Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, september 19, 2017

"HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL" -  SVERIGES KANSKE STÖRSTE SÅNGPOET

Det kanske låter som jag tar i. Bellman, Taube, Olle A och Cornelis då? För Fred Å var mest uttolkare. Ja, låt mig säga så här : Kjell Höglund är en av Sverige störste, lite dolde sångpoet. Hans förmåga att gestalta i sång, text och musik är helt enastående. Och hans personlighet och konstnärliga integritet lyser starkt.

Kjell Höglund debuterade 1971 och gjorde en rad hemma-inspelade LP i all enkelhet. Tidigt visade han sin förkärlek för långa, resonerande ballader där tidens skeenden vävdes ihop med historiska figurer, mytologi och rent filosofiska spörsmål. Ofta mot en fond av vardagsgrå cynism.

Eftersom han spelade in själv på egna, alternativa etiketter och gav ut i små upplagor hamnade han liksom per automatik i den progressiva musikrörelsens famnar. Det var ju 70-tal och anti-kommers och proggmode. Men Kjell Höglund var från början en outsider. En sund tvivlare snarare än en politiskt troende.

Det blev uppenbart inte minst på den här skivan, "Doktor Jekylls Testamente" (Alternativ LP 1979), som var hans sjätte album. Många av sångerna här är hans svidande uppgörelse med vänstern. Den dogmatiska 70-tals-vänster som såg polemik i allting och avkrävde tydliga ställningstagande om vad som var "rätt". En vänster som med rätta kritiserade USA:s krigföringar, men lika mycket teg och höll tyst om det enorma förtryck som fanns på andra sidan, inom kommunismen ok.

Det är också sånger om självrannsakan. Det kanske låter tungt, och visst är det allvarliga ämnen. Men med Kjell Höglunds svarta humor, hans rika bildspråk och lustfyllda berättande blir det en fröjd att lyssna på.

Inledande "Slutstrid" är ett helt enastående mästerverk. Ett litterärt och episkt mästerverk. Här målar han upp en forntida skräckromantik med en riddare i natten, förföljd av skugglika figurer. Stämningen är hotfull. "Det var kristid och ont om mat". Är det medeltid? Är det 1800-tal? Är det en tidlös Tolkien-värld? Höglund sjunger ut dramatiskt i denna gastkramande spännande saga.

I mitten av den 8 minuter långa balladen kommer den överraskande upplösningen. Jag ska inte avslöja för mycket, men kan bara säga att här finns paralleller till Hermann Hesses "Stäppvargen". Med denna oväntade vändning ändrar texten helt karaktär. Släpper den medeltida berättelsen och övergår i ett moraliskt resonemang. "Slutstrid med Kjell Höglund är en av de mest fantastiska sånger jag hört.

"Höglund har blivit gammal" är en besk uppgörelse med nämnda 70-talsvänster, framförd som en lakonisk 50-talspastisch. "Lugnare vatten" är en mycket vacker, naturromantisk visa med ton av country. En sång som senare blev mycket populär i version av Marie Bergman.

Så fortgår denna mäktiga skiva. Från miniatyrer på knappt en minut ("Kär i drottningen", "Lista över försök till lösning", "En höstdag i Paris"). Via lyriska, underfundiga sånger som "Fixa nycklar", "Tibetanskt te", till den 16 minuter långa (!) "Desertören".

I "Desertören" utmanar Kjell Höglund självaste Bob Dylan när det gäller evighetslånga, berättande ballader. Jag kan inte räkna alla verser, men i eposet "Desertören" idkar han svidande uppgörelser med krig, våld, vänsterns rebellideal med vidhängande våldsideal, och dessutom djurindustri. Det blir en predikan för icke-våld, kärlek och humanistiska ideal. En krävande sång att lyssna sig igenom. Men det är mödan värt, och det är just när Höglund tar ut svängarna så till bristningsgränsen som han lyser som starkast.

Ett skiva med litterära stora kvaliteter - av klar poesi, lärdomshistoria, moral, men också av Höglunds beska humor och svartsynt cynism som är helt underbar. Han sjunger passionerat och personligt. Och musiken då? Den är behagligt sparsmakad. Några akustiska gitarrer och en bas för det mesta. Fine gitarristen Lasse Englund är en fröjd att lyssna på.

Betyg: *****

tisdag, september 12, 2017

KÄRE HASSE !

Så sorgligt med nyheten att Hasse Alfredson är död. Av alla artister jag beundrat finns nästan ingen som Hasse. Hans klokhet, hans djupa allvar och engagemang som klangbotten till de roligaste, knäppaste, galnaste upptågen som fick oss dubbla av skratt.

"Guben i låddan" var min första skiva. Vår familj hade köpt sin första TV och en liten grammofon 1960. Jag var fyra år och lärde mig alla repliker från två farbröder som båda hette Larsson i en sovkupé. "Herr Larsson är ju inte riktigt klok i skalen. Herr Larsson kan ju inte pratta ordentligt ens en gång".

Sedan blev det "Gula Hund" på TV, och sångerna på "Blommig falukorv" och oslagbara filmklassikern "Att angöra en brygga" och alla Lindemän. Revyn "Lådan" spelade jag in på rullband och hörde om och om igen. Där fanns den knepigt roliga sketchen om när Gösta Ekman går ut ensam på restaurang och slåss med sina inre demoner om vad han ska välja.

Det är ingen idé att fortsätta rabbla, för de flesta har sina liknande upplevelser av Hasse & Tage och variende godbitar ur hela deras väldiga produktion. Jo kanske, förresten. Familjen var bjuden till ett modernt ost- & vinparty hos Britt & Malte. De hade just köpt "Ännu flera Lindemän". Vi skrattade hejdlöst år biodlaren, brandmannen och kontaktannonsören. Han som inte träffade många kvinnor på sitt arbete. Han var fyrväktare.

Men jag föll också tidigt för Hasses allvarligare sidor. Den folkilskne fiskargubben Garbo i "Att angöra en brygga" är en rolig typ. Men är det inte där någonstans han börjar utforska människans ondska genom att inträda i misantropin. Fast där är det slapstick.

Filmen "Ägget är löst" från 1975 fäste jag mig speciellt vid när den kom. Den hör inte till hans mest uppmärksammade verk. Men så otroligt märklig. En mörk saga om en hänsynslös industriman (där är det Max von Sydow). Gösta Ekman är den hunsade sonen. Efter en konflikt kastas sonen i en sjö för att drunkna. Men han överlever, fjättrad i sjöns växter. Andra halvan av filmen är detta sjöparti. Det utvecklas till en existensiell saga om människans  och naturens villkor, så poetiskt och filosofiskt. Filmen slutar i någon slags revolutionsförsök.

Filmen "Den enfaldige mördaren" från 1982 och romanen "En ond man" från 1980 är förstås framstående i hela hans konstnärskap. Hur Hasse gör det obekvämt för sig genom att själv gestalta den djävulske fabrikör Höglund. Filmen (framförallt) är ett mästerverk. Hur Stellan Skarsgård spelar den mobbade Sven med djupaste insikt. Hela historien, fotot, allt. Här dyker Hasse ner i ett bråddjupt allvar av de mänskliga naturens otäckaste och mest fascistoida villkor. Hasses rollfigur blir en varning för sig själv.

Så var det förstås så mycket annat. Alla revyerna, sångerna. "88-öresrevyn" på Restaurang Skeppet från 1970 är min favorit. I det lilla formatet lyckas Hasse, Tage och deras pianist Gunnar Svensson. Jag är väl nördig, men jag köpte hela CD-boxen "Hasse & Tages Revylåda" och laddade in alla deras revyer i min MP3, som jag går och lyssnar på i valda bitar bland alla random musik.

Och så var det ju när Hasse spelade in TV-versionen av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg) i Ramlösa Brunnspark hemma i Helsingborg. En trygg och gemytlig Helsingborgare var han. Kanske den mest kände Helsingborgaren bredvid Henke Larsson och nämnde Sjöberg.

Jag träffade Hasse Alfredson bara en enda gång. Året 2010 då han fick ett TV-porträtt av Susanne Cederberg för SVT. En dokumentär som jag också fick äran att medverka i. Redan då verkade Hasse Alfredson livstrött och dyster. Men klok, vänlig, och välformulerad. (Foto: Henrik Rylander)

måndag, september 04, 2017

JAZZROCKENS FLAGGSKEPP LEVANDES

Bland internationella stjärnor var Weather Report mitt favorit-band under 70-talet. Zappa och Chick Corea som artister förstås, och de hade ju sina flexibla grupper. Men just som band, som combo, lyste Väderrapport med stark sol från en klar himmel.

Kanske inte deras allra tidigaste. De tre första var ännu för fri-jazziga och stökiga. Men när Zawinul och gänget hittade sin form med panorama-liknande, storstilade jazzrock-kompositioner med ett eget sound, då hände något. Med lika delar arkitektur, solon, exotism, råsväng, jazzrötter och elektroniska space-klanger - då låg de på sin höjdpunkt.

Skivorna "Mysterious Traveller", "Tale Spinnin'", "Black Market" och "Heavy Weather" är alla storartade fullträffar. Sedan hände något. Blev de för stora? För drabbade av arena-sjukan? Joe Zawinuls storhetsvansinne var omtalat. Jag såg dem flera gånger live (mest på Olympen i Lund), och fallhöjden från två underbara fempoängs-konserter 1975 och 1977 till en bedrövlig spelning 1978 var enorm. Kanske var det när elbas-fantomen Jaco Pastorius började leka Jimi Hendrix och hoppade ner på sin fuzzade bas som det kändes att det inte var något kul längre.

Den här live-LP:n kom någonstans i den vevan. "8:30" (CBS live-dubbel-LP 1979) är alltså från tiden när jag hade tappat tron på dem. Livedubblar kan ofta fungera som utfyllnad mellan ordinarie skivsläpp, och "8:30" känns just så. Skivan med den tråkiga titeln tillför inget särskilt jämfört med deras studioversioner. Vi får "hits" som "Birdland", "Black market" och "Teen town" i stressade, bullriga versioner.

Ett ovanligt drag är dock att ta upp "In a silent way", låten som Joe Zawinul skrev för Miles Davis under sin tid i hans band. Att baka ihop den meditativa "Badia" med den långa, tjatiga tretaktaren "Boogie woogie waltz" är rätt poänglöst. Lustigt nog är en av de fyra skivsidorna studioinspelad. En eftergift eller kompromiss?

Weather Report är här en kvartett. Joe Zawinul på klaviaturer och Wayne Shorter på pipiga saxofoner som vanligt. Jaco Pastorius var egentligen en gudabenådad basist, med unik förmåga att spela långa melodislingor på basen. Men här hetsar han mest på. Peter Erskine på trummor är OK, men jag saknar den extra slagverkare som gruppen brukade ha som femte medlem. Just det där samspelet mellan trummor och extra slagverk brukade bli en kokande gryta av rytmer. Den här skivan kan jämföras med Billy Cobhams "Shazzam" som jag tidigare skrev om här i spalten. Stressade live-versioner av låtar som var mycket bättre på studioalbumen.

Betyg: **

fredag, september 01, 2017


FÖLJER MIN FAVORITGRUPP - EGBA

Det blev något speciellt för mig med Egba. Jag följde dem, köpte alla deras skivor. Såg dem på otaliga spelningar på klubbar och mindre ställen.

Intervjuade Ahmadu Jarr för Helsingborgs Dagblad (som jag frilansade för 1977-80) och Ulf Andersson för min B-uppsats i musikvetenskap, som handlade om det delikata ämnet Jazzrock.

Egba blev liksom en projicering av mina egna olevda musiker-drömmar. Det var kompisaktiga och lättare att identifiera sig med än internationella arena-stjärnor som Weather Report. (Det var väl på samma sätt många identifierade sig med punkrocken vid samma tid).

Detta var Egbas fjärde LP, "Amigos Latinos" (Sonet LP 1978). På många sätt var den deras bästa dittills, och kanske en av deras mest behagliga över huvud taget. Deras första hade varit lite trevande, den andra "Jungle Jam" en fullfjädrad fusion-funkjazz med kraftfulla låtar. På den tredje "Live at Montmartre" taggade de ner och spelade avslappnad afro- och latinjazz. Och på denna fjärde LP syr de ihop hela bagen till en fin symbios.

Egba har alltid utmärkts av fina låtar. Många av dem har skrivits av trumpetaren Ulf Adåker, som nu börjar framstå som gruppens primus motor. Andra kan vara skrivna av fine saxofonisten Ulf Andersson (tenor, alt, sopran och flöjt). De två "bröderna Ulf" på blås var de enda kontinuerliga medlemmarna genom åren, medan övriga spelare växlade.

Här öppnar man snyggt med "Foxtrotsky" följd av den lugnare "Stilleben" (Adåker är expert på vitsiga titlar). Därefter följer supersnabba "Juantorena" av Ulf Andersson, en hyllning till den kubanske friidrottsstjärnan och sprintern.

På sida 2 hörs de vackra papegojorna på omslaget, innan Bjarne Roupé kommer in på fin akustisk gitarr. Bland musikerna kan också nämnas veteranen Göran Lagerberg på elbas. En säker klippa som vi det här lagat spelat med Tages, Kebnekaise och nu Egba. "Amigos Latinos" är en skiva med så behaglig, välspelad och varm jazzrock.

Det blev deras sista skiva på Sonet. Det innebar att de därefter antagligen förlorade rättigheterna till den snygga logotyp de utvecklat på omslagen. "Amigos Latinos" konvolut är vackert, ljust, luftigt och en smula exotiskt. Precis som musiken.

Betyg: *****

tisdag, augusti 29, 2017

SYMFO-PROGGIGA 70-TALSTONER FRÅN NORR

Vad är egentligen progressiv musik?  Svensk musik från 70-talet med vänster-politiska texter (den svenska betydelsen)? Eller musikaliskt ambitiös rock med vilja att spränga genre-gränser (den brittiska betydelsen)?

En gammal och rätt utnött diskussion. Nationalteatern kontra Genesis. Men ibland föll det sig så att begreppen samstämde. Svenska band och artister som Samla Mammas Manna, Ragnarök, Fläsket Brinner, Kornet och Bo Hansson hade varken sångtexter eller uttalad politik i sina bagage. Men de råkade spela in på Silence eller andra alternativa bolag, och blev därmed "svensk progg".

Musikaliskt var dessa nämnda verkligen framåtskridande, nyskapande, gränsöverstigande och måna om att lägga mycket kraft i själva hantverket. I den meningen låg de nära det europeiska avantgardet Och någonstans i de utmarkerna fanns denna lite udda och inte särskilt kända skiva : Andreas Aarflot, "Det Rivna Pianot" (Manifest LP 1978).

På den tiden var Luleå ett av många alternativmusik-centra i Sverige. Kornet kom därifrån, liksom Norrbottens Järn, Rekyl och en del folkmusiker. Musikern Andreas Aarflot höll till i något som kallades Anton Swedbergs Swängjäng, och var multi-instrumentalist på bland annat piano, elpiano, kyrkorgel, flöjt och altsax. Han komponerade och arrangerade musik för film och event.

Musiken på "Det Rivna Pianot" (fantasifull titel!) är drömsk, filmisk, följsam och varierad i en rad olika stilar. Den är noggrant komponerad och skickligt arr:ad med stora penseldrag. En del av melodiken kan associeras till Genesis, Chick Corea, Bo Hansson, Soft Machine. Harmonierna är ofta jazzbetonadet men tonspråket är framför allt eget och personligt. På något sätt (ja, kanske diffust) - norrländskt.

Musiken har instrumental karaktär, men det finns också flera sånginslag. Dessa sjungs av Britt Nilsson. Hon är tyvärr inte helt bra i alla lägen. Funkar bra i ordlösa vokaliser men blir gäll och skrikig i sångerna med text. Och texterna är inte heller något starkt kort. Ansträngt plakat-politiska och diffust poetiska på 70-talsvis.

Men musiken - den är bra. Jag gillar verkligen den här tidstypiskt proggiga fusion- / symfo-musiken. Många tycker säkert den här daterad, mossig och hopplös. Jag älskar den. Sådan musik görs inte idag. Bland de många finfina musikerna här (bland annat flera blåsare) finns den fine gitarristen Stefan Björklund, även kallad "Pygge", som glänste i Kornet vid samma tid, men sedan bara försvann ur rampljuset och detta år rapporterades död.

Andreas Aarflot (född 1954) skulle jag vilja veta mer om. En begåvning i nivå med Björn J:son Lindh och Stefan Nilsson. Han har säkert komponerat åtskilligt till TV-serier och annat och spelat här och där utan att vi märkt det. Någon mer skiva i eget namn känner jag inte till.

Betyg: ****

torsdag, augusti 24, 2017

INTROVERTA TONER FRÅN NORSKA LANDSKAP

Det sena 70-talets musik till stor del för min del. Fritt upplagd improvisations-musik. En sökande, ganska karg form av modern jazz och jazzrock, elektrisk eller akustisk.

En ordlös instrumental-musik där tonerna fick tala för sig själva. En abstrakt stämnings-musik någonstans mellan kreativt kaos och meditativ skönhet i olika landskap och väder-formationer (på de sparsmakade omslagen).

Terje Rypdal från Norge är en fantastisk elgitarrist. Han säger sig vara inspirerad av tre förebilder: György Ligeti, Jimi Hendrix och Miles Davis. Det säger något om klangfältet. Ligetis sträva modernism med cluster-klanger för stråkar, Hendrix elgitarr-explosioner med pedaler och wahwah, och Miles fria sökande, elektriska jam i höjd med "Bitches Brew".

Terje Rypdal har ett alldeles eget sound med sin nerviga elgitarrton. Mycket volympedal och mycket vibrato på greppbrädan ger nerviga, isiga klanger med en intensiv dramatik. På denna skivan "Waves" (ECM LP 1978) spelar han ihop med Sveinung Hovensiö på elbas och fantastiske Jon Christensen på trummor (som då spelade på snart sagt varenda ECM-skiva). Så brukar Rypdal också ha en andra solist-partner, och på "Waves" är det danske trumpetaren Palle Mikkelborg, då aktiv i danska jazzrock-gruppen Entrance som nyligen är nämnd här.

Det blir en sällsamt lyckad kombination. Rypdal och Mikkelborg spinner dialoger på elgitarr och trumpet, till en fylligt, drivande komp. Inledande "Per Ulv" är en fantastisk låt i sin snygga uppbyggnad  över ett fanfar-liknande tema. "Stenskoven" är spöklikt drömsk med sitt spikpiano och sin haltande tretakt (den låten finns också på nämnda Entrance-LP:n).

"Karusell", "Charisma" och titellåten är mera stillastående trevanden i den anda som ECM-etiketten ofta presenterade i sin estetik. Musik som kräver tålamod och som inte ställer in sig, men som har en stor konstnärlig intensitet. I Terje Rypdals musik är det lätt att man framkallar egna bilder av norska fjäll, fjordar och ödsliga, storslagna naturlandskap. Skivans omslag skvallrar också om det.

Betyg: ****

onsdag, augusti 16, 2017


RENT KLINGANDE GITARRER MITT I PUNKENS ERA

Det är 1978-79. Mina sista, fina år i hemstaden Helsingborg och på Fågelsångsgatan. Strax innan jag flyttade till Malmö för ett kortare gästspel.

På det personliga planet en underbar period med massor av socialt och utvecklande liv. Musikaliskt var det lite annorlunda. Det var nu punk, nya vågen, Sex Pistols och Tom Robinson Band som gällde. Dessutom var det en massa disco, ABBA och en helsickes massa reggae.

Inget av det här var riktigt min grej. Med punken kom jag på kant till den grad att det aldrig riktigt har återhämtat sig. Jag var helt upptagen av jazzrock, fusion, inåtvänd ECM-jazz och en del progressiv rock (som Pink Floyd) som man plötsligt inte fick lov att gilla.

Mitt i all denna musikaliska förvirring kom Dire Straits från England. De kom som en slags oberoende part utanför. En part som alla gillade. Ja, ALLA (utom de råaste råpunkarna) föll för Dire Straits och deras nyenkla rock. En del höjde dem till oproportioneliga höjder.

Jag hade svårt att förstå haussen. Tyckte Dire Straits lät helt OK. Men SÅ märkvärdigt var det väl inte. Ganska traditionellt hållen songwriter-rock i Dylan-fåran, med (senare) vissa utflykter mot det symfoniska och arena-anpassade. Jo - en viktig särart hade Dire Straits, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Han spelade fingerspel på elgitarr (ovanligt!), alltså helt utan plektrum. Dessutom med ett rent klingande gitarrsound - helt fritt från överstyrning och distorsion. Sådant som var gängse inom hårdrock och punk, och som jag blev så trött på. Dire Straits "rena" gitarrljud var peronligt signifikant.

Men nej, det dröjde tills 1984, efter uppbrottet från Malmö, i min studietid och korta studietid i Borås, som jag kom att upptäcka storheter som Dire Straits och Springsteen. Senkommet förstås. Nu blev Dire Straits första LP "Dire Straits" (Vertigo LP 1978) en kär vän i ensamheten (jämte deras LP "Love Over Gold").

"Dire Straits" utmärks naturligtvis först och främst av hitlåten "Sultans of Swing". En fantastisk berättelse om det gamla jazzbandet som spelar vad de vill, fast unga tuffingar hånskrattar åt dem. En lysande text som ju borde fångat min situation 1978, om jag bara hade fattat det då. Musiken är underbar. Mark Knopfler sjunger sluddrigt och oartikulerat (tur det finns texthäfte bredvid). Han spelar fantastisk sologitarr, just det där virtuosa fingerspelet.

Dessutom svänger det. Det svänger på ett underbart sätt, som man sällan hört i rockmusik då eller senare. Just det där jazzigt drivande spelet på cymbaler som Pick Withers piskar fram. Så skulle jag själv vilja kunna spela trummor! Alla åtta låtar på Dire Straits första LP är bra. Den inledande "Down the waterline" och den reggae-betonade "In the gallery" till exempel.

Betyg: ***

måndag, augusti 14, 2017

EGBA VÄNDER MOT LATIN OCH AFRO

Glad åt att äntligen ha hittat Egbas gamla LP som filer, oftast via MP3va, när de aldrig har givits ut som CD. Men för mig började det på LP-tiden, på den tiden det begav sig.

Egba blev snabbt mitt favoritband. Kornet var bra, men Egba hade en större elasticitet och spännvidd. De skulle också få en lång historia medan Kornets blev mycket kort. Egba blev det jazzrock-band jag kom att identifiera mig med. De kändes nära på ett annat sätt än amerikanska arena-band som Weather Report och Return To Forever.

Egbas första LP från 1974 var lite småtrevlig jazzrock med inslag av Afro. Men de kändes ändå inte riktigt färdiga som grupp. Deras andra LP "Jungle-Jam" - som jag nyss avhandlat här - blev min definitiva upptäckt. Fullödig, tuff funk och fusion i utmärkta låtar och med ett gott självförtroende. Dessutom med ett sällsynt snyggt skivomslag.

Denna tredje LP med Egba, "Live at Montmartre" (Sonet live-LP 1977) är åter igen annorlunda. Här har man skalat bort det mesta av den rätt hårda funken. Istället bejakar gruppen det stora intresset för latinamerikanska och afrikanska rytmer och musikstilar. Det är avspända och behagliga spel, inte spända bågar.

Ulf Adåker är trumpetare och främste låtskrivare. Han har också kommit att bli den ende konstante medlemmen i rader av medlemsbyten genom åren. Han är gruppens primus. Här startar han upp med den Afro-hilife-klingande "Temne", följd av snabba samban "Unidad obreros". Fine saxofonisten Ulf Andersson bidrar med "Satobe" i gungande reggae-takt.

Men en central medlem på denna skiva är Ahmadu Jarr, den fine conga-spelaren och slagverkaren, bördig från Sierra Leone i Västafrika (och pappa till Titiyo). Han introducerar själv sin egen Hilife-låt "Binkolo". Hans varma personlighet och stora musikalitet ger en speciell lyskraft. Slutligen får gitarristen Bjarne Roupé exekvera i de två mera jazzrockiga låtarna som hämtats från "Jungle-Jam".

Det hörs knappt att det är en live-LP. Inga mikrofoner har riktats ut mot publiken. Det gör att applåder och jubel knappt hörs alls, och det ger felaktigt ett lite dött och livlöst intryck. Jag vet, för jag var själv på plats på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn vid inspelningen 1977. Då var det stort jubel. Jag fick ett intervju-snack innan (för Helsingborgs Dagblad) med otroligt sympatiske Ahmadu Jarr.

Det finns EN nackdel på filupplagan från MP3va, På sista låten "Trabajo para Egba" har någon klantskalle gåt in i congas-solon och mixat om det till ett uttöjt groove på nästan 10 minuter. Fullkomligt idiotiskt och ett intrång i gruppens upphovsrätt. Däremot låter filen i övrigt "ren" och med bra ljud. Inget knaster från vinylrippande som tyvärr präglar "Jungle-Jam"filen.

Betyg: ***

fredag, augusti 11, 2017

KORNETS ANDRA - MERA JAZZROCK FRÅN NORRLAND

En del skivor har aldrig getts ut på CD. Det är synd. Men jovisst, jag är vinylnörd i grunden. Samlade med glödande entusiasm på LP-skivor under hela min uppväxt  och vuxna liv (på den tiden talade man aldrig om Vinyl).

Hade svårt för övergången till CD vid tiden för 1990. Nu i vår tid är jag beroende av CD för att kunna ladda in album i iTunes-biblioteket. Eftersom två av svensk jazzrock från 70-talet sällan återutgetts på CD blev jag tvungen att ta till iTunes Store, MP3va eller i värsta fall YouTube.

Två av de bästa svenska 70-tals-fusionskivorna finns där, men enbart som ribbade vinyler med knaster. överslag och dåligt ljud. Det gäller nyss nämnda juvelen "Jungle-Jam" med Egba, och det gäller den här : Kornet och deras andra album "Fritt Fall" (Manifest LP 1977).

Gruppen Kornet från Norrbotten hade väckt smärre sensation med sin första LP från 1975 (se nedan i spalten). De spelade en mycket kompetent, men något högskole-betonad musik i egna kompositioner, inspirerade av bl.a. Chick Corea och hans snabba, spänstiga melodilöpningar. Klaviatur-spelaren Stefan Nilsson och gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var några av de tongivande medlemmarna.

Denna Kornets andra LP "Fritt Fall" är både fräckare och friare och tar ut svängarna mer än den första. Här är sex snygga låtar, utmejslat komponerade och omsorgsfullt arrangerade. I Kornets jazzrock händer det saker. Finesserna är många, och för mig som är speciellt intresserad instrumentering  finns saker att bita i.

"Lyrisk olåt" är en snabb öppning där nye medlemmen, den fine vibrafonisten och slagverkaren Öjvin Fahlström drar ett snyggt vibra-solo, följt av de andra på mini-moog, elgitarr och sopransax. Det är väldigt mycket 70-tal och jag gillar det. Andra må tycka att stilen är passé, men jag hoppas på retro. Och jag har alltid gillat den här musiken.

"Sista skriket" innehåller många karaktärer och olika tempi. En stilig Stefan Nilsson-komposition. "Bilder om våren" är coolare, mera stämningsfull och anknyter mera till den samtida ECM-jazzens tonspråk. I "Plåt-Niklas" och "Skotten John" är det åter snabba tempi, fina soloinsatser och lekfulla klangbilder. I avslutande samban "Darjantan" får gästande Sabu Martinez på congas det att svänga rejält.

Annars kunde det ibland bli något konstruerat över Kornets musik. Mera konstruktion än improvisation. Legobitarna var skickligt ihopbyggda, men det sexiga funksvänget glömdes bort. I den meningen var Egba bättre än Kornet. Ändå gillar jag Kornets musik, deras musikalitet och deras färgpaletter. "Fritt Fall" är den bästa av de tre LP de hann göra under sin korta, aktiva period. Den skulle vara väl värd lite förnyat strålkastarsken.

Betyg: ****

onsdag, augusti 09, 2017

MIKAEL RAMELS TREDJE

Det är något med Mikael Ramels tonspråk som är så bedårande. Hans ljusa, mjuka sångröst och sinne för egenartade melodier. De snabba löpningarna, lekfullheten.

Mycket av de musikaliska (supermusikaliska) och ordmässiga vändningarna känns igen från fader Povel. Men Mikaels brygd vilar också i 60-talets klassiska pop, psykedelia och prog, jämte svensk vistradition. Uttrycket är definitivt hans eget, med en färgstark personlig touch och mycket värme.

Mikael Ramels tre första LP i eget namn är alla pärlor. Den första, "Till Dej" från 1972, har jag många gånger tidigare här hyllat som en av de bästa svenska musikalbum som gjorts, alla kategorier. En juvel av fördröjd flower-power och vispop med de ljuvligaste av melodier och den klurigaste humor.

På den andra, "Extra Vaganza" från 1974, tar han ut svängarna mera. Den är rejält experimentell och växer för varje lyssning. Här på den tredje, som helt enkelt heter "3.dje Skivan" (YTF LP 1977) har han lämnat de snårigaste experimenten och närmar sig en mer avskalad, enkel vispop. Men den varma melodierna och humorn är desamma.

Närheten till svensk jazz och visa betonas av att självaste Monica Zetterlund medverkar som duett-gäst här i "Sagodrömmen". "Ying-yan man", "Gurus att anamma" och "Missionären" driver alla med den nyandlighet som som frodades i tedrickande kretsar på 70-talet, och som senare skulle komma att kallas new-age. Mikael Ramel som satiriker är en träffsäker iakttagare, men elak blir han aldrig. Hans person är så långt från en cyniker man kan vara.

Här är lyriska miniatyrer som "Plocka blommor", "Fäbodrock" och "Strax dax". Korta, koncentrerade sånger inpackade i ett navistiskt målat och tidstypiskt LP-omslag. Bland musikerna finns goda hantverkare som Kenny Håkansson och Mats Glenngård från Kebnekaise, Sten Bergman från Fläsket Brinner (som Mikael Ramel tidvis spelade i), Bosse Skoglund från Peps Blodsband och så vidare. Mikael skulle fortsätta göra egna skivor i vispop-genren. Alla bra, men det är ändå den inledande trilogin som är central i hans konstnärsskap.

Betyg: ***

tisdag, augusti 08, 2017

ENTRANCE - DANSK JAZZROCK MED BLÅ TONER

Det är något magiskt med det där omslaget. Badhytter i blå skymningsljus. Är det vis Amager Strandbad i Köpenhamn? Ingen aning, men stämningsfullt är det. Den rena layouten där det vackra fotografiet får tala i sin nakenhet. Ingen text, ingen onödig grafik.

Jo, en liten text finns det. På en skylt står det "Entrance". Entré till badhuset alltså. Det skvallrar om att det kanske inte alls är i Danmark utan i t.ex. England. Det spelar ingen roll. Omslaget är så vackert i sitt gåtfulla svårmod. Och kopplingen till gruppnamnet blir gåtans enkla lösning.

Entrance var ett sensationellt bra jazzrock-band i Danmark på sent 70-tal och en bit in på 80-talet. Leddes av trumpetaren Palle Mikkelborg, en framstående musiker, arrangör, låtskrivare och bandledare. Gruppen Entrance var en parallell till svenska Egba vid samma tid. Och med en kapacitet och energi som lätt utmanade internationella stjärnor som Weather Report.

Men konstigt nog finns väldigt lite dokumenterat om bandet. De gjorde denna fantastiska skiva "Entrance" (Metronome LP 1977). Sedan kom tydligen ytterligare live-LP som är svår att hitta. Jag hade turen att se dem live på en gamla Victoria-biografen i Malmö 1984. Några mer skivor känner jag inte till, inte något skrivet heller.

Men denna blåtonade badorts-LP är helt lysande. Entrance bestod här av Mikkelborg själv på trumpet och synt, Jesper Nehammer på tenorsax, Kenneth Knudsen på syntar och klaviaturer, Bo Stief på elbas och Mads Winding på trummor och slagverk. Vilka lysande musiker! En elektrisk combo snarlik Weather Report. Ja, det kan inte hjälpas, det är oundvikligt att dra in Weather Report som jämförelse.

"Entrance" börjar i fullt tempo med drivande trumrytmer, avancerade harmonier och mycket snygga melodiska teman. Att låtarna kan ha titlar som "541", "Parapella dance", "Glassprince", "Cream" och "Italian slides" har mindre betydelse, förr alla är de så bra, så bra - förutsatt att man gillar denna typen av musik förstås.

Låten "The stone forest" spelades in ungefär samtidigt av norske gitarristen Terje Rypdal. En tung tretaktare som med spikpiano och fallande trumpettema frammanar en vackert spöklik atmosfär. Överhuvudtaget är Entrances musik väldigt filmisk och lockar till egna, inre bilder. Denna blåa skivan "Entrance" med danska Entrance är en av de absolut bästa jazzrock- och fusion-skivor jag vet. Helt obegripligt att den varit och är så pass okänd och svåråtkomlig.

Betyg: *****

fredag, juli 21, 2017

BEACH BOYS-TRUMMIS DENNIS SJUNGER SOLO

1977 gjorde trummisen i The Beach Boys, Dennis Wilson, sin första och enda solo-LP, "Pacific Ocean Blue" (Carribou LP 1977). Det var såvitt jag vet första gången någon i The Beach Boys gjorde något solo. Då räknar jag inte in Bruce Johnston. Han var ju bara med tidvis på ett hörn.

Men storebror och geniet Brian Wilson hade alltid jobbat inom Beach Boys (förutom att "Caroline no" hade getts ut som singel i hans namn). Nu i det sena 70-talet var The Beach Boys storhetstid över. De hade haft ett gyllene 1960-tal med framgångar utan motstycke, då de lätt utmanade The Beatles i hitlåtar. Precis i början av 70-talet var de fortfarande mycket kreativa med album som "Sunflower" och "Surf's Up", om än lite tilltufsade.

Sedan gick det utför. Brian Wilson gick vilse i droger och psykisk ohälsa. Myten säger att han isolerade sig i sin villa i en jättelik sandlåda och betedde sig allmänt underligt. Även mellanbrodern Dennis Wilson var vid denna tiden svårt medtagen av droger. Ökänt är hans förvirrade tilltag tidigare med samröre med Charles Manson-sekten.

Dennis hade alltså varit trumslagaren och "snyggingen" i The Beach Boys. Som trummis var han tämligen medioker. Som sångare var han en del - om än inte den främste - i gruppens täta stämsång. Som låtskrivare hade han varit obetydlig. Men som personlighet var han ändå en viktig del i gruppens identitet (likt Ringo i Beatles).

När Dennis nu överraskade med denna solo-LP 1977 var det med något som ligger långt ifrån Beach Boys. Ja, det här är något helt annat. Visserligen är de drömmande, saltstänkta, kaliforniska stämningarna där. Men musiken är tyngre, råare och betydligt rockigare.

Dennis sjunger med en förvånansvärt hes och ärrad stämma. Det är inte så konstigt. Han var verkligen märkt av både det ena och det andra och brottades med demoner och stimulantia. Det är påfallande långt från Beach Boys ljusa, rena "soliga" vokalsound. Här finns nästan inte alls någon stämsång. Dennis sjunger allt själv med ett sorgset, inåtvänt vemod.

Kompet består av stora, kompakta ljudmassor. Visserligen hade Brian varit mycket inne på Phil Spector-liknande metoder. Men Brian och Beach Boys hade ändå en lätthet och frånvaro av aggressivitet och attack. Dennis drar mer åt en traditionell, amerikansk rockmusik.

"River song", "Dreamer", "Moonshine", "End of the show" och titellåten med flera är kanske inga märkvärdiga sånger och knappast något i närheten av Beach Boys hitlåts-kapaciteter. Men jag tycker om det ärrade, tilltufsade och ganska vackra vemod som präglar skivan. Något som harmonierar med vemodet på det snygga omslaget. "Pacific Ocean Blue" blev alltså Dennis enda solo-opus. Han hämtade sig aldrig på allvar från sitt dåliga leverne. 1983 hittades han drunknad i Marina Del Rey, Kalifornien.

Betyg: ***

torsdag, juli 20, 2017


TEDS FJÄRDE FULLTRÄFF

Den fjärde i raden av de ordinarie albumen med Ted Gärdestad. Här är "Franska Kort" (Polar LP 1976). Jag har redan skrivit så mycket om Ted tidigare att jag här bara fyller på med några låttitlar från denna LP.

Ted höll, åtminstone på dessa fyra första album, en jämn och mycket hög musikalisk kvalitet med sitt och broder Kennets starkt begåvade låtskrivande, där anslående melodier och skenbart enkla texter kunde ha djupare dimensioner än vad som först anades.

Hitlåtar, eller sånger med hitkvaliteter, kommer på rad här. Här är den härliga "Angela", titellåten "Franska kort" som jag är speciellt förtjust i. Liksom "Chapeau-claque" ("...och Cadillac, höga skor och frack / det är nå´t för killar, som Jack"). En lekfullt ordvrickande ballad som fick många ungar på den tiden att fråga föräldrarna vad chapeau-claque vad för något.

"När showen är slut" är en finstämd sak, medan avslutande "Klöversnoa" är lite påfrestande i sin gammeltjo-stil, när Benny Anderssons syntar rullar på utan andhämtning. Men allt är kompetent, välgjort och mycket begåvat. Unge Ted Gärdestad, som här hade hunnit fylla 20 år, är i trygga händer med Björn och Benny, större delen av Sveriges musikerelit och med geniet Michael B Tretow vid spakarna. Tretow kunde konsten att skapa snygga sound som både var komplexa och luftigt lätta på samma gång. Känt inte minst i hans arbete med ABBA-soundet precis vid samma tid.

Ted skulle sedan göra ytterligare två album under sin aktiva tid ("Blue Virgin Isles" och "Stormvarning") innan den stora tystnaden inträdde. Sedan gick han vilse i livet. En enda comeback-skiva gjorde han på 90-talet, med den talande titeln "Äntligen På Väg". En sommardag 1997 kom den så oerhört tragiska nyheten att Ted Gärdestad hade dött. Minnet av honom lever starkt och vi lyssnar gärna på Teds fins skivor. Så tidstypiska 70-tal och samtidigt så evigt tidlösa.

Betyg: ****

tisdag, juli 18, 2017

EGBA - MED RÅSVÄNGIG, SVENSK JAZZROCK

Jag skrev nyligen om norrländska Kornet, som gick upp som ett ungt, svenskt alternativ till den amerikanska jazzrock- / fusion-våg som firade stora framgångar vid åren kring 1974-75.

Kornet var bra, men deras musik på första LP:n lät lite stel och konstruerad mitt i alla snabba 16-delsdribblingar. Snart kom utmanarna - gruppen Egba från Stockholm.

Det här är inte deras debut. De hade gjort en självbetitlad LP redan 1974. Men det var den här som blev det riktiga kraftprovet : "Jungle-Jam" (Sonet LP 1976). Och det här är en makalös skiva med ett makalöst drag.

Henri Rousseaus naivistiska djungel-målning inklippt i ett sällsynt snyggt designat skivomslag får sätta an tonen. Ett diffust djungel-tema kan anas i musiken. Man öppnar häftigt med "Turtle dance", där funkig synt-bas och blåsarna Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (sax) sätter temat. Sedan tar fine klaviatur-spelaren Lars Jansson över på minimoog-solo i duett med virtuose trumslagren Åke Eriksson. Det är bra. Det är mycket, mycket bra.

Av skivans tio nummer är endast två lugna vilopunkter. Den lyriska "Bland tomtar och kontroller" (många vitsiga titlar) och det mäktiga crescendot "EKG". I resten är det fullt drag hela tiden, och i en proffsig jazzfunk som inte står Herbie Hancock eller Weather Report långt efter.

Slagverkaren Ahmadu Jarr ger gruppens musik en speciell karaktär. Han kommer från Sierra Leone och bidrar med mycket rytmik och afro-inslag, bland annat i introt till "Trabajo para Egba". Förutom att vara en underbar musiker och rytmik-pedagog är han annars känd för att vara far till Titiyo och Neneh Cherry.

I låten "Apkalops" leker gitarristen Bjarne Roupé Jimi Hendrix i ett våldsamt intro som sedan övergår i ännu en tät funkjazz-låt med stadig rytm och pricksäkra blåsriff. Bland musikerna finns också fine basisten Göran Lagerberg. Han är en svensk musikhistoiria i sig. Ett CV som går från 60-talspop med Tages, via prog, rock och jazzrock med i tur och ordning Heta Linjen, Kebnekaise, Egba, Bolon Bata, Grymlings och Mikael Ramels Till Dej-band är svårt att slå.

Egbas andra LP "Jungle-Jam" från 1976 är en av de bästa svenska skivor som gjorts. Tyvärr gavs den aldrig ut på CD. Det gjorde ingen av Egbas skivor från före 1989. De finns däremot tillgängliga numera på olika streaming-tjänster. Men just denna deras bästa, "Jungle-Jam", finns bara i en knastrig vinylkopierad version (är mastern försvunnen?). Och deras näst bästa album "Fuse" från 1983 finns inte alls. Men denna text gäller alltså LP:n "Jungle Jam" och den får solklart betyget :

Betyg: *****

fredag, juli 14, 2017

POLITISK POWERROCK FRÅN ETT DISIGT GÖTEBORG

Alltså. Jag var aldrig någon fan av Göteborgs-falangen av den svenska, progressiva musikrörelsen. Nationalteatern var aldrig min grej. Inte Motvind heller.

Medan fina instrumental-arupper som Bo Hansson, Samla Mammas Manna, Kebnekaise och Ragnarök gjorde nyskapande (oftast instrumental) musik på Silence, i en slags kvardröjd hippie-anda, stod de stentuffa göteborgarna i jeansjackor och öste på präktig rock'n'roll med beskäftiga, politiska texter där det ofta var den gråa förorten som belystes. Hur kul var det? Men naturligtvis fick de mest uppmärksamhet.

Bandet Nynningen var en hybrid som gjorde sig kända för mycket revolutionära texter och stentuff attityd. De låg nog närmast KFML(r), en maktfaktor i industristaden Göteborg på 70-talet. Nynningen gjorde LP:n "För Full Hals" med tonsättning av Vladimir Majakovskijs dikter. En skiva som hyllades i progg-kretsar men som i mina öron bara låter helt fel. Majakovskijs futuristiska dikter lever på fri vers. Att tvinga in dem i rimmad vers blir att ta gadden ur dem. Dessutom gjorde gruppen LP:n "Nynningen 1974", en förfärlig kalkon av plakatpolitik och groteskt vulgo-omslag.

Så vad återstår då, efter dessa mina dissar? Jo två opus. Det ena är detta album "Äntligen En Ny Dag" (Nacksving LP 1976), som faktiskt är bra, åtminstone rent musikaliskt. Det andra är Tältprojektet "Vi Äro Tusenden", den enorma kraftsamlingen 1977 som storslaget, både som skiva och inte minst musikteater.

Nynningen, "Äntligen En Ny Dag". Ja, jag måste erkänna att denna skiva har en musikalisk tyngd, kompetens och kraft som jag inte kan motstå. Fem proffsiga musiker spelar kraftfull rock med drag av Deep Purple, som inte viker för symfoniska slingor à la Zappa och jazzrock. Denna gång har man fått till ett mycket snyggt designat omslag. Den gryende solen är hoppet om bättre tider. Glasklar symbolik och det är inget fel i det.

Man dundrar in med öppningen "De verkliga terroristerna". I den skarpt politiska texten vänder man på dåtidens (ganska färska) terrorist-begrepp. Är det inte styrande fascist- och kapitalist-regimer som med sin vapenhandel är de verkliga terroristerna (snarare än Baader-Meinhof)? Som vanligt på den tiden glömmer man bort kritik mot den delen av världen som då bestod av stenhårda, kommunistiska diktaturer.

Nåväl. Texten är helt omöjlig i dagens läge. Nu har vi andra terroristhot som inte är att leka med. Men som ett pekoral från 70-talet kan jag ta den. Det intressanta är musiken. Bernt Anderssons grooviga Hammond-orgel och Bengt Blomgrens sologitarr spelar mot en symfoniskt upplagd klangmatta. Sam Westerberg sjunger texten med sammanbitet allvar. På något sätt tycker jag om honom som sångare.

Eva Wilhelmsson och skådespelerska Maria Hörnelius är andra vokalister. Hörnelius sjunger i en skarp Brecht / Weill-anda "Balladen om servitrisen och flyktingen" som är riktigt gripande och fruktansvärt bra. Klurige basisten Bertil Goldberg drar igång en råsvängig rock-boogie i "Säg Algots, det räcker!". En politisk satir à la Karl Gerhard där textilföretagets gamla slogan vänds till "Visst låter det välbekant? / Men om man synar det i sömmarna / är det en typisk imperialist-fabrikant".

Skivans tio spår är väl varierade men väl sammanhållna musikaliskt. I det tungt bluesrockiga titelspåret sjunger Sam Westerberg en fin vardagspoesi, medan Blomgren svävar ut i ett glänsande Clapton-likt gitarrsolo. Några fina instrumentala spår sätter relief. Jo, med visst politisk motstånd och filter måste jag erkänna att jag gillar den här LP:n. Den bästa som kom från 1970-talets Göteborg.

Betyg: ****

onsdag, juli 12, 2017

COOL JAZZ FRÅN EN DISIG ÄNG I NORGE

Jag högaktar den tyske skivproducenten Manfred Eischer som kring 1970 startade sitt skivbolag ECM, specialiserat på modern jazz och improvisations-musik av och med ett internationellt spektrum av musiker.. Många av dem var norska. Musiken var avskalad och helt fri från kommersiella tricks.

Ett bolag för inåtvänd, inte alltid helt lättillgänglig jazz. Det borde vara ett självmordsuppdrag. Endast en dåre skulle väl driva en sådan idé konsekvent, utan tillskott av rock och annat som gick att sälja.

Men Manfred Eischer lyckades skriva kontrakt med artister som Keith Jarrett, Chick Corea och Gary Burton. Han upptäckte själv musiker som Jan Garbarek, Terje Rypdal, Arild Andersen och Eberhard Weber. Alla dessa utom Weber var från Norge alla har varit trogna ECM-stallet genom åren.

Och på något sätt lyckade eldsjälen Eischer göra succé och ECM blev ett framgångsrikt varumärke utan motstycke - av kvalitet, ärlighet, förstklassigt ljud och avskalade naturnära omslag som speglade stämningen i den ordlösa musiken. Utan minsta sneglingar mot anpassning har ECM fortsatt genom decennierna. Snart tillkom även nutida klassisk musik. Ofta kammarmusik av t.ex. estniske tonsättaren Arvo Pärt.

ECM-skivorna inger respekt och jag lyssnade mycket på dem under mitt unga 70-tal. Sedan tröttnade jag. Det blev lite FÖR introvert och tungsint. Lite för enformigt och lite FÖR lite inställsamt. Till slut längtade man efter en glättig schlager med Siw Malmkvist som motvikt.

Efter en längre tids paus kan jag nu se tillbaka och plocka åt mig av det gottaste. Ta fram några väl valda ECM-pärlor och skippa de andra. Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet och deras "Dansere" (ECM LP 1976) är en av många fina som då fanns i min kompis Peter Fors skivhylla. Omslagsfotot visar en disig äng och andas norska kustlandskap. Det är så långt från rökig jazzklubb i New York man kan  komma. Verkligen olika dimensioner av jazzmusik.

Kvartetten är norske Jan Garbarek på tenor- och sopransax, svenska Bobo Stenson på piano (en rent klingande flygel, inga elektriska keyboards), svenske Palle Danielsson på kontrabas och norske Jon Christensen på trummor. Alla fyra är ypperliga musiker av första klass.

Och visst är det vackert. Den inledande, långa titellåten börjar med öppna pianoackord och försiktigt tassande på cymbaler och kontrabas. Man hittar en tematisk punkt och kör vidare i ett lugnt jazztempo där solisterna får växa i intensitet.

Andra spår, med titlar som "Svevende" och "Bris", går i långsamt eller mycket långsamt tempo. Allt är subtilt, rent och njutbart. Allt utom den korta "Skrik og Hyl", där Garbarek ensam spränger sönder trumhinnorna med överblåsning på sopraninosax, i syfte att imitera någon traditionell kulning eller jojkning från fjället. Jag har aldrig förstått mig på Garbareks tendens att spräcka uppåt i höga lägen på saxen. Men bortsett från dessa två minuter är "Dansere" en mycket bra ECM-skiva.

Betyg: ****

tisdag, juli 11, 2017

SOULFUNK OCH DIVERSE FRÅN 70-TALET

Dags för  "ArkivSök-mix 70-tal" (egen saml.-2CD N.A.). Här finns verkligen mycket att plocka. Alla de där enstaka låtarna och hitsen som fanns där någonstans runt omkring i detta min ungdoms 1970-tal.

Det var annars ingen tid för hitlåtar. I varje fall inte för min del. Stora LP-format med Pink Floyd skulle det vara. Inåtvänd jazz på ECM, svensk gränslös progrock på diverse Silence-skivor, feta livedubblar med Frank Zappa och liknande. Det harmonierade med min vurm för klassiska symfoniverk på tyska LP.

Men det fanns ju så mycket annat runt omkring. I uppväxten, bland kompisar, på skoldanser. I radio och TV, som jag på den tiden hade rätt bra koll på. Och i schlager-festivalerna fanns ju hitlåtarna. Härligt, även om det inte var något man flaggade för då.

Därför blir denna egna samling en rätt läcker smörgåstårta. 60-talets soulhits vergick i 70-talets soulfunk och disco. Här är t.ex. dramatiskt upplagd soul som "Papa was a rolling stone" med The Temptations och "Theme from Shaft" med Isaac Hayes. De samsas med sexiga dansdängor som "Rock med baby" med George McCrae och "Can't get enough of you love, babe" med den store Barry White.

Något helt annat är folkrockjigen "The Hexamshire lass" med Fairport Convention. En enskild låt ur min vän Peter Fors skivsamling. En rolig rytmisk virtuositet från deras annars tradiga album "Nine".  I övrigt. Svensk progg har jag bra koll på ändå. Nationalteatern var aldrig mina favoriter, men Dylans "Bara om min älskade väntar" med Totta finns med.

Mera intressant är Greg Fitzpatrick, och hans verkligt svårfångade epos "Befria Norden", det bästa spåret från hans mycket udda LP "Det Persiska Äventyret". "Befria Norden" är en rörande, rolig kärlekshistoria i FNL-miljö, sjungen av Fitzpatrick på avväpnande svensk-amerikanska till tungt, samplat synt-komp. Något som måste ha satt myror i huvudet på den tidens proggpublik. "Befria Norden" med Greg är en raritet som jag är verkligt glad att ha fått tag på.

Och så då lite schlagers : "Bang en boomerang" med Svenne & Lotta och liknande. "Cum'n feel the noiz" med Slade är en skrik-glamrock intimt förknippad med gymnasiets klassfester i fina villan hos Holmgårds i Nyhamnsläge. En otypisk låt för mig, men därför riktigt kul. Ja, det var väl ungefär brygden för mina överblivna rester à la 70-tal för den här gången.

Betyg: ****



LJUSET KOMMER FRÅN NORR - LJUDET OCKSÅ

Gruppen Kornet existerade en kort tid i slutet av 70-talet. De hade inget emot genre-beskrivningen Jazzrock. Den står till och med på omslagets baksida.

Jazzrock, eller fusion, eller improviserad, elektrisk musik, hade det funnits gott om länge i Sverige. Tänk bara Hansson & Karlsson, Made in Sweden, Björn J:son Lindh, Fläsket Brinner, Samla Mammas Manna.

Men det här var delvis något annat. För under tiden (cirka 1973-74) hade amerikanska musiker slagit igenom rejält med den patenterade fusion som just då sålde riktigt bra på skivor med Chick Corea & Return to Forever, Herbie Hancock, Weather Report och Mahavisnhu Orchestra.

Kornet var alltså öppna med sina inspirationskällor. På debutskivan "Kornet" (Manifest LP 1975) finns snabba, komplexa låtar med de virtuosa melodislingor, tjutande mini-moogs och klanger som vi känner igen inte minst från Chick Coreas musik. Och just Chick Corea var min egen absoluta favorit vid denna tid.

Men Kornet tillförde också något eget. De kom från Luleå och framhävde gärna sitt norrländska ursprung. Låttitlar som "Skriket från vildmarken" och den folkloristiskt inspirerade "Jojk" vittnar om det. Stefan Nilsson på elpiano, synthesizers och flygel var främste låtskrivare. Han blev senare känd som musikalisk mångsysslare. Som piano-ackompanjatör till Tommy Körberg och Jacques Brel-föreställningen. Som filmmusikkompositör, främst då till "Skärgårddoktorn" och för "Gabriellas sång" ur "Så som i himmelen"

Men här var det jazzrock som gällde. Stefan Nilsson spelade med lätthet de snabba slingorna som inte stod Chick Corea långt efter. Fine gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var superbegåvad och riktigt bra på Kornets skivor. Tyvärr försvann han ur rampljuset efter Konets korta karriär. I år läste jag att han avlidit.

Ett tiotal skickliga musiker medverkar här - på keyboards, sax, flöjt, komp och även udda instrument som xylofon och fagott. Medlemmarna träffades på en folkhögskola. Det är också den invändningen man kan ha mot musiken. Det låter mycket "folkhögskolemusik". Det är duktigt och kompetent, men också en smula som efter inövat recept. Här finns inte riktigt den sexigt spänstiga funk som hos de amerikanska förebilderna.

Ändå tycket jag om Kornet. Det är något sympatiskt ungt, nyfiket och hungrigt när de orädda kastar sig över konceptet med snabba dribblingar i sextondels-trioler. Det är mer konstruktion än improvisation. LP:n med låttitlar som "Sju hungriga år", "Friska fläktar" och "Frunk" skulle säkert lätt avfärdas av många som hopplöst daterad, tidsbunden och passé i både stil och ljudbild. Men kanske är det just därför jag ändå gillar den.

Betyg:: ***

måndag, juli 10, 2017

CLAYTON-THOMAS TILLBAKA I B,S&T

Är man fan så är man. Jag har alltid varit varmt förtjust i Blood, Sweat & Tears. Jag har inte ens haft vett att vända dem ryggen, när de redan i mitten av 70-talet blev omoderna. Och med punken blev bara ett dåligt skämt sedan bortglömda.

För så var det. Jazzrock-gruppen Blood., Sweat & Tears upplevde en vacker, kort och intensiv blomstring i och med sin andra LP 1969. Sedan gick det utför. De blev omkörda av Chicago (som de alltid jämfördes med) och hade svårt att hålla den större publikens intresse uppe.

Det var inte bara trendernas fel. Det nio man stora bandet var en otymplig kombo som drogs med ideliga medlemsbyten och bristande kontinuitet. Jag envisas med att älska allting B,S&T gjorde - från debuten under ledning av Al Kooper med "Child is Father to the Man" 1968, via de fantastiska självbetitlade albumen 2 och 3. Till de mindre glänsande men alltjämt intressanta 4, "New Blood" och "No Sweat". Deras snitsiga arrangemang och snygga upplägg av låtar är än idag oöverträffade.

Med "No Sweat" är vi framme vid 1973. Då hade jazzige men något anonyme sångaren Jerry Fisher ersatt mäktige David Clayton-Thomas, och vår egen Georg "Jojje" Wadenius blivit gitarrist i gruppen. Den skivan som detta handlar om - "New City" (CBS LP 1975) - innebar återkomsten för sångaren Davis Clayton-Thomas, som är den som mer än någon annan har personifierat gruppen.

Jag var länge rätt sval för detta album. Tyckte att gruppen nog hade haft sin tid. Ett snyggt designat omslag hjälpte inte upp sällskapets trötthet. Men jag har ändrat mig. "New City" är naturligtvis inte i närheten av mästerberket andra LP:n från 1969, men heller inte utan poänger.

Visst kan man tycka att covern av Beatles "Got to get you into my life" är för förutsägbar. Beatles låt från "Revolver" hade ju redan från början ett soul-inspirerat blås-arrangemang, och här tillför Blood, Sweat & Tears ingenting nytt.

Men i eftertänksamma nummer som "Yesterday's music" och "Appleuse" blir det riktigt poetiskt. David Clayton-Thomas låter vid det här laget väldigt ärrad (eller låt säga, drucken) och det ger djup åt hans personliga röst. "Ride captain ride" och "Naked man" (av Randy Newman) sitter också fint, liksom gamla bluesen "One room country shack". Covers har de alltid varit bra på.

Jojje är alltså med på fin gitarr. Bland de ständigt skiftande blåsarna tycks starke trombonisten Dave Bargeron ligga i främsta positionen. Tony Klatka är en av trumpetarena. Och så är det då den fine trumslagaren Bobby Colombo som nu är den ende som varit med konstant sedan starten 1968. "New City", inget mästerverk men en bra LP om man som jag följt gruppens utveckling.

Betyg: ***

torsdag, juni 22, 2017

I EN EROTISK TRÄDGÅRD MED ROBERTA FLACK

En sång och en skiva om att älska. Och ett omslag med romantisk-naivistisk teckning av en säng och särat kvinnosköte. Med tanke på sexuellt explicita signaler är skivan "Feel Like Makin' Love" (Atlantic LP 1975) med Roberta Flack märkligt livlös och sval.

Hon hade året innan gett ut både sången och LP:n "Killing Me Softly" som verkligen var fulländad, varmt sensuell, vacker och innerlig. En av de bästa kärleksskivor som finns. 1973 hade också Marvin Gaye gett ut sin soul-LP "Let's Get It On" med sexuellt färgade kärlekstexter och sin hyllning till den fysiska akten.

Men detta Roberta Flack-album från '75 är känns tyvärr mera avslappnat än brännande och passionerat. Samtidigt tycker jag om Roberta och hennes mycket personliga ton och stil av en sofistikerad, soft soul. Som en föregångare den ljuvliga Sadé. Men denna pondus blir det aldrig skval. Det finns alltid en beröring, även om den inte är som starkast här.

Hon ligger långt ifrån Aretha Franklin. Snarare närmare populärmusik och softjazz. Dionne Warwick har också något av samma integritet. Roberta Flack skriver tydligen sälla låtar själv, vilket var nytt för mig. Istället bidrar här t.ex. Stevie Wonder med "I can see the sun in late December", Ralph McDonald med "Mr Magic" osv.

Fina, välgjorda arrangemang som alltid på Robertas skivor. Jo, det är nog värt att fördjupa sig i denna musikaliska bädden på omslaget ändå. Jag har den kvar att upptäcka vidare. Så synd bara att Roberta Flacks inte alltför välkända karriär tycks ha ebbat ut strax efter den här skivan. Hon lyste upp ordentligt 1973 med "Killing me softly", sedan har inte jag mycket om henne. Det skulle vara definitivt fel att tro att hon "bara" var en one-hit-wonder.

Betyg: ***

onsdag, juni 21, 2017

FRÅN EN SUPER-MUSIKALISK PAUL TILL EN ANNAN

Har alltid gillat Simon & Garfunkel men aldrig dittills varit så särskilt intresserad av Paul Simon som soloartist. Inte förrän nu. I och med resan till New York (och Bleecher Street i Greenwich Village) i maj 2016, och med Paul Simons konsert på Stockholm Waterfront hösten samma år, ja då ändrades allt.

Sedan dess har nästan alla (eller de mest väsentliga) av Simons soloalbum trillat in i denna spalt och i min MP3. Så självklart finns där "Still Crazy After All These Years" (CBS LP 1975).

En lakoniskt skön titel. Och Simon må ha töntig mustasch på omslaget, men det här är något av det mest stilsäkra i hans stora katalog. Då är den ändå i hård konkurrens med många andra, från duons LP-debut 1964 till förra årets lysande album.

Här finns ett jazzigt anslag med mycket elpiano och ett så coolt avslappnat komp som man alltid har förknippat med honom. Titellåten, "My little town", "You're kind" och inte minst den underbara "50 ways to leave your lover" är alla subtila höjdpunkter i Paul Simons sångskrivande. Texterna må vara mörka och ibland nästan cyniska, men det mjuka tilltalet är ett personligt särtecken.

I "Gone at last" finns gospel, som han odlat på live-skivan året innan och senare skulle återkomma ofta till. I "My little town" dyker faktiskt gamle Art Garfunkel upp på stämsång. Ett första återförenande. Sedan är det ett extra plus att hela den tidens studio- och jazzrockmaffia finns i kompet, med många namn att känna igen om man är nördig. Även gamla brasilianske dragspelaren och Sverige-bekanten Sivuca dyker upp på ett hörn.

Betyg: *****