag gillade honom starkt som en del i supertruppen The Traveling Wilburys (aktiva en kort period 1988-90). På så sätt finns det starka band till nyss nämnda George Harrison-LP:n från ungefär samma period.

Här är vi något senare. "Into The Great, Wide Open" (MCA CD / LP 1991) är en glänsande pärla som jag trots allt till större delen har kvar att lyssna in mig på. Men det blir lätt. Att nynna på låten "Learning to fly"  är att vaggas in i en coolt traditionell, amerikansk rock. Inget märkvärdig, men så elegant välgjort. Så gungande behagligt med ringande kompgitarrer och Tom Pettys fylliga röst.

Den naivistiskt, sagolika omslagsmålningen ger en hint om det som nu kallas Americana. Här finns djupa rötter i amerikansk folksong, i Dylan, The Byrds, Neil Young och hela den traditionen. Att Petty sedan råkade debutera någonstans i höjd med punken / nya vågen gjorde att han då hamnade bland all nyrock i början av 80-talet. men det är inget som stör mig nu. Att denna tradrock-skiva kom ut 1991, mitt i vågen av all den skräpiga grunge-rock, heavy metal och hiphop som jag inte gilla, det kändes då befriande.

Tom Petty var född 1953 och var således inte mer än nybliven "folkpensionär" när han oväntat gick bort i oktober. Han var yngst av de fiktiva Wilbury-bröderna. Av den kvintetten är nu bara brittiske Jeff Lynne och så självaste Bob Dylan nu kvar i livet.

Betyg: ****

torsdag, december 07, 2017


SCHLAGER-FESTIVALER - DE SENASTE 40 ÅREN

Jodå, jag är till viss del schlagernörd. Den tidigare volymen i denna serie, som omfattade från begynnelsen 1956 till året 1980, svalde jag med hull och hår utan förbehåll.

På den tiden var det härliga, bärande refränger på franska, herrar i smoking och damer i långklänningar, dirigenter och riktiga orkestrar med stråkar och allt. Det var högtidligt och storslaget.

Det som EBU (Europeiska Radiounionen) förmodligen hade tänkt som en engångs-händelse på försök 1956 hade snabbt fortplantat sig till en lång och präktig tradition av årliga evenemang, där vinnande land blev värdland det följande året. Och begreppet Europa var än så länge liktydigt med Väst-Europa. De där bakom järnridån varken ville eller fick beblanda sig med sådan dekadens.

Den andra volymen av dessa utmärkta utgåvor heter "Congratulations : The Very Best of The Eurovision Song Contest ; Winners, Favourites, vol. 2 : 1981-2005" (CMC Entertainment saml.-2CD), med diverse europeiska schlager- och schlagerpop-artister. Här är karaktären delvis annorlunda. Disco-rytmer och dansvänliga beats tar över. De starka refrängerna tynar gradvis bort. Glitter, show och gayvibbar intar scenerna. Efter Berlinmurens fall inträder även de forna östländerna, vilket helt förändrar kartan. Runt millennieskiftet försvinner de stora orkestrarna och ersätts av förinspelade komp. Oftast programmerade rytmer och syntiga techno-klanger.

Den musikaliska utvecklingen inom ESC är inte på min sida. Techno har aldrig varit min grej (däremot är detta med gayvibbarna kul). Musiken hävdar jag var bättre förr. Jag gillade refränger, lång-klänningar och stråkar. Därför nöjer jag mig med ett kritisk urval från 1981-2005. Men där finn å andra sidan en hel del godbitar att plocka.

Den kanske bästa festivallåten genom tiderna : Italiens "Gente di mare" med Umberto Tozzi och Raf från 1987. Den snygga, tilltalande duetten om havets hjältar vann inte (det gjorde Irlands tråkiga Johnny Logan), men den har blivit en säker favorit för många i historien. Inte minst var Jacob Dahlin bra på att lansera dem i "Jacobs Stege" i SVT.

Den andra av mina definitiva favoriter i historien är Frankrikes så oerhört sensuellt vackra och exotiskt spännande "Le dernier qui à parlé" med Amina från 1991. Hon fick faktiskt lika många poäng som vinnande Carola "Fångad av en stormvind" och borde varit delad vinnare, men eftersom Carola fick fler tolvor utsågs hon till segrare. Kommittén var nu vis efter fiaskot 1969 när fyra länder snopet nog hamnade på delad förstaplats.

1990-talet var annars Irlands stora triumftid i ESC, med fyra segrar på tre år mellan 1992 och 1996. Då inträdde också nya stilistiska drag i utbudet. Sagolika klanger, trolsk skönhet och etniska flirtar ersatte de vanliga uptempo- och refränglåt-koncepten. Året 1995 sticker ut som ett av mina favoritår. Dublin arrangerade en mycket smakfull festival med fina bidrag från bl.a. Spanien och Polen. Från det året kommer även Danmarks fantastiskt fina "Fra Mols til Skagen" med Auk Wilkens.

In på 2000-talet börja den östeuropeiska närvaron märkas även i vinsterna. Ofta med musikaliskt mindre intressanta bidrag, tycker jag. Minns t.ex. hur våra egna Afro-Dite 2002 blev brädade av den fullständigt menlösa Marie N. från Lettland. Däremot är Estlands "My star" med Brainstorm (2000), liksom vinnarna från Turkiet (2003) och Ukraina (2004) mycket hörvärda. År 2005 med Greklands Helena Paparizou avslutas denna samling.

Betyg: ***

torsdag, november 30, 2017

GEORGE BÄSTA ALBUM

Det här är väl underbart. Det är så skönt att ha något kvar. Något nytt att upptäcka. Ständigt nya inspel (fast de för min del oftast är gamla). George Harrison "Cloud Nine" (Dark Horse LP / CD 1987) är ett av mina senaste nyförvärv, och jag har helt enkelt inte hunnit lyssna in mig på den ännu.

Ändå utser jag den helt frankt till Georges bästa album på egen hand, med utgång från de brottstycken jag hört. Jo men faktiskt.  Får erkänna att jag aldrig fördjupat mig i "All Things Must Pass", den mäktiga trippel-LP som han gjorde 1970, precis efter Beatles plågade uppbrott.

Den påstås allmänt vara hans mästerverk, och det är nog sant. George tog en sådan väldig revanch efter att efter alla år i Beatles ha stått i skuggan av Lennon och McCartney som låtskrivare. Hans framgångsrika låtar på Vita Dubbel och inte minst på "Abbey Road" sporrade honom till en konstnärlig och kreativ explosion. Det blev alltså en hel trippel-LP. Den har jag kvar att upptäcka.

Men efter det blev det väl uppriktigt sagt lite si och så med hans nivå. Hans soloalbum från 70-talet är ofta skapliga men inga riktiga toppar. Hans 80-tal var lite trevande, ända tills åren runt 1987. Då hände något. Dels detta egna mästerverk (ja, jag hävdar det ändå).

Dels samarbetet i det som blev 1988 års största överraskning, den "hemliga" supergruppen The Traveling Wilburys. När ett så namnkunnigt gäng som självaste Bob Dylan, George Harrison, Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne under lätt fingerade namn steg fram med ett dussin helt lysande poplåtar och nyvunnen spelglädje, ja då var det något helt enastående. De var i lite olika åldrar och traditioner, men tillsammans blev de en egen rockhistoria i miniatyr.

Denna George-LP kom alltså året innan, men den var i samma andetag. Kompisen Jeff Lynne (från gamla Electric Light Orchestra, ELO) producerade. Och det handlade här verkligen om nyvunnen kraft och kreativitet i en samling utmärkta låtar med bästa arrangemang och ljudkvalitet.

"Got my mind set on you" blev den stora hitlåten. Inledande titellåten är helt underbar och "When we was Fab" handlar - förstås - om tiden i The Beatles. Mer finns, men det få jag återkomma till. Och betyget blir - torts mina egna reservationer, detta :

Betyg: *****

onsdag, november 29, 2017

UPPSAMLAT FRÅN 1980-TALET

Jo, men visst blir det en del, trots allt. Jag har ofta sagt att 1980-talet inte var mitt decennium. Att jag varken kände mig hemma i tiden, trenderna, musiken, tonspråken eller i uttrycken. Det motsäger ju inte att jag trots allt genomlevde det, fanns i det och påverkades av det. Och gillade en del.

Det finns ju alltid hits. Präktiga hitlåtar. Sådana och mycket andra har jag samlade på "Arkivsök-mix 80-tal" (egen saml.) med uppsamling av sådant jag på ett eller annat sätt gillat eller som fanns runt omkring.

Ta t.ex. en sådan brottarhit som "Bette Davis eyes" (1981) med Kim Carnes. Den dekadent hesa rösten till det syntiga, klafsande kompet. En melodi som sätter sig som klister och som dessutom är en väldig tidsmarkör. Eller ta slagkraftiga hitlåtar som "Girls just want to have fun" (1984) med Cyndi Lauper, Stones-covern "Beast of burden" (1984), utmärkt sjungen av Bette Midler.

Den mera smöriga "Wherever I lay my hat" (1984) med Paul Young. Mycket från tiden runt 1984 blir det (min Borås-period) i skön skvalpop som "99 luftballoons" (1983) med tyska Nena och "Forever young" (1984) med likaså tyska Alphaville fast på engelska. Vi kan ju även dra till med senare pärlor som den charmerande "I'm gonna go (500 miles) med de skotska tvillingarna The Proclaimers. Eller den riviga svenska hiphop-dängan "Got to get" (1989) med Leila K & Rob'n Raz.

Och så var det det där med Thåström. Nej, jag har aldrig gillat Thåström. Jag vet att han har sina hängivna, passionerade beundrare. Jag tillhör inte dem. Jag klarar inte av hans pretentiösa poser, taskiga texter, förvridna kroppsspråk eller oartikulerade sång. Men jag försökte på 80-talet. Jag försökte hänga med och vara "rätt". Så visst. Singelhiten "Staten och kapitalet" (1980) med Ebba Grön är ju bra. En driven punklåt och en lyckad cover. Där finns ju ett original (Blå Tåget) som är livskraftigt. Dessutom hade gruppen Gurra Ljungstedts drivande trumspel så det gick undan.

Med Imperiet kom de verkligen poserna. Wiehes "Fred" samt titellåten från "Blå Himlen Blues" (1985) och den svulstiga "Österns röda ros" (1986) från LP:n "Synd" är i alla fall tidsmarkörer och lite 80-talsnostalgi om inte annat. Så långt kan jag sträcka mig. Sedan kan man kontrastera med en vuxet snygg radiohit som "Heartbreaker" (1982) med Dionne Warwick.

Eller med Nina Hagen och hennes barock-techno i hyllningen "Zarah, ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen" och hennes "New York, N.Y." (båda 1983), där hon rappar på tyska (!), som är mycket roliga. Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger "Natten" (1986), den enda sång jag vet som handlar om Palme-mordet. Av förklarliga skäl saknar sången riktning, men den fångar sorgen och skräcken den där natten 1986 som vi alla minns.

Så - jo visst. Allt som allt blir det en rätt rejäl samling med enstaka låtar från 80-talet som här samlats. Sedan hoppar jag över Duran Duran, Rick Astley och annat elände från det decenniet som jag är glad att slippa höra igen.

Betyg: ***

måndag, november 27, 2017

PAUL SIMONS UTFLYKTER I SYDAFRIKA

Det är allmänt känt att den här skivan hamnade i politiska kontroverser. Paul Simon, alltid en sökare av olika musikaliska uttryck och alltid intresserad av olika musikkulturer, gjorde skivan "Graceland" (Warner Bros LP/CD 1986) som en hyllning till Sydafrikas musiker om som ett stöd till de svarta i landet när det fortfarande led svårt under Apartheid.

Men samtidigt rådde en internationell musikbojkott mot Sydafrika, just för att sätta press på landets vita regim. Vi minns kampanjer som "Sun City" och "Svensk Rock mot Apartheid" vid samma tid.

Kan hända var det klantigt av den godsinte Simon att inte förutse konsekvenserna när han själv faktiskt reste till Sydafrika för att samarbeta med, märk väl, de svarta musikerna. Den utfärdade bojkotten var total. Paul Simon fick stryka med och blev själv utsatt för bojkott. Det blev en förvirrande situation. Simon försökte förtvivlat påvisa sitt goda uppsåt att föra fram den svarta musiken i detta instängda land. Men som så ofta i politiska konflikter var dogmatikerna oresonliga. Dessbättre fick han stöd av FN.

Nå, den här historien är just historia nu. Ut från det hela kom en av Paul Simons allra finaste och mest älskade skiva genom tiderna. Dessutom en av de mest storsäljande. Då ska ändå sägas att han alltid haft en hög lägstanivå och aldrig gjort något riktigt dåligt.

En annan följd av succén blev att många av de svarta, sydafrikanska musikerna faktiskt blev något sånär kända och fick ett bra avstamp inför den befrielse Sydafrika snart skulle uppleva, när förtrycket lättade och Nelson Mandela äntligen blev frigiven 1990 efter 27 år som politisk fånge. En politisk befrielse precis samtidigt som Berlinmuren föll och det gamla Östeuropas massiva förtyck ramlade ihop som ett korthus.

"You can call me Al'" belv den stora hiten från "Graceland". En rytmiskt spänstig och tilltalande sång som på Simonskt sätt kombinerar en avancerad, välpusslad struktur med en slagkraftig precision. Flöjterna och funkbasen i kompet gör sitt till.

Ladysmith Black Mambazo är en av många afrikanska musiker här, och körpartierna är väl infogade. Titellåten. "Under African skies" och "Homeless" är andra engagerade sånger. liksom "Diamonds on the soles of her shoes". "The boy in the bubble" berättar en verklig historia om en pojke som föddes utan immunförsvar och levde i en plastbubbla.

Egentligen finns det verkligen inget att klaga på det välgjorda "Graceland"-albumet. Ändå är det inte den Simon-skiva som står mig närmast. Vet egentligen inte varför. Förmodligen för att han gjort så många andra skivor också som är så lysande.

Betyg: ***

torsdag, november 23, 2017

FRÄCKA FRANKIE FRÅN LIVERPOOL

Lite otippat från mig kanske. 80-talets engelska synt- och plastpop är oftast inte det som står högst i kurs hos mig. Inte 80-talet över huvud taget.

Ändå kastar jag mig rakt in i den bullrigaste klubbmusiken , daterad Liverpool 1984. Frankie Goes To Hollywood blev snabbt kända som det bögigaste, fräckaste dansvänliga bandet i radion det året. En kort men intensiv karriär följde innan det hela var lika snabbt över.

"Welcome To The Pleasuredome" (ZTT dubbel-LP 1984) var deras ambitiösa och pompösa debut. "Relax" var den pumpande hitlåten som gjorde skandalsuccé och blev bannlyst av BBC för sitt synnerligen explicita, homoerotiska innehåll.

"Two tribes" blev en annan hit, faktiskt en politisk låt om den då så reella terrorbalansen mellan stormakterna. Jodå, det fanns visst det politisk musik också på 80-talet, även om den ofta skymdes av poserande gester, reklam och syntblipp. Titellåten är en 12 minuter lång rapsodi i ett fantasifullt ljudlandskap.

Men annars är det cover-låtarna som gjorde skivan och bandet så speciellt. Edwin Starrs pacifistiska gamla soulfunk "War" och Bruce Springsteens "Born to run" får nytt liv här. Det blir lite bullrigt och stolpigt bland syntkaskader och programmerade rytmer, men det fungerar. Sångaren Holly Johnson och producenten Trevor Horn lyckas få till en snitsig inramning med pondus.

Burt Bacharachs gamla klassiker "Do you know the way to San José?" får också plats i raden av välvalda covers. Men det roligaste draget är när man plockar upp den 20 år äldre Merseybeat-poplåten "Ferry cross the Mersey" av Gerry & The Pacemakers. Det är är genialiskt. Hemstaden Liverpool har som bekant en rockhistoria med anor. Inte bara med The Beatles fantastiska saga utan även med alla dessa Merseybeat-grupper som följde i dess spår, lät som Beatles och ibland fick låtar av dem.

Det är två decennier emellan, med den gängse bilden av de prydligt käcka gladpopparna Gerry & The Pacemakers på 60-talet och de läderklädda discobögarna i ett samtida, tungt nergånget Liverpool på 80-talet känns som ljusår avlägsna. Därför är det så snyggt, elegant och genialiskt att Frankie bjuder på den här kopplingen och knyter ihop historien.

Men den främsta orsaken att jag gillar den här plattan är deras egen innerliga ballad "The power of love". En av de vackraste sånger jag vet. Här sjunger Holly Johnson enastående, och här är det fritt från poser och överdåd.

Frankie Goes To Hollywood tog sitt udda men roliga bandnamn från en gammal, amerikansk tidningsrubrik från 50-talet. Den handlade förstås då om Frank Sinatra, som for till Hollywood för att starta en karriär även som filmskådespelare. Vad detta exakt har med gruppen eller musiken att göra vet jag inte. Men det är ett snyggt namn. Det är gott nog, i detta marknadsmedvetna 80-talet.

Betyg: ***

onsdag, november 22, 2017

BEATNICK-POETEN GINSBURG LÄSER

En legend är han, den gamle amerikanske beatnik-poeten, uppläsaren och vissångaren Allen Ginsburg. En motor bland 50-talets frihetstörstande, upproriska författare och på 60-talet lierad med hippierörelsen i dess mest utopiskt / visionära former.

Vän med Jack Keruoac, William Burroughs, The Fugs och många andra. Gränsöverskridare, epiker, drogromantiker, homosexuell, pacifist och humanist. En ikon i rockkulturens utkant. Starkt förknippad med New York och San Francisco och underground-kulturerna där.

"Meditation Rock" (Bakhåll CD live-CD 1999) är en inspelning från en föreställning på Kulturhuset i Stockholm i januari 1983, utgiven av det svenska bokförlaget Bakhåll. Ginsburg läser här hela sin mäktiga dikt "Howl" från 1956 under hela 25 (!) minuter. Ett epos skrivet i San Francisco 1955 som blev tongivande för hela den dåtida Beat-generationen av författare, poeter och sångare.

Han läser dessutom den korta men kärnfulla dikten "Birdbrain" (som av någon i publiken här översätts "Hönshjärna") och sjunger några visor till gitarr. Han sjunger hellre än bra, men effektivt i andan av gammal politisk "protestsångare".

Ett hedervärt initiativ av Bakhåll. En fin klingande dokumentation av en diktare med pondus och auktoritet. Men är det något man lyssnar ofta på? Är det helt galet att stoppa in den här CD:n i sin MP3 och spela bland andra skivor med musik? Svar Ja på båda. Och faktiskt, att få upp Allen Ginsburg deklamerande dikt i nästan en halvtimme bland låtar i MP3-slump är både utmanade och absolut värt det.

Allen Ginsburg är inte vilken uppläsare om helst. Han läser med brinnande glöd, oavbrutet och levande. Hans poesi har en tungt deklamatorisk rytm. Det är fantastiska meningar staplade på varandra i suggestiva predikningar. Det är en intensitet och en gränslöshet och lek med språket som man måste vara bra hårdhudad för att inte falla för. Och visst, "Meditation Rock" är ingen lättuggad skiva bland alla andra. Men den är en spännande och annorlunda utmaning av en mästare. En magisk kväll i Kulturhuset, Stockholm i terrorbalansens år 1983, det år då Ronald Reagan tyckte att USA gott kunde ha rymdsatelliter med kärnvapenspetsar riktade mot jorden.

Allen Ginsburg var aktiv även långt senare. Han avled 2007.

Betyg: *** 

onsdag, november 15, 2017

SIMON & GARFUNKELS ÅTERFÖRENING

Thommy Berggren berättade en kul historia i sitt Sommar-program 1998, att han faktiskt är med på Simon & Garfunkels återförenings-skiva "The Concert in Central Park" (CBS live-dubbel-LP 1982).

Ja. Han var med i publiken där i parken i september 1981, tydligen nära scenen. I någon paus mellan låtarna ska han ha vrålat "Leve IFK Göteborg !" Han påstår att det ska höras på live-skivan, om man lyssnar riktigt noga. Jag har aldrig lyckats urskilja det. Men vi kan väl bjuda på att Thommy Berggren är med på en LP med Simon & Garfunkel.

Det hade gått drygt tio år sedan duons furiösa succéalbum "Bridge Over Troubled Water" (1970). En skiva som blev både en konstnärlig och kommersiell framgång av sådana proportioner att det lamslog deras vidare samarbete. De gick skilda vägar och fortsatte snart med var sin lika lyckosam solokarriär.

Paul Simon hade en annan kapacitet som artist. Han sjöng, skrev odödliga låtar, var en virtuos på gitarr och gjorde mängder av färgstarka arrangemang. Art Garfunkel sjöng. Sådan var rollfördelningen. Hans karriär var beroende av andra låtskrivare. Men han gjorde en del hörvärda skivor och var dessutom hygglig skådespelare.

1981 var alltså tiden mogen. De två gamla vännerna och kompanjonerna som blivit utleda på varandra hade nu uppnått sådan tidsdistans att det kändes roligt att sjunga tillsammans igen. Och det hörs. Det här ett gott humör och en varm spelglädje denna magiska kväll i Central Park. I ett New York som fortfarande var chockat och lamslaget efter mordet på John Lennon knappt ett år tidigare.

Jag är ingen större vän av live-skivor. Tycker oftast att de låter hafsiga och är rätt överflödiga. Det finns undantag men de är inte många. Men "The Concert in Central Park" är faktiskt bra. Egentligen inte märkvärdig, för sångerna - både av S&G och respektive solo - framförs med exakt skärpa men utan att tillföra mycket jämfört med studio-originalen. Å andra sidan är den inte sådär slafsig och ofokuserad som alltför många tradiga live-dubblar är. Värdet är just den varma stämningen just där och då - i folkhavet på Manhattan.

Sedan är det ju bara att rabbla upp : "Mrs Robinson", "Homeward bound", "Sound of Silence", "America", "Bridge....."-balladen förstås, "The boxer", Feelin' groovy" och mycket annat ur deras korta men så otroligt högkvalitativa duo-repertoar. "Me and Julio down the schoolyard", "50 ways to leave your lover" med mera ur Simons solo, "A heart in New York" ur Garfunkels solo. Naturligtvis en gammal Everly Brothers ("Wake upp little Susie") och mycket annat. Ja, stämningen var andäktig i Central Park den kvällen. "Hello darkness, my old friend......"

Betyg: ***

måndag, november 13, 2017


EGBA TAR FUSION MED SIG IN I 80-TALET

Mycket av den jazzrock och fusion jag tyckte så mycket om på 70-talet verkar snabbt ha falnat av när vi går in i 1980-talet. Visst fortsatte många av de stora namnen att göra skivor, mer eller mindre (oftast mindre) nyskapande. Men det var inte längre någon musikriktning att räkna med, och man kunde knappast längre tala om någon "våg".

Det där gällde rätt mycket. Hela musikscenen i stort. Och hela samhällsklimatet. Sällan har gränsen mellan två decennier varit så markant som den mellan 70-tal och 80-tal.

Utan att nu dra för stora växlar på det och ta in hela samhället så tänker jag bara komma fram till att våra svenska Egba hörde till det lysande undantaget när det  gällde att fortsätta spela jazzrock som faktiskt var bra, kreativ och nyskapande. "Omen" (MNW LP 1981) var deras andra LP på MNW, och här med en ny visuell estetik.

Vi slipper den fula omslags-designen från föregångaren "Egba Bryter Upp". Istället är det gruppens trumpetare, låtskrivare och motor Ulf Adåker som här också träder in som fotograf. Den vackert sparsmakade bilden av den svarta katten på trappan må vara ett omen i sig, men den illustrerar en härligt livskraftig musik.

Gruppen hade sedan debuten 1974 pendlat mellan Afro- / Latin-färgad musik och den mera volymstarka, högspänt elektriska jazzfunken. På "Omen" är det det senare som gäller. I inledande låten "Tour de France" rullas enorma svallvågor upp av blåsare, syntar och komp. Man hör hur cyklarna riktigt rusar iväg och musiken drivs mot en bristningsgräns.

På så sätt återknyter Egba här till "Jungle Jam" från 1976, där den vässade funken också drevs till sin spets i riktigt krämiga låtar.  Men vilopunkterna finns här också. "Egeiska Havet", "Kea" och "Apori" är riktigt fina kompositioner med finfina spelare. "SMHI" är en svängig väderobservation. Den är lätt att tolka som Egbas hyllning till de amerikanske kollegorna i - just det - Weather Report.

"Elefantminnet" är en abstrakt och lite annorlunda historia med förvriden Kurt Weill-liknande tretaktare och ljudfragment från andra världskriget. Medlemmarna har ofta skiftat i Egba, med nämnde Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofon) som konstanter i förgrunden. Fine basisten Göran Lagerberg medverkar delvis här. Stefan Blomkvist står för klaviaturerna (läs syntarna).

"Omen" är en mycket bra, svensk fusionplatta. Efter den skulle Egba ge ut "Fuse" (1983), med ännu bättre kompositioner och med ännu snyggare fotooomslag av Adåker. Kanske deras allra bästa skiva någonsin. Men den finns tyvärr inte på varken CD eller på strömmad tjänst (obegripligt att just den saknas). Så den lyckas jag därmed inte få med i denna räkning - om inte rippnings-möjligheterna snart blir annorlunda (vilket jag hoppas). Men denna text handlar alltså om "Omen". Och betyget på den blir :

Betyg: ****

måndag, november 06, 2017

ROBERT BROBERGS DOLDA PERIOD - OCH BÄSTA SKIVA!

En skiva som jag ofta spelat när jag känt mig ledsen, och under vissa dystra stunder i livet. Robert Broberg framträdde under en kort period under perioden Zero.  Det var cirka 1978-1982 och jag får intryck av att det var under en känslig tid i hans liv. Ständig sökare som han var.

"Kvinna eller Man" (Silence LP 1981) med Zero torde vara en av Robban Brobergs minst kända skivor. Mest därför att den helt enkelt döljer sig bakom namnet Zero som knappast var bekant för den större publiken.

Det är en oerhört fin och varsam skiva med tio sånger som andas av någon slags dubbeltydighet. Utåt sett berättar inledande "Jag har aldrig varit lyckligare än nu" om just lycka och nyförälskelse. Men det är en bedräglig lycka. När Robert sjunger den med lågmäld optimism skvallrar den samtidigt om nyss överkommen kris och bräcklighet.

"Du tror bergis att jag älskar dej" och "Vi vet ingenting om varann" diskuterar parrelationens villkor och sårbarhet. Ett ämne han ofta behandlade, men här känns det alldeles speciellt äkta. "När du inte kan gå tillbaka / och framåt är ett stup", här anar vi sviter efter brådsvarta djup. "Gråten är en omvänd glädje" är kanske det starkaste spåret. Robbans läsning till stillsamt komp, innan Janne Schaffer o.co. brister ut i ett förlösande forte. En låt med rent terapeutisk verkan.

Här finns också en av de finaste Stockholms-skildringar jag vet, "Vatten - sta'n är full av vatten" är så härligt ljus och livsbejakande. Lite som en kontrast mot den lågmält ledsna läge som präglar resten av sångerna. Obs att det är denna fina studioversion som gäller, inte den käcka version han gjorde senare live som är mera känd.

Ytterligare ett spår är värt att nämnas. Titelsången "Kvinna eller man". En rolig reggae med ett uppbåd av frågor (men inga svar) om könsroller och könsstereotyper, på Robbans lite småfräcka sätt. Hans dåvarande fru Anastasia von Zweigbergk medverkar här och på övriga låtar med fin stämsång.

För mig är det här en av Robert Brobergs finaste skivor, kanske den  allra bästa. Men den hade svårt att hitta sin publik då, mycket pga han det envisades med att använda den anonymiserade pseudonymen Zero och gå in i en nollställd roll. Skivan återutgavs aldrig på CD och de fina spåren finns knappt på någon samling. Ytterligare en skiva som Zero blev det (på engelska, ännu mer dold för publiken) innan han 1983 fick en kolossal nystart och med nytänd energi - under namnet Robert Broberg - signalerade "Upp Igen!".

Betyg: *****

fredag, oktober 27, 2017


TURIDS TISTLAR FRÅN TUNDRAN

Vissångerskan Turid (Lundqvist) råkade illa ut inom den progressiva musikrörelsen på 70-talet. Hon hade gjort sina första skivor på Silence, som var "rätt" enligt rörelsen eftersom bolaget tillhörde densamma.

Runt 1977-78 bytte hon och skrev kontrakt med Metronome. Det utlöste en regelrätt mobbning från rörelsens dogmatiker. Det hackades på Turid i rörelsens tidning Musikens Makt och i andra sammanhang. Det här var ett uttryck för de allra sämsta och tråkigaste sidorna av svenska proggen.

För vad hade hänt? Turid hade gått till anrika Metronome. Visserligen ett etablerat, svenskt skivbolag med god försäljning (så vadå?). Men dessutom ett i högsta grad kreativt forum för mycket av det bästa inom den svenska musiken. Under Anders Burmans ledning hade stora artister som Cornelis, Fred Å, Pugh, Ola Magnell och Björn J:son Lindh både debuterat och gjort underbara klassiker-LP här.

Dessutom hade Metronome en tradition av svensk jazz och hade gett ut schlagerartister som Siw, Lill och Marie Bergman (om det nu skavde, Svensktopp gunås). Metronome var dessutom - då - inget multinationellt bolag (fast det senare skulle köpas upp av Warner, i en allmän trend som även skulle drabba progg-bolagen). För övrigt hade t.ex. Peps alltid spelat in på etablerade Sonet, men ändå "klarat sig" och "godkänts" av proggen. Så konsekvensen var det inget vidare med.

Med Turid fick alltså på nosen i den här soppan. Jag vet inte om det var därför hon skulle tröttna som artist någon gång på 80-talet och göra annat. För denna skivan tycks ha varit hennes senaste i eget namn. "Tistlar från Tundran" (Metronome LP 1980) är en mycket bra skiva som gärna kunde fått mycket mer uppmärksamhet.

Det är en välproducerad visskiva med sånger som spänner över det djupt personliga och det engagerade. Inledande country-låten "På väg" berättar om den ensamma mamman i Norrbotten som är fjättrad i hemmet och drömmer om kvinnokampen som förs i Stockholm. Det är en medryckande, refrängstark country-sång som faktiskt också letade sig in på Svensktoppen.

"Personligt brev" är en nyinspelning av ett original hon gjorde redan på "Tredje Dagen" 1975. Den är ett tänkt brev till Turids avlidna mor, med tankar man aldrig fick sagt. Sångmelodin för lätt tankarna till Joni Mitchell och hennes sätt att bygga berättande ballader till nyskapande (och inte helt enkla) melodier. Musikerna är genomgående lysande, och just här är det Hector Bingert på fin sopransax som väver slingor mot congas och Turids själfulla sång.

"Tobbes sång" är en annan favorit. Även här en berättelse om en ensam mamma i Norrland vars man far till Saudiarabien för oljeprospektering. Kärlek, saknad, längtan, sorg i en vispop med Jan Bandel på bra vibrafon. En underbar låt.

För övrigt finns här "Ballad för Penelopes systrar", sånger av Violetta Parra, texter av Jan Hammarlund, Stig Dagerman och Tove Jansson. Urval som signalerar både starkt engagemang och kulturhistoria. Så proggen och vänstern var verkligen ute och cyklade den gången de frös ut henne.
Sorgligt nog tycks detta ha fått henne att ge upp. Fina "Tistlar från Tundran" blev i praktiken hennes farväl till musiken.

Betyg: ****

torsdag, oktober 19, 2017

SMIDIG JAZZROCK MED ABSURT OMSLAG

Om Talking Heads "Remain in Light" från 1980 var början på något nytt så var det tvärtom med Blood, Sweat & Tears "Nuclear Blues" (MCA LAX LP 1980).

Den fina jazzrock som Blood, Sweat & Tears hade presenterat runt 1969-70 hade åkt på ordentliga törnar med tiden sedan dess.  Jag gillade dem. Jag har alltid envisats med att gilla dem. Men tiden och den "allmänna smaken" sade något annat.

Först blev B, S & T omkörda av Chicago som hade en lite tuffare, rockigare stil. Sedan hamnade båda i någon slags hopplöst 70-tals mainstream-fack. Därefter kom revolterna med punken och Nya Vågen som fullständigt sopade mattan. En gammal jazzblåsgrupp som Blood, Sweat & Tears betraktades som totalt, hopplöst ute. Alternativ blev de helt bortglömda och dog i tysthet.

Så var läget nu, 1980. Och det var synd. För Blood, Sweat & Tears (som faktiskt var rätt tråkiga mot slutet av 70-talet) hade här fått en nykick. "Nuclear Blues" är bra. Den består av spänstig, smidig, svängig vokal jazzpop eller fusion. Utvecklad vidare från de välgjorda (men i längden kanske lite stolpiga) arrangemang man tidigare arbetat med. Här är det ett grundläggande, rullande sväng utifrån ett snabbt basspel.

David Clayton-Thomas är kvar som sångare. Men han är den ende från den gamla tiden. Egentligen var han inte med på debuten från 1968, där var det Al Kooper. Genom åren hade det varit hysteriskt med byten och utflöden av medlemmar i den nio man (!) stora kombon. Det där blev en plåga och förmodligen det som knäckte gruppen, bristen på kontinuitet.

Nå, här var eldsjälen David Clayton-Thomas motorn. Övriga medlemmar är - såvitt jag kan se - åter igen nya. Bobbi Economou på trummor, Bruce Cassidy på trumpet med flera. Blåsuppsättningen har här modifierats till två saxar och en trumpet. Av låtmaterialet märks covers på Jimi Hendrix "Manic depression" och Ray Charles "Drown in my own tears". Blood, Sweat & Tears har alltid sysslat med välvalda covers i snygga arrangemang.

Men det mest här på "Nuclear Blues" är eget. Så t.ex. fina "Agitato" och sviten "Spanish wine". Mycket fint musicerande och musikalitet av hög klass. Dessutom ett personligt signum med den här nya, funksvängiga stilen. Men skivan kom ut i en tid när den var helt omöjlig och namnet helt passé. Den fick ingen uppmärksamhet och sålde inte mycket. Det är sorgligt.

Så återstår frågan : Vem kom på det här omslaget? Målningen med en kärnvapen-strålskadad och demolerad stad där medlemmarna står sorglöst skrattande i förgrunden, klädda i trasor. En krigsfantasi som är både absurd och lätt motbjudande. En illustration till titellåtens förvirrade sångtext? Kanske avser den just det : Att hamna fel i tiden. Men uttrycket är makabert.

Betyg: ***

måndag, oktober 16, 2017

HUVUDSTUPA IN I FRAMTIDEN 

Året 1980. skivan som revolutionerade rockmusiken. Naturligtvis : Talking Heads "Remain in Light" (Sire LP 1980). För mig skulle det dröja rätt länge innan jag upptäckte denna dunderklump.

Jag var liksom i en annan, lite förvirrad fas rent musikaliskt 1980. Hade lyssnat mig sönder och samman på 70-talets introverta ECM-jazz och svulstiga jazzrock.

Hade kommit i total kollision med punken. Punken (och dess sympatiserande kritiker), klankade ner på allting som jag tyckte om. Den fick mig för första gången att känna mig gammal (jag var 24 år). Det var hårt att ta. Det alternativ som punken och nya-vågen erbjöd var ingenting som tilltalade mig.

Men jag hade ett behov av raka, enkla poplåtar efter all diffus ECM-jazz. Då vände jag mig bakåt istället. Återupptäckte 60-talets fantastiska, kreativa pop (som jag växt upp med men var lite för ung för då). Framför allt återupptäckte jag The Beatles. Köpte alla deras skivor och fick nya kickar. (Så bar sig det bisarra ödet att John Lennon mördades just i den vevan).

Min 60-talspop satt fint eftersom jag kände mig vilsen i tiden - det nya, ytliga, yuppie-betonade 80-talet och dess plastiga musik. 60-talet blev nostalgi, men inte bara det. Det tände också ett växande intresse för nutidshistoria, rent allmänt (politiskt, kulturellt osv). Det skulle senare landa i mitt arbete vid SVT:s arkiv där jag arbetar för fullt med just - nutidshistoria.

Nå, men så var det Talking Heads då. Såg omslaget 1980 och hörde talas om gruppen - bland många andra unga grupper i den nya rocken. Det dröjde några år innan jag insåg att Talking Heads var något speciellt. Att de verkligen förnyade musikspråket. Att de byggde broar mellan punk, new wave - och en intellektuell artrock. Att de med "Remain in Light" öppnade vägar mellan Afrikas rytmer och "västerlandets" elektronik. Att gruppens David Byrne och producenten Brian Eno var genier.

Jag upptäckte Talking Heads 1984 med deras funkiga skiva "Speaking in Tongues" när jag var i en personlig förändringsfas. Nyfiken på nytt liv, och ny musik. Först därefter fick jag höra milstolpen "Remain in Light".

Och "Remain in Light" är sannerligen en märklig skiva. Fylld med låtar som bygger - inte på melodier - utan på repetitiva rytmmönster och klanger skapade med en lager-på lager-metod. Låtar som ligger över ett ackord och bara pågår och pågår. En rätt marig avantgarde-musik som jag inte till att börja med hade helt lätt att ta till mig. Och då är jag ändå ganska härdad i experimentell musik. Jag är själv förvånad över att denna avancerade skiva ändå fick så stort genombrott inom rocken som den ändå fick.

Öppningen "Born ander the punch" är förbryllande, fascinerande i sin hoppande afro-rytm och snygga körsång, till David Byrnes nerviga deklamation, nästan som en predikant. "Crosseyed and painless" är lika snitsigt abstrakt som titeln. En snabb, pulserande funkrytm som drivs fram i minimalistisk monotoni medan ljudlooparna far runt i högtalarna. Adrian Belew spelar en kärv sologitarr (han spelade vid samma tid med både Frank Zappa och David Bowie). I "The great curve" höjs tempot till bristningsgränsen.

Med andra sidans öppning "Once in a lifetime" lyckas Talking Heads få till en hitlåt mitt i avantgardet. En medryckande, rullande rytm med en välkomnade kör, och åter till Byrnes surrealistiska textläsning. Sedan lugnas tempot mer och mer. Man passerar den drömskt reggae-liknande "Houses in motion" för att avsluta med en extrem minimalism i den nästa stillastående "The overload".

En fascinerande skiva är "Remain in Light", och en av de musikaliskt djärvaste som gjorts i rockhistorien. Den är inte min favorit med Talking Heads, därtill är den ändå alltför knepig. Men den är mycket speciell. Och Talking Heads skulle bli mitt favoritband, alla kategorier, på 80-talet.

Betyg: ****