Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, november 15, 2017

SIMON & GARFUNKELS ÅTERFÖRENING

Thommy Berggren berättade en kul historia i sitt Sommar-program 1998, att han faktiskt är med på Simon & Garfunkels återförenings-skiva "The Concert in Central Park" (CBS live-dubbel-LP 1982).

Ja. Han var med i publiken där i parken i september 1981, tydligen nära scenen. I någon paus mellan låtarna ska han ha vrålat "Leve IFK Göteborg !" Han påstår att det ska höras på live-skivan, om man lyssnar riktigt noga. Jag har aldrig lyckats urskilja det. Men vi kan väl bjuda på att Thommy Berggren är med på en LP med Simon & Garfunkel.

Det hade gått drygt tio år sedan duons furiösa succéalbum "Bridge Over Troubled Water" (1970). En skiva som blev både en konstnärlig och kommersiell framgång av sådana proportioner att det lamslog deras vidare samarbete. De gick skilda vägar och fortsatte snart med var sin lika lyckosam solokarriär.

Paul Simon hade en annan kapacitet som artist. Han sjöng, skrev odödliga låtar, var en virtuos på gitarr och gjorde mängder av färgstarka arrangemang. Art Garfunkel sjöng. Sådan var rollfördelningen. Hans karriär var beroende av andra låtskrivare. Men han gjorde en del hörvärda skivor och var dessutom hygglig skådespelare.

1981 var alltså tiden mogen. De två gamla vännerna och kompanjonerna som blivit utleda på varandra hade nu uppnått sådan tidsdistans att det kändes roligt att sjunga tillsammans igen. Och det hörs. Det här ett gott humör och en varm spelglädje denna magiska kväll i Central Park. I ett New York som fortfarande var chockat och lamslaget efter mordet på John Lennon knappt ett år tidigare.

Jag är ingen större vän av live-skivor. Tycker oftast att de låter hafsiga och är rätt överflödiga. Det finns undantag men de är inte många. Men "The Concert in Central Park" är faktiskt bra. Egentligen inte märkvärdig, för sångerna - både av S&G och respektive solo - framförs med exakt skärpa men utan att tillföra mycket jämfört med studio-originalen. Å andra sidan är den inte sådär slafsig och ofokuserad som alltför många tradiga live-dubblar är. Värdet är just den varma stämningen just där och då - i folkhavet på Manhattan.

Sedan är det ju bara att rabbla upp : "Mrs Robinson", "Homeward bound", "Sound of Silence", "America", "Bridge....."-balladen förstås, "The boxer", Feelin' groovy" och mycket annat ur deras korta men så otroligt högkvalitativa duo-repertoar. "Me and Julio down the schoolyard", "50 ways to leave your lover" med mera ur Simons solo, "A heart in New York" ur Garfunkels solo. Naturligtvis en gammal Everly Brothers ("Wake upp little Susie") och mycket annat. Ja, stämningen var andäktig i Central Park den kvällen. "Hello darkness, my old friend......"

Betyg: ***

måndag, november 13, 2017


EGBA TAR FUSION MED SIG IN I 80-TALET

Mycket av den jazzrock och fusion jag tyckte så mycket om på 70-talet verkar snabbt ha falnat av när vi går in i 1980-talet. Visst fortsatte många av de stora namnen att göra skivor, mer eller mindre (oftast mindre) nyskapande. Men det var inte längre någon musikriktning att räkna med, och man kunde knappast längre tala om någon "våg".

Det där gällde rätt mycket. Hela musikscenen i stort. Och hela samhällsklimatet. Sällan har gränsen mellan två decennier varit så markant som den mellan 70-tal och 80-tal.

Utan att nu dra för stora växlar på det och ta in hela samhället så tänker jag bara komma fram till att våra svenska Egba hörde till det lysande undantaget när det  gällde att fortsätta spela jazzrock som faktiskt var bra, kreativ och nyskapande. "Omen" (MNW LP 1981) var deras andra LP på MNW, och här med en ny visuell estetik.

Vi slipper den fula omslags-designen från föregångaren "Egba Bryter Upp". Istället är det gruppens trumpetare, låtskrivare och motor Ulf Adåker som här också träder in som fotograf. Den vackert sparsmakade bilden av den svarta katten på trappan må vara ett omen i sig, men den illustrerar en härligt livskraftig musik.

Gruppen hade sedan debuten 1974 pendlat mellan Afro- / Latin-färgad musik och den mera volymstarka, högspänt elektriska jazzfunken. På "Omen" är det det senare som gäller. I inledande låten "Tour de France" rullas enorma svallvågor upp av blåsare, syntar och komp. Man hör hur cyklarna riktigt rusar iväg och musiken drivs mot en bristningsgräns.

På så sätt återknyter Egba här till "Jungle Jam" från 1976, där den vässade funken också drevs till sin spets i riktigt krämiga låtar.  Men vilopunkterna finns här också. "Egeiska Havet", "Kea" och "Apori" är riktigt fina kompositioner med finfina spelare. "SMHI" är en svängig väderobservation. Den är lätt att tolka som Egbas hyllning till de amerikanske kollegorna i - just det - Weather Report.

"Elefantminnet" är en abstrakt och lite annorlunda historia med förvriden Kurt Weill-liknande tretaktare och ljudfragment från andra världskriget. Medlemmarna har ofta skiftat i Egba, med nämnde Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofon) som konstanter i förgrunden. Fine basisten Göran Lagerberg medverkar delvis här. Stefan Blomkvist står för klaviaturerna (läs syntarna).

"Omen" är en mycket bra, svensk fusionplatta. Efter den skulle Egba ge ut "Fuse" (1983), med ännu bättre kompositioner och med ännu snyggare fotooomslag av Adåker. Kanske deras allra bästa skiva någonsin. Men den finns tyvärr inte på varken CD eller på strömmad tjänst (obegripligt att just den saknas). Så den lyckas jag därmed inte få med i denna räkning - om inte rippnings-möjligheterna snart blir annorlunda (vilket jag hoppas). Men denna text handlar alltså om "Omen". Och betyget på den blir :

Betyg: ****

måndag, november 06, 2017

ROBERT BROBERGS DOLDA PERIOD - OCH BÄSTA SKIVA!

En skiva som jag ofta spelat när jag känt mig ledsen, och under vissa dystra stunder i livet. Robert Broberg framträdde under en kort period under perioden Zero.  Det var cirka 1978-1982 och jag får intryck av att det var under en känslig tid i hans liv. Ständig sökare som han var.

"Kvinna eller Man" (Silence LP 1981) med Zero torde vara en av Robban Brobergs minst kända skivor. Mest därför att den helt enkelt döljer sig bakom namnet Zero som knappast var bekant för den större publiken.

Det är en oerhört fin och varsam skiva med tio sånger som andas av någon slags dubbeltydighet. Utåt sett berättar inledande "Jag har aldrig varit lyckligare än nu" om just lycka och nyförälskelse. Men det är en bedräglig lycka. När Robert sjunger den med lågmäld optimism skvallrar den samtidigt om nyss överkommen kris och bräcklighet.

"Du tror bergis att jag älskar dej" och "Vi vet ingenting om varann" diskuterar parrelationens villkor och sårbarhet. Ett ämne han ofta behandlade, men här känns det alldeles speciellt äkta. "När du inte kan gå tillbaka / och framåt är ett stup", här anar vi sviter efter brådsvarta djup. "Gråten är en omvänd glädje" är kanske det starkaste spåret. Robbans läsning till stillsamt komp, innan Janne Schaffer o.co. brister ut i ett förlösande forte. En låt med rent terapeutisk verkan.

Här finns också en av de finaste Stockholms-skildringar jag vet, "Vatten - sta'n är full av vatten" är så härligt ljus och livsbejakande. Lite som en kontrast mot den lågmält ledsna läge som präglar resten av sångerna. Obs att det är denna fina studioversion som gäller, inte den käcka version han gjorde senare live som är mera känd.

Ytterligare ett spår är värt att nämnas. Titelsången "Kvinna eller man". En rolig reggae med ett uppbåd av frågor (men inga svar) om könsroller och könsstereotyper, på Robbans lite småfräcka sätt. Hans dåvarande fru Anastasia von Zweigbergk medverkar här och på övriga låtar med fin stämsång.

För mig är det här en av Robert Brobergs finaste skivor, kanske den  allra bästa. Men den hade svårt att hitta sin publik då, mycket pga han det envisades med att använda den anonymiserade pseudonymen Zero och gå in i en nollställd roll. Skivan återutgavs aldrig på CD och de fina spåren finns knappt på någon samling. Ytterligare en skiva som Zero blev det (på engelska, ännu mer dold för publiken) innan han 1983 fick en kolossal nystart och med nytänd energi - under namnet Robert Broberg - signalerade "Upp Igen!".

Betyg: *****

fredag, oktober 27, 2017


TURIDS TISTLAR FRÅN TUNDRAN

Vissångerskan Turid (Lundqvist) råkade illa ut inom den progressiva musikrörelsen på 70-talet. Hon hade gjort sina första skivor på Silence, som var "rätt" enligt rörelsen eftersom bolaget tillhörde densamma.

Runt 1977-78 bytte hon och skrev kontrakt med Metronome. Det utlöste en regelrätt mobbning från rörelsens dogmatiker. Det hackades på Turid i rörelsens tidning Musikens Makt och i andra sammanhang. Det här var ett uttryck för de allra sämsta och tråkigaste sidorna av svenska proggen.

För vad hade hänt? Turid hade gått till anrika Metronome. Visserligen ett etablerat, svenskt skivbolag med god försäljning (så vadå?). Men dessutom ett i högsta grad kreativt forum för mycket av det bästa inom den svenska musiken. Under Anders Burmans ledning hade stora artister som Cornelis, Fred Å, Pugh, Ola Magnell och Björn J:son Lindh både debuterat och gjort underbara klassiker-LP här.

Dessutom hade Metronome en tradition av svensk jazz och hade gett ut schlagerartister som Siw, Lill och Marie Bergman (om det nu skavde, Svensktopp gunås). Metronome var dessutom - då - inget multinationellt bolag (fast det senare skulle köpas upp av Warner, i en allmän trend som även skulle drabba progg-bolagen). För övrigt hade t.ex. Peps alltid spelat in på etablerade Sonet, men ändå "klarat sig" och "godkänts" av proggen. Så konsekvensen var det inget vidare med.

Med Turid fick alltså på nosen i den här soppan. Jag vet inte om det var därför hon skulle tröttna som artist någon gång på 80-talet och göra annat. För denna skivan tycks ha varit hennes senaste i eget namn. "Tistlar från Tundran" (Metronome LP 1980) är en mycket bra skiva som gärna kunde fått mycket mer uppmärksamhet.

Det är en välproducerad visskiva med sånger som spänner över det djupt personliga och det engagerade. Inledande country-låten "På väg" berättar om den ensamma mamman i Norrbotten som är fjättrad i hemmet och drömmer om kvinnokampen som förs i Stockholm. Det är en medryckande, refrängstark country-sång som faktiskt också letade sig in på Svensktoppen.

"Personligt brev" är en nyinspelning av ett original hon gjorde redan på "Tredje Dagen" 1975. Den är ett tänkt brev till Turids avlidna mor, med tankar man aldrig fick sagt. Sångmelodin för lätt tankarna till Joni Mitchell och hennes sätt att bygga berättande ballader till nyskapande (och inte helt enkla) melodier. Musikerna är genomgående lysande, och just här är det Hector Bingert på fin sopransax som väver slingor mot congas och Turids själfulla sång.

"Tobbes sång" är en annan favorit. Även här en berättelse om en ensam mamma i Norrland vars man far till Saudiarabien för oljeprospektering. Kärlek, saknad, längtan, sorg i en vispop med Jan Bandel på bra vibrafon. En underbar låt.

För övrigt finns här "Ballad för Penelopes systrar", sånger av Violetta Parra, texter av Jan Hammarlund, Stig Dagerman och Tove Jansson. Urval som signalerar både starkt engagemang och kulturhistoria. Så proggen och vänstern var verkligen ute och cyklade den gången de frös ut henne.
Sorgligt nog tycks detta ha fått henne att ge upp. Fina "Tistlar från Tundran" blev i praktiken hennes farväl till musiken.

Betyg: ****

torsdag, oktober 19, 2017

SMIDIG JAZZROCK MED ABSURT OMSLAG

Om Talking Heads "Remain in Light" från 1980 var början på något nytt så var det tvärtom med Blood, Sweat & Tears "Nuclear Blues" (MCA LAX LP 1980).

Den fina jazzrock som Blood, Sweat & Tears hade presenterat runt 1969-70 hade åkt på ordentliga törnar med tiden sedan dess.  Jag gillade dem. Jag har alltid envisats med att gilla dem. Men tiden och den "allmänna smaken" sade något annat.

Först blev B, S & T omkörda av Chicago som hade en lite tuffare, rockigare stil. Sedan hamnade båda i någon slags hopplöst 70-tals mainstream-fack. Därefter kom revolterna med punken och Nya Vågen som fullständigt sopade mattan. En gammal jazzblåsgrupp som Blood, Sweat & Tears betraktades som totalt, hopplöst ute. Alternativ blev de helt bortglömda och dog i tysthet.

Så var läget nu, 1980. Och det var synd. För Blood, Sweat & Tears (som faktiskt var rätt tråkiga mot slutet av 70-talet) hade här fått en nykick. "Nuclear Blues" är bra. Den består av spänstig, smidig, svängig vokal jazzpop eller fusion. Utvecklad vidare från de välgjorda (men i längden kanske lite stolpiga) arrangemang man tidigare arbetat med. Här är det ett grundläggande, rullande sväng utifrån ett snabbt basspel.

David Clayton-Thomas är kvar som sångare. Men han är den ende från den gamla tiden. Egentligen var han inte med på debuten från 1968, där var det Al Kooper. Genom åren hade det varit hysteriskt med byten och utflöden av medlemmar i den nio man (!) stora kombon. Det där blev en plåga och förmodligen det som knäckte gruppen, bristen på kontinuitet.

Nå, här var eldsjälen David Clayton-Thomas motorn. Övriga medlemmar är - såvitt jag kan se - åter igen nya. Bobbi Economou på trummor, Bruce Cassidy på trumpet med flera. Blåsuppsättningen har här modifierats till två saxar och en trumpet. Av låtmaterialet märks covers på Jimi Hendrix "Manic depression" och Ray Charles "Drown in my own tears". Blood, Sweat & Tears har alltid sysslat med välvalda covers i snygga arrangemang.

Men det mest här på "Nuclear Blues" är eget. Så t.ex. fina "Agitato" och sviten "Spanish wine". Mycket fint musicerande och musikalitet av hög klass. Dessutom ett personligt signum med den här nya, funksvängiga stilen. Men skivan kom ut i en tid när den var helt omöjlig och namnet helt passé. Den fick ingen uppmärksamhet och sålde inte mycket. Det är sorgligt.

Så återstår frågan : Vem kom på det här omslaget? Målningen med en kärnvapen-strålskadad och demolerad stad där medlemmarna står sorglöst skrattande i förgrunden, klädda i trasor. En krigsfantasi som är både absurd och lätt motbjudande. En illustration till titellåtens förvirrade sångtext? Kanske avser den just det : Att hamna fel i tiden. Men uttrycket är makabert.

Betyg: ***

måndag, oktober 16, 2017

HUVUDSTUPA IN I FRAMTIDEN 

Året 1980. skivan som revolutionerade rockmusiken. Naturligtvis : Talking Heads "Remain in Light" (Sire LP 1980). För mig skulle det dröja rätt länge innan jag upptäckte denna dunderklump.

Jag var liksom i en annan, lite förvirrad fas rent musikaliskt 1980. Hade lyssnat mig sönder och samman på 70-talets introverta ECM-jazz och svulstiga jazzrock.

Hade kommit i total kollision med punken. Punken (och dess sympatiserande kritiker), klankade ner på allting som jag tyckte om. Den fick mig för första gången att känna mig gammal (jag var 24 år). Det var hårt att ta. Det alternativ som punken och nya-vågen erbjöd var ingenting som tilltalade mig.

Men jag hade ett behov av raka, enkla poplåtar efter all diffus ECM-jazz. Då vände jag mig bakåt istället. Återupptäckte 60-talets fantastiska, kreativa pop (som jag växt upp med men var lite för ung för då). Framför allt återupptäckte jag The Beatles. Köpte alla deras skivor och fick nya kickar. (Så bar sig det bisarra ödet att John Lennon mördades just i den vevan).

Min 60-talspop satt fint eftersom jag kände mig vilsen i tiden - det nya, ytliga, yuppie-betonade 80-talet och dess plastiga musik. 60-talet blev nostalgi, men inte bara det. Det tände också ett växande intresse för nutidshistoria, rent allmänt (politiskt, kulturellt osv). Det skulle senare landa i mitt arbete vid SVT:s arkiv där jag arbetar för fullt med just - nutidshistoria.

Nå, men så var det Talking Heads då. Såg omslaget 1980 och hörde talas om gruppen - bland många andra unga grupper i den nya rocken. Det dröjde några år innan jag insåg att Talking Heads var något speciellt. Att de verkligen förnyade musikspråket. Att de byggde broar mellan punk, new wave - och en intellektuell artrock. Att de med "Remain in Light" öppnade vägar mellan Afrikas rytmer och "västerlandets" elektronik. Att gruppens David Byrne och producenten Brian Eno var genier.

Jag upptäckte Talking Heads 1984 med deras funkiga skiva "Speaking in Tongues" när jag var i en personlig förändringsfas. Nyfiken på nytt liv, och ny musik. Först därefter fick jag höra milstolpen "Remain in Light".

Och "Remain in Light" är sannerligen en märklig skiva. Fylld med låtar som bygger - inte på melodier - utan på repetitiva rytmmönster och klanger skapade med en lager-på lager-metod. Låtar som ligger över ett ackord och bara pågår och pågår. En rätt marig avantgarde-musik som jag inte till att börja med hade helt lätt att ta till mig. Och då är jag ändå ganska härdad i experimentell musik. Jag är själv förvånad över att denna avancerade skiva ändå fick så stort genombrott inom rocken som den ändå fick.

Öppningen "Born ander the punch" är förbryllande, fascinerande i sin hoppande afro-rytm och snygga körsång, till David Byrnes nerviga deklamation, nästan som en predikant. "Crosseyed and painless" är lika snitsigt abstrakt som titeln. En snabb, pulserande funkrytm som drivs fram i minimalistisk monotoni medan ljudlooparna far runt i högtalarna. Adrian Belew spelar en kärv sologitarr (han spelade vid samma tid med både Frank Zappa och David Bowie). I "The great curve" höjs tempot till bristningsgränsen.

Med andra sidans öppning "Once in a lifetime" lyckas Talking Heads få till en hitlåt mitt i avantgardet. En medryckande, rullande rytm med en välkomnade kör, och åter till Byrnes surrealistiska textläsning. Sedan lugnas tempot mer och mer. Man passerar den drömskt reggae-liknande "Houses in motion" för att avsluta med en extrem minimalism i den nästa stillastående "The overload".

En fascinerande skiva är "Remain in Light", och en av de musikaliskt djärvaste som gjorts i rockhistorien. Den är inte min favorit med Talking Heads, därtill är den ändå alltför knepig. Men den är mycket speciell. Och Talking Heads skulle bli mitt favoritband, alla kategorier, på 80-talet.

Betyg: ****

torsdag, oktober 12, 2017

EN ENDA SÅNG - KYSSANDE VIND

Poeten Hjalmar Gullberg skrev 1933 den fina dikten "Kyssande Vind", som då ingick i diktsamlingen "Kärlek i det Tjugonde Seklet". Den blev något av hans genombrott i ett mycket produktivt 30-tal.

Det är en av de finaste dikter jag vet. Ändå berör den något jag inte tycker om, nämligen otrohet. Men diktens subtila utformning med rim och allitterationer ihop med en febrigt tvetydighet inför den förbjudna kärleken är så rörande. "En kväll i syrenernas tid / och gullregnens månad."

Detta sorgligt vackra, smärtsamt sensuella poem har tonsatts ett antal gånger i Sverige. Inte konstigt, för Gullbergs språk är så underförstått musikaliskt i sig att det inbjuder till melodi och sång. Den går att höra på YouTube med Östen Warnerbring, Sven-Bertil Taube och en rad amatörer. Men fast jag gillar dessa artister (de två förstnämnda) vill jag slippa höra dessa tonsätningar, som bara låter fel.

Den finaste och för mig definitiva tonsättningen gjordes av en rätt okänd kvinna vid namn Ging Kutschbach . Den spelades in 1979 av Jan Malmsjö på en LP-skiva som bara heter "Jan Malmsjö" (RCA LP 1979). Den är svår att få tag på och har aldrig getts ut på CD. En bra skiva som också innehåller en del Jacques Brel-tolkningar och den då aktuella Eurovision-vinnaren "Hallelujah" och lite annat.

Det är obegripligt att Jan Malmsjös tolkning av "Kyssande vind" förbigåtts på t.ex. hans samlings-CD "En Sång- och Dansman" och andra antologier. Just detta enda spår, när han tolkar Hjalmar Gullbergs smärtsamt sköna dikt, till enkel, okonstlad melodi, med sparsmakat arrangemang och Jan Malmsjös vackra barytonröst med känslig frasering, det är något av det vackrast som finns att lyssna på.

Betyg: ****

måndag, oktober 09, 2017

CORNELIS SJUNGER JAZZ

Det fanns en tid då Cornelis Vreeswijk var nästan bortglömd. Det var runt 1980 och det var ljusår sedan hans storhetstid på Metronome på 60-talet. Han hade bränt ut sig fysiskt under 70-talet. Men också, faktiskt, tappat en hel del i konstnärlig vikt.

Cornelis skivutgivning på 70-talet var en osorterad röra. Han verkar ha skrivit kontrakt hur som helst och ofta med flera samtidigt. Om 60-talets Cornelis-album var fulländade och guld värda allihopa blev 70-talet en blandning av högt och lågt.

Spelfilmen om Cornelis från 2010 med Hans-Erik Dyvik kan man tycka vad man vill om, men i en belysande episod som utspelar sig någon gång 1978-79 sitter en sönderkörd, utblottad Cornelis och ringer någon arrangör, sugen på turné igen. Men tyvärr, inte många biljetter går att sälja.

Det är en sann bild och den är också ljusår från den högrespekterade, värdiga hyllning han skulle få senare, efter sin död, inte minst av den unga rockeliten och på hyllningsskivan "Den Flygande Holländaren" som gavs ut 1988, året efter hans bortgång. Om han ändå hade fått uppleva denna värme och kärlek. Hans betydelse för svenska sångpoeter och rockpoeter kan inte överskattas.

Men mellantiden var en svacka. Då handlade bilden av Cornelis mera om löpsedlar, skandalrubriker och missbruk än om en arbetande konstnär. Hans utgåvor nu var spretiga hit och dit. Han tonsatte olika nordiska poeter, sjöng lite Povel och gjorde några politiska skivor (som inte var helt lyckade).

I den vevan kom "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" (Four Leaf Clover live-LP 1979) tillsammans med jazzgruppen Jazz Incorporated. Den kan ses som ännu ett lite virrigt steg fram i en tid utan riktning. Men egentligen är den ett helt logiskt uttryck. Cornelis hade alltid gillat jazz. I hans breda bag av influenser fanns franska och svenska poeter, franska chansons, existensialism, blues, samba och inte minst jazz. Han älskade Charlie Parker och Thelonius Monk.

Redan på sina tidiga visskivor på 60-talet omgav han sig med fina jazzmusiker i studion, och hans bluesiga intonation rimmar mycket väl med vokal jazz. Således sjunger han här med Bertil Lövgren - trumpet, Nisse Sandström och unge Krister Andersson - tenorsaxar, Lars Sjösten - piano och i kompet Sture Nordin - bas och Egil Johansen - trummor.

På skivan inspelad vid konsert i Bergen, Norge (där Cornelis hade trogen publik, inte minst efter att ha tonsatt Arnuld Överland), får vi höra Monks "Round midnight" i en riktigt läcker version ("Vid tolvdraget"). "Ångbåtsblues", "Blues för Inga-Maj", "Ett gammalt bergtroll" och "En halvböj blues" är ganska givna i sammanhanget.

Det mesta är mycket bra. Jobbig blir däremot det hallucinatoriska eposet "Balladen om den beväpnade tiggaren", där den mångordiga texten (nästan som rapping) blir rent deliriskt aggressiv på ett sätt som känns rätt obehagligt. Plågsamt lång är den dessutom. "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" är ingen stor eller omistlig Cornelis-skiva. Men den visar på hans fina smak för jazz. Och - inte minst - bandet spelar suveränt bra och svängigt.

Betyg: ***

onsdag, oktober 04, 2017

POETISK REGGAE FRÅN DEN SKÅNSKA LANDSBYGDEN

I mitt arbete vid SVT Arkiv fick jag för ett år sedan nöjet att jobba med research till en SVT- dokumentär om den svenska reggaens historia. Michael Ek från Pavement Productions producerade. Titeln blev "Styr den opp" och den sändes i SVT2 i februari 2017.

Under research-arbetet upptäckte jag gruppen Rockamöllan i arkivet. Det blev en påminnelse om en grupp som fanns i sinnevärlden i min ungdom och som nu var ganska bortglömda. Samtidigt fick jag kontakt med trevlige musikern Adel Källström i gruppen, som jag bara känt ytligt tidigare från min uppväxt i Helsingborg.

Vi går tillbaka i tiden. Under andra halvan av 70-talet var reggae stort i Skåne. Inte minst i de "proggkretsar" där jag befann mig. Det berodde dels på att reggae var stort rent allmänt och Bob Marley gick sitt segertåg över världen. Dels berodde det naturligtvis på Peps Persson och Peps Blodsband som alltid var aktuella i Skåne. De spelade otaliga gånger på musikställen hemma och personifierade en slags skånsk reggae med Peps färgstarka personlighet och idiom.

I den vevan bildades Rockamöllan, med säte på landet i närheten av Eslöv. Ett stort kollektiv med många musiker och med fine låtskrivaren Ronny Carlsson som motor. De producerades på skiva av (naturligtvis) Peps. Organisten och steelpan-spelaren Lester Jackman spelade med båda.

Jag var själv ingen större reggae-fantast på 70-talet, och inte senare heller. Tycker om en del av Bob Marleys inspelningar, men det räcker med små doser. Tycker reggae-rytmen är en rytmvariant bland många andra, utan att känna någon speciell magi av terapeutiskt storhet i den lojt gungande baktakten. Däremot har jag alltid gillat Peps. Alltid följt Peps genom åren och har de flesta av hans skivor. Oavsett vilken stil han jobbar med så älskar jag hans känsla, hans uttryck, hans enorma professionalitet och integritet.

Bandet Rockamöllan spelade ofta i Helsingborg åren 1978-79. De gjorde denna skiva "Var Ska Du Ta Vägen?" (Sonet LP 1979) och ytterligare en. På bas fanns nämnde fine Helsingborgs-musikern Adel Kjellström. Socialrealismen på omslaget var väl inte riktigt min grej, och jag hade inga starka intryck då mer än att det ibland var ganska stökigt runt gruppen vid parkfester och annat.

Hopp fram till nutid. Research vid datorn. Ett gammalt TV-program från 1978, "Upp med locket", producerat av Christoffer Barnekow. Rockamöllan medverkar (i sitt enda TV-framträdande) och framför sången "Poste Restante", skriven av Ronny Carlsson. En lugn reggae-ballad där tre vokalister (däribland Carlsson) sjunger unisont en lyriskt sorglig text om ett trasigt människoöde. Anette Eriksson sjunger med så stark inlevelse. Detta är en sång som berör, i sin sårbara svärta.  Och naturligtvis sjunger se på skånska.

Det är vackert, det är magiskt. Gitarristen "Leon" spinner nästan gråtande slingor som ackompanjerar textraderna. I TV-programmet framförs också den snabbare, samhällskritiska "Kvalm 78" som drar  mera åt ska-stil. Gruppen och skivan är värda att uppmärksammas.

Sångaren Ronny Carlsson lämnade gruppen redan efter denna första skivan. Han lär ha tröttnat på reggae och varit mera sugen på Dylan- / Tom Waits-baserat sångskrivande. Han skulle på 80-talet göra en lite knagglig solokarriär med spruckna, skrovliga sånger om livets skuggsida. Därtill blev det en diktsamling. Han avled 2014.

Betyg: ****

torsdag, september 21, 2017

EGBA BRYTER UPP

Egentligen är det lite oklart vad det är för ett uppbrott som åsyftas. Förmodligen gäller det skivbolag, och därmed omslags-design. När Egba gör sin femte LP har man bytt, från det mycket kreativa gamla jazzbolaget Sonet (där nu även t.ex. Peps spelade in), till det "progressiva" skivmärket MNW.

Således skriver vi  nu "Egba Bryter Upp" (MNW LP 1979). Egba har här krympt till en kvintett. Gitarr och extra slagverk har utgått i sättningen. Istället är det ett tätt gäng med ständiga blåsarna och låtskrivarna Ulf Adåker - trumpet, Ulf Andersson - sax. Ny är Stefan Blomqvist på klaviatur. Kvar sedan tidigare är mångsidige klippan Göran Lagerberg på bas (Tages och Kebnekaise, ni vet). Han fyllde förresten 70 år igår! Och så trummisen Peter Sundell som började på albumet före.

På LP-sida 1 bryter Egba ut i lite friare jam än tidigare. Lite stökigare och funkigare, mera à la Miles Davis i höjd med "Bitches Brew". På LP-sida 2 finns de mera melodiösa, afro-betonade "Afrodito" och "Själva verket". Gospelharmonier på det sätt Keith Jarrett brukade lägga upp låtar ihop med rytmer från Västafrika. Ja, Ahmadu Jarr hade ju slutat i gruppen, men Ulf Adåkers förkärlek för afro, latin och world music går inte att ta miste på.

Med övergången från Sonet till MNW försvann antagligen rättigheterna till den ursnygga logotyp och de smakfulla skivomslag som tidigare prytt Egbas skivor, t.ex. den föregående "Amigos Latinos". Här är det istället en gräslig skapelse signerad collage-konstnären Christer Themptander.

"Egba Bryter Upp" är kanske inte bland de Egba-album jag sätter främst. Men å andra sidan är alla deras skivor genom åren bra och av hög musikalisk standard. Medan en stor del av 70-talets internationella fusion-våg med centrum i USA ebbade ut någonstans vid 1980 (de stora namnen vände antingen till mer renodlad jazz, eller drog åt rock / funk, alternativt blev rätt utvattnade), så fortsatte våra svenska Egba att göra bra och nyskapande skivor. Återkommer om dem.

Betyg: ***

tisdag, september 19, 2017

"HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL" -  SVERIGES KANSKE STÖRSTE SÅNGPOET

Det kanske låter som jag tar i. Bellman, Taube, Olle A och Cornelis då? För Fred Å var mest uttolkare. Ja, låt mig säga så här : Kjell Höglund är en av Sverige störste, lite dolde sångpoet. Hans förmåga att gestalta i sång, text och musik är helt enastående. Och hans personlighet och konstnärliga integritet lyser starkt.

Kjell Höglund debuterade 1971 och gjorde en rad hemma-inspelade LP i all enkelhet. Tidigt visade han sin förkärlek för långa, resonerande ballader där tidens skeenden vävdes ihop med historiska figurer, mytologi och rent filosofiska spörsmål. Ofta mot en fond av vardagsgrå cynism.

Eftersom han spelade in själv på egna, alternativa etiketter och gav ut i små upplagor hamnade han liksom per automatik i den progressiva musikrörelsens famnar. Det var ju 70-tal och anti-kommers och proggmode. Men Kjell Höglund var från början en outsider. En sund tvivlare snarare än en politiskt troende.

Det blev uppenbart inte minst på den här skivan, "Doktor Jekylls Testamente" (Alternativ LP 1979), som var hans sjätte album. Många av sångerna här är hans svidande uppgörelse med vänstern. Den dogmatiska 70-tals-vänster som såg polemik i allting och avkrävde tydliga ställningstagande om vad som var "rätt". En vänster som med rätta kritiserade USA:s krigföringar, men lika mycket teg och höll tyst om det enorma förtryck som fanns på andra sidan, inom kommunismen ok.

Det är också sånger om självrannsakan. Det kanske låter tungt, och visst är det allvarliga ämnen. Men med Kjell Höglunds svarta humor, hans rika bildspråk och lustfyllda berättande blir det en fröjd att lyssna på.

Inledande "Slutstrid" är ett helt enastående mästerverk. Ett litterärt och episkt mästerverk. Här målar han upp en forntida skräckromantik med en riddare i natten, förföljd av skugglika figurer. Stämningen är hotfull. "Det var kristid och ont om mat". Är det medeltid? Är det 1800-tal? Är det en tidlös Tolkien-värld? Höglund sjunger ut dramatiskt i denna gastkramande spännande saga.

I mitten av den 8 minuter långa balladen kommer den överraskande upplösningen. Fienden är ingen yttre fiende - det är hans eget inre jag! "Den del av mig själv som är djur / min egen lägre natur". Det var sannerligen inte så det brukade låta på 70-talet. Här finns paralleller till Hermann Hesses "Stäppvargen". Med denna minst sagt oväntade vändning ändrar texten helt karaktär. Släpper den medeltida berättelsen och övergår i ett moraliskt resonemang. "Slutstrid" med Kjell Höglund är en av de mest fantastiska sånger jag hört.

"Höglund har blivit gammal" är en besk uppgörelse med nämnda 70-talsvänster, framförd som en lakonisk 50-talspastisch. En skarp självironi som träffar åtminstone mitt hjärta direkt. "Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden / när Höglund har blivit gammal och högervriden?" Sedan har vi "Lugnare vatten" är en mycket vacker, naturromantisk visa med ton av country. En sång som senare blev mycket populär i version av Marie Bergman.

Så fortgår denna mäktiga skiva. Från miniatyrer på knappt en minut ("Kär i drottningen", "Lista över försök till lösning", "En höstdag i Paris"). Via lyriska, underfundiga sånger som "Fixa nycklar", "Tibetanskt te", till den 16 minuter långa (!) "Desertören".

I "Desertören" utmanar Kjell Höglund självaste Bob Dylan när det gäller evighetslånga, berättande ballader. Jag kan inte räkna alla verser, men i eposet "Desertören" idkar han svidande uppgörelser med krig, våld, vänsterns rebellideal med vidhängande våldsideal, och dessutom djurindustrin. Det blir en predikan för icke-våld, kärlek och humanistiska ideal. En krävande sång att lyssna sig igenom. Men det är mödan värt, för det är just när Höglund tar ut svängarna så till bristningsgränsen som han lyser som starkast.

Ett skiva med stora litterära kvaliteter - av varm poesi, lärdomshistoria, moral, men också av Höglunds beska humor och svartsynt cynism som är helt underbar. Han sjunger passionerat och personligt på sitt norrländska idiom. Och musiken då? Den är behagligt sparsmakad. Några akustiska gitarrer, en bas och mandolin. Fine gitarristen Lasse Englund är en fröjd att lyssna på.

Betyg: *****

tisdag, september 12, 2017

KÄRE HASSE !

Så sorgligt med nyheten att Hasse Alfredson är död. Av alla artister jag beundrat finns nästan ingen som Hasse. Hans klokhet, hans djupa allvar och engagemang som klangbotten till de roligaste, knäppaste, galnaste upptågen som fick oss dubbla av skratt.

"Guben i låddan" var min första skiva. Vår familj hade köpt sin första TV och en liten grammofon 1960. Jag var fyra år och lärde mig alla repliker från två farbröder som båda hette Larsson i en sovkupé. "Herr Larsson är ju inte riktigt klok i skalen. Herr Larsson kan ju inte pratta ordentligt ens en gång".

Sedan blev det "Gula Hund" på TV, och sångerna på "Blommig falukorv" och oslagbara filmklassikern "Att angöra en brygga" och alla Lindemän. Revyn "Lådan" spelade jag in på rullband och hörde om och om igen. Där fanns den knepigt roliga sketchen om när Gösta Ekman går ut ensam på restaurang och slåss med sina inre demoner om vad han ska välja.

Det är ingen idé att fortsätta rabbla, för de flesta har sina liknande upplevelser av Hasse & Tage och variende godbitar ur hela deras väldiga produktion. Jo kanske, förresten. Familjen var bjuden till ett modernt ost- & vinparty hos Britt & Malte. De hade just köpt "Ännu flera Lindemän". Vi skrattade hejdlöst år biodlaren, brandmannen och kontaktannonsören. Han som inte träffade många kvinnor på sitt arbete. Han var fyrväktare.

Men jag föll också tidigt för Hasses allvarligare sidor. Den folkilskne fiskargubben Garbo i "Att angöra en brygga" är en rolig typ. Men är det inte där någonstans han börjar utforska människans ondska genom att inträda i misantropin. Fast där är det slapstick.

Filmen "Ägget är löst" från 1975 fäste jag mig speciellt vid när den kom. Den hör inte till hans mest uppmärksammade verk. Men så otroligt märklig. En mörk saga om en hänsynslös industriman (där är det Max von Sydow). Gösta Ekman är den hunsade sonen. Efter en konflikt kastas sonen i en sjö för att drunkna. Men han överlever, fjättrad i sjöns växter. Andra halvan av filmen är detta sjöparti. Det utvecklas till en existensiell saga om människans  och naturens villkor, så poetiskt och filosofiskt. Filmen slutar i någon slags revolutionsförsök.

Filmen "Den enfaldige mördaren" från 1982 och romanen "En ond man" från 1980 är förstås framstående i hela hans konstnärskap. Hur Hasse gör det obekvämt för sig genom att själv gestalta den djävulske fabrikör Höglund. Filmen (framförallt) är ett mästerverk. Hur Stellan Skarsgård spelar den mobbade Sven med djupaste insikt. Hela historien, fotot, allt. Här dyker Hasse ner i ett bråddjupt allvar av de mänskliga naturens otäckaste och mest fascistoida villkor. Hasses rollfigur blir en varning för sig själv.

Så var det förstås så mycket annat. Alla revyerna, sångerna. "88-öresrevyn" på Restaurang Skeppet från 1970 är min favorit. I det lilla formatet lyckas Hasse, Tage och deras pianist Gunnar Svensson. Jag är väl nördig, men jag köpte hela CD-boxen "Hasse & Tages Revylåda" och laddade in alla deras revyer i min MP3, som jag går och lyssnar på i valda bitar bland alla random musik.

Och så var det ju när Hasse spelade in TV-versionen av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg) i Ramlösa Brunnspark hemma i Helsingborg. En trygg och gemytlig Helsingborgare var han. Kanske den mest kände Helsingborgaren bredvid Henke Larsson och nämnde Sjöberg.

Jag träffade Hasse Alfredson bara en enda gång. Året 2010 då han fick ett TV-porträtt av Susanne Cederberg för SVT. En dokumentär som jag också fick äran att medverka i. Redan då verkade Hasse Alfredson livstrött och dyster. Men klok, vänlig, och välformulerad. (Foto: Henrik Rylander)

måndag, september 04, 2017

JAZZROCKENS FLAGGSKEPP LEVANDES

Bland internationella stjärnor var Weather Report mitt favorit-band under 70-talet. Zappa och Chick Corea som artister förstås, och de hade ju sina flexibla grupper. Men just som band, som combo, lyste Väderrapport med stark sol från en klar himmel.

Kanske inte deras allra tidigaste. De tre första var ännu för fri-jazziga och stökiga. Men när Zawinul och gänget hittade sin form med panorama-liknande, storstilade jazzrock-kompositioner med ett eget sound, då hände något. Med lika delar arkitektur, solon, exotism, råsväng, jazzrötter och elektroniska space-klanger - då låg de på sin höjdpunkt.

Skivorna "Mysterious Traveller", "Tale Spinnin'", "Black Market" och "Heavy Weather" är alla storartade fullträffar. Sedan hände något. Blev de för stora? För drabbade av arena-sjukan? Joe Zawinuls storhetsvansinne var omtalat. Jag såg dem flera gånger live (mest på Olympen i Lund), och fallhöjden från två underbara fempoängs-konserter 1975 och 1977 till en bedrövlig spelning 1978 var enorm. Kanske var det när elbas-fantomen Jaco Pastorius började leka Jimi Hendrix och hoppade ner på sin fuzzade bas som det kändes att det inte var något kul längre.

Den här live-LP:n kom någonstans i den vevan. "8:30" (CBS live-dubbel-LP 1979) är alltså från tiden när jag hade tappat tron på dem. Livedubblar kan ofta fungera som utfyllnad mellan ordinarie skivsläpp, och "8:30" känns just så. Skivan med den tråkiga titeln tillför inget särskilt jämfört med deras studioversioner. Vi får "hits" som "Birdland", "Black market" och "Teen town" i stressade, bullriga versioner.

Ett ovanligt drag är dock att ta upp "In a silent way", låten som Joe Zawinul skrev för Miles Davis under sin tid i hans band. Att baka ihop den meditativa "Badia" med den långa, tjatiga tretaktaren "Boogie woogie waltz" är rätt poänglöst. Lustigt nog är en av de fyra skivsidorna studioinspelad. En eftergift eller kompromiss?

Weather Report är här en kvartett. Joe Zawinul på klaviaturer och Wayne Shorter på pipiga saxofoner som vanligt. Jaco Pastorius var egentligen en gudabenådad basist, med unik förmåga att spela långa melodislingor på basen. Men här hetsar han mest på. Peter Erskine på trummor är OK, men jag saknar den extra slagverkare som gruppen brukade ha som femte medlem. Just det där samspelet mellan trummor och extra slagverk brukade bli en kokande gryta av rytmer. Den här skivan kan jämföras med Billy Cobhams "Shazzam" som jag tidigare skrev om här i spalten. Stressade live-versioner av låtar som var mycket bättre på studioalbumen.

Betyg: **

fredag, september 01, 2017


FÖLJER MIN FAVORITGRUPP - EGBA

Det blev något speciellt för mig med Egba. Jag följde dem, köpte alla deras skivor. Såg dem på otaliga spelningar på klubbar och mindre ställen.

Intervjuade Ahmadu Jarr för Helsingborgs Dagblad (som jag frilansade för 1977-80) och Ulf Andersson för min B-uppsats i musikvetenskap, som handlade om det delikata ämnet Jazzrock.

Egba blev liksom en projicering av mina egna olevda musiker-drömmar. Det var kompisaktiga och lättare att identifiera sig med än internationella arena-stjärnor som Weather Report. (Det var väl på samma sätt många identifierade sig med punkrocken vid samma tid).

Detta var Egbas fjärde LP, "Amigos Latinos" (Sonet LP 1978). På många sätt var den deras bästa dittills, och kanske en av deras mest behagliga över huvud taget. Deras första hade varit lite trevande, den andra "Jungle Jam" en fullfjädrad fusion-funkjazz med kraftfulla låtar. På den tredje "Live at Montmartre" taggade de ner och spelade avslappnad afro- och latinjazz. Och på denna fjärde LP syr de ihop hela bagen till en fin symbios.

Egba har alltid utmärkts av fina låtar. Många av dem har skrivits av trumpetaren Ulf Adåker, som nu börjar framstå som gruppens primus motor. Andra kan vara skrivna av fine saxofonisten Ulf Andersson (tenor, alt, sopran och flöjt). De två "bröderna Ulf" på blås var de enda kontinuerliga medlemmarna genom åren, medan övriga spelare växlade.

Här öppnar man snyggt med "Foxtrotsky" följd av den lugnare "Stilleben" (Adåker är expert på vitsiga titlar). Därefter följer supersnabba "Juantorena" av Ulf Andersson, en hyllning till den kubanske friidrottsstjärnan och sprintern.

På sida 2 hörs de vackra papegojorna på omslaget, innan Bjarne Roupé kommer in på fin akustisk gitarr. Bland musikerna kan också nämnas veteranen Göran Lagerberg på elbas. En säker klippa som vi det här lagat spelat med Tages, Kebnekaise och nu Egba. "Amigos Latinos" är en skiva med så behaglig, välspelad och varm jazzrock.

Det blev deras sista skiva på Sonet. Det innebar att de därefter antagligen förlorade rättigheterna till den snygga logotyp de utvecklat på omslagen. "Amigos Latinos" konvolut är vackert, ljust, luftigt och en smula exotiskt. Precis som musiken.

Betyg: *****

tisdag, augusti 29, 2017

SYMFO-PROGGIGA 70-TALSTONER FRÅN NORR

Vad är egentligen progressiv musik?  Svensk musik från 70-talet med vänster-politiska texter (den svenska betydelsen)? Eller musikaliskt ambitiös rock med vilja att spränga genre-gränser (den brittiska betydelsen)?

En gammal och rätt utnött diskussion. Nationalteatern kontra Genesis. Men ibland föll det sig så att begreppen samstämde. Svenska band och artister som Samla Mammas Manna, Ragnarök, Fläsket Brinner, Kornet och Bo Hansson hade varken sångtexter eller uttalad politik i sina bagage. Men de råkade spela in på Silence eller andra alternativa bolag, och blev därmed "svensk progg".

Musikaliskt var dessa nämnda verkligen framåtskridande, nyskapande, gränsöverstigande och måna om att lägga mycket kraft i själva hantverket. I den meningen låg de nära det europeiska avantgardet Och någonstans i de utmarkerna fanns denna lite udda och inte särskilt kända skiva : Andreas Aarflot, "Det Rivna Pianot" (Manifest LP 1978).

På den tiden var Luleå ett av många alternativmusik-centra i Sverige. Kornet kom därifrån, liksom Norrbottens Järn, Rekyl och en del folkmusiker. Musikern Andreas Aarflot höll till i något som kallades Anton Swedbergs Swängjäng, och var multi-instrumentalist på bland annat piano, elpiano, kyrkorgel, flöjt och altsax. Han komponerade och arrangerade musik för film och event.

Musiken på "Det Rivna Pianot" (fantasifull titel!) är drömsk, filmisk, följsam och varierad i en rad olika stilar. Den är noggrant komponerad och skickligt arr:ad med stora penseldrag. En del av melodiken kan associeras till Genesis, Chick Corea, Bo Hansson, Soft Machine. Harmonierna är ofta jazzbetonadet men tonspråket är framför allt eget och personligt. På något sätt (ja, kanske diffust) - norrländskt.

Musiken har instrumental karaktär, men det finns också flera sånginslag. Dessa sjungs av Britt Nilsson. Hon är tyvärr inte helt bra i alla lägen. Funkar bra i ordlösa vokaliser men blir gäll och skrikig i sångerna med text. Och texterna är inte heller något starkt kort. Ansträngt plakat-politiska och diffust poetiska på 70-talsvis.

Men musiken - den är bra. Jag gillar verkligen den här tidstypiskt proggiga fusion- / symfo-musiken. Många tycker säkert den här daterad, mossig och hopplös. Jag älskar den. Sådan musik görs inte idag. Bland de många finfina musikerna här (bland annat flera blåsare) finns den fine gitarristen Stefan Björklund, även kallad "Pygge", som glänste i Kornet vid samma tid, men sedan bara försvann ur rampljuset och detta år rapporterades död.

Andreas Aarflot (född 1954) skulle jag vilja veta mer om. En begåvning i nivå med Björn J:son Lindh och Stefan Nilsson. Han har säkert komponerat åtskilligt till TV-serier och annat och spelat här och där utan att vi märkt det. Någon mer skiva i eget namn känner jag inte till.

Betyg: ****

torsdag, augusti 24, 2017

INTROVERTA TONER FRÅN NORSKA LANDSKAP

Det sena 70-talets musik till stor del för min del. Fritt upplagd improvisations-musik. En sökande, ganska karg form av modern jazz och jazzrock, elektrisk eller akustisk.

En ordlös instrumental-musik där tonerna fick tala för sig själva. En abstrakt stämnings-musik någonstans mellan kreativt kaos och meditativ skönhet i olika landskap och väder-formationer (på de sparsmakade omslagen).

Terje Rypdal från Norge är en fantastisk elgitarrist. Han säger sig vara inspirerad av tre förebilder: György Ligeti, Jimi Hendrix och Miles Davis. Det säger något om klangfältet. Ligetis sträva modernism med cluster-klanger för stråkar, Hendrix elgitarr-explosioner med pedaler och wahwah, och Miles fria sökande, elektriska jam i höjd med "Bitches Brew".

Terje Rypdal har ett alldeles eget sound med sin nerviga elgitarrton. Mycket volympedal och mycket vibrato på greppbrädan ger nerviga, isiga klanger med en intensiv dramatik. På denna skivan "Waves" (ECM LP 1978) spelar han ihop med Sveinung Hovensiö på elbas och fantastiske Jon Christensen på trummor (som då spelade på snart sagt varenda ECM-skiva). Så brukar Rypdal också ha en andra solist-partner, och på "Waves" är det danske trumpetaren Palle Mikkelborg, då aktiv i danska jazzrock-gruppen Entrance som nyligen är nämnd här.

Det blir en sällsamt lyckad kombination. Rypdal och Mikkelborg spinner dialoger på elgitarr och trumpet, till en fylligt, drivande komp. Inledande "Per Ulv" är en fantastisk låt i sin snygga uppbyggnad  över ett fanfar-liknande tema. "Stenskoven" är spöklikt drömsk med sitt spikpiano och sin haltande tretakt (den låten finns också på nämnda Entrance-LP:n).

"Karusell", "Charisma" och titellåten är mera stillastående trevanden i den anda som ECM-etiketten ofta presenterade i sin estetik. Musik som kräver tålamod och som inte ställer in sig, men som har en stor konstnärlig intensitet. I Terje Rypdals musik är det lätt att man framkallar egna bilder av norska fjäll, fjordar och ödsliga, storslagna naturlandskap. Skivans omslag skvallrar också om det.

Betyg: ****

onsdag, augusti 16, 2017


RENT KLINGANDE GITARRER MITT I PUNKENS ERA

Det är 1978-79. Mina sista, fina år i hemstaden Helsingborg och på Fågelsångsgatan. Strax innan jag flyttade till Malmö för ett kortare gästspel.

På det personliga planet en underbar period med massor av socialt och utvecklande liv. Musikaliskt var det lite annorlunda. Det var nu punk, nya vågen, Sex Pistols och Tom Robinson Band som gällde. Dessutom var det en massa disco, ABBA och en helsickes massa reggae.

Inget av det här var riktigt min grej. Med punken kom jag på kant till den grad att det aldrig riktigt har återhämtat sig. Jag var helt upptagen av jazzrock, fusion, inåtvänd ECM-jazz och en del progressiv rock (som Pink Floyd) som man plötsligt inte fick lov att gilla.

Mitt i all denna musikaliska förvirring kom Dire Straits från England. De kom som en slags oberoende part utanför. En part som alla gillade. Ja, ALLA (utom de råaste råpunkarna) föll för Dire Straits och deras nyenkla rock. En del höjde dem till oproportioneliga höjder.

Jag hade svårt att förstå haussen. Tyckte Dire Straits lät helt OK. Men SÅ märkvärdigt var det väl inte. Ganska traditionellt hållen songwriter-rock i Dylan-fåran, med (senare) vissa utflykter mot det symfoniska och arena-anpassade. Jo - en viktig särart hade Dire Straits, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Han spelade fingerspel på elgitarr (ovanligt!), alltså helt utan plektrum. Dessutom med ett rent klingande gitarrsound - helt fritt från överstyrning och distorsion. Sådant som var gängse inom hårdrock och punk, och som jag blev så trött på. Dire Straits "rena" gitarrljud var peronligt signifikant.

Men nej, det dröjde tills 1984, efter uppbrottet från Malmö, i min studietid och korta studietid i Borås, som jag kom att upptäcka storheter som Dire Straits och Springsteen. Senkommet förstås. Nu blev Dire Straits första LP "Dire Straits" (Vertigo LP 1978) en kär vän i ensamheten (jämte deras LP "Love Over Gold").

"Dire Straits" utmärks naturligtvis först och främst av hitlåten "Sultans of Swing". En fantastisk berättelse om det gamla jazzbandet som spelar vad de vill, fast unga tuffingar hånskrattar åt dem. En lysande text som ju borde fångat min situation 1978, om jag bara hade fattat det då. Musiken är underbar. Mark Knopfler sjunger sluddrigt och oartikulerat (tur det finns texthäfte bredvid). Han spelar fantastisk sologitarr, just det där virtuosa fingerspelet.

Dessutom svänger det. Det svänger på ett underbart sätt, som man sällan hört i rockmusik då eller senare. Just det där jazzigt drivande spelet på cymbaler som Pick Withers piskar fram. Så skulle jag själv vilja kunna spela trummor! Alla åtta låtar på Dire Straits första LP är bra. Den inledande "Down the waterline" och den reggae-betonade "In the gallery" till exempel.

Betyg: ***

måndag, augusti 14, 2017

EGBA VÄNDER MOT LATIN OCH AFRO

Glad åt att äntligen ha hittat Egbas gamla LP som filer, oftast via MP3va, när de aldrig har givits ut som CD. Men för mig började det på LP-tiden, på den tiden det begav sig.

Egba blev snabbt mitt favoritband. Kornet var bra, men Egba hade en större elasticitet och spännvidd. De skulle också få en lång historia medan Kornets blev mycket kort. Egba blev det jazzrock-band jag kom att identifiera mig med. De kändes nära på ett annat sätt än amerikanska arena-band som Weather Report och Return To Forever.

Egbas första LP från 1974 var lite småtrevlig jazzrock med inslag av Afro. Men de kändes ändå inte riktigt färdiga som grupp. Deras andra LP "Jungle-Jam" - som jag nyss avhandlat här - blev min definitiva upptäckt. Fullödig, tuff funk och fusion i utmärkta låtar och med ett gott självförtroende. Dessutom med ett sällsynt snyggt skivomslag.

Denna tredje LP med Egba, "Live at Montmartre" (Sonet live-LP 1977) är åter igen annorlunda. Här har man skalat bort det mesta av den rätt hårda funken. Istället bejakar gruppen det stora intresset för latinamerikanska och afrikanska rytmer och musikstilar. Det är avspända och behagliga spel, inte spända bågar.

Ulf Adåker är trumpetare och främste låtskrivare. Han har också kommit att bli den ende konstante medlemmen i rader av medlemsbyten genom åren. Han är gruppens primus. Här startar han upp med den Afro-hilife-klingande "Temne", följd av snabba samban "Unidad obreros". Fine saxofonisten Ulf Andersson bidrar med "Satobe" i gungande reggae-takt.

Men en central medlem på denna skiva är Ahmadu Jarr, den fine conga-spelaren och slagverkaren, bördig från Sierra Leone i Västafrika (och pappa till Titiyo). Han introducerar själv sin egen Hilife-låt "Binkolo". Hans varma personlighet och stora musikalitet ger en speciell lyskraft. Slutligen får gitarristen Bjarne Roupé exekvera i de två mera jazzrockiga låtarna som hämtats från "Jungle-Jam".

Det hörs knappt att det är en live-LP. Inga mikrofoner har riktats ut mot publiken. Det gör att applåder och jubel knappt hörs alls, och det ger felaktigt ett lite dött och livlöst intryck. Jag vet, för jag var själv på plats på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn vid inspelningen 1977. Då var det stort jubel. Jag fick ett intervju-snack innan (för Helsingborgs Dagblad) med otroligt sympatiske Ahmadu Jarr.

Det finns EN nackdel på filupplagan från MP3va, På sista låten "Trabajo para Egba" har någon klantskalle gåt in i congas-solon och mixat om det till ett uttöjt groove på nästan 10 minuter. Fullkomligt idiotiskt och ett intrång i gruppens upphovsrätt. Däremot låter filen i övrigt "ren" och med bra ljud. Inget knaster från vinylrippande som tyvärr präglar "Jungle-Jam"filen.

Betyg: ***

fredag, augusti 11, 2017

KORNETS ANDRA - MERA JAZZROCK FRÅN NORRLAND

En del skivor har aldrig getts ut på CD. Det är synd. Men jovisst, jag är vinylnörd i grunden. Samlade med glödande entusiasm på LP-skivor under hela min uppväxt  och vuxna liv (på den tiden talade man aldrig om Vinyl).

Hade svårt för övergången till CD vid tiden för 1990. Nu i vår tid är jag beroende av CD för att kunna ladda in album i iTunes-biblioteket. Eftersom två av svensk jazzrock från 70-talet sällan återutgetts på CD blev jag tvungen att ta till iTunes Store, MP3va eller i värsta fall YouTube.

Två av de bästa svenska 70-tals-fusionskivorna finns där, men enbart som ribbade vinyler med knaster. överslag och dåligt ljud. Det gäller nyss nämnda juvelen "Jungle-Jam" med Egba, och det gäller den här : Kornet och deras andra album "Fritt Fall" (Manifest LP 1977).

Gruppen Kornet från Norrbotten hade väckt smärre sensation med sin första LP från 1975 (se nedan i spalten). De spelade en mycket kompetent, men något högskole-betonad musik i egna kompositioner, inspirerade av bl.a. Chick Corea och hans snabba, spänstiga melodilöpningar. Klaviatur-spelaren Stefan Nilsson och gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var några av de tongivande medlemmarna.

Denna Kornets andra LP "Fritt Fall" är både fräckare och friare och tar ut svängarna mer än den första. Här är sex snygga låtar, utmejslat komponerade och omsorgsfullt arrangerade. I Kornets jazzrock händer det saker. Finesserna är många, och för mig som är speciellt intresserad instrumentering  finns saker att bita i.

"Lyrisk olåt" är en snabb öppning där nye medlemmen, den fine vibrafonisten och slagverkaren Öjvin Fahlström drar ett snyggt vibra-solo, följt av de andra på mini-moog, elgitarr och sopransax. Det är väldigt mycket 70-tal och jag gillar det. Andra må tycka att stilen är passé, men jag hoppas på retro. Och jag har alltid gillat den här musiken.

"Sista skriket" innehåller många karaktärer och olika tempi. En stilig Stefan Nilsson-komposition. "Bilder om våren" är coolare, mera stämningsfull och anknyter mera till den samtida ECM-jazzens tonspråk. I "Plåt-Niklas" och "Skotten John" är det åter snabba tempi, fina soloinsatser och lekfulla klangbilder. I avslutande samban "Darjantan" får gästande Sabu Martinez på congas det att svänga rejält.

Annars kunde det ibland bli något konstruerat över Kornets musik. Mera konstruktion än improvisation. Legobitarna var skickligt ihopbyggda, men det sexiga funksvänget glömdes bort. I den meningen var Egba bättre än Kornet. Ändå gillar jag Kornets musik, deras musikalitet och deras färgpaletter. "Fritt Fall" är den bästa av de tre LP de hann göra under sin korta, aktiva period. Den skulle vara väl värd lite förnyat strålkastarsken.

Betyg: ****

onsdag, augusti 09, 2017

MIKAEL RAMELS TREDJE

Det är något med Mikael Ramels tonspråk som är så bedårande. Hans ljusa, mjuka sångröst och sinne för egenartade melodier. De snabba löpningarna, lekfullheten.

Mycket av de musikaliska (supermusikaliska) och ordmässiga vändningarna känns igen från fader Povel. Men Mikaels brygd vilar också i 60-talets klassiska pop, psykedelia och prog, jämte svensk vistradition. Uttrycket är definitivt hans eget, med en färgstark personlig touch och mycket värme.

Mikael Ramels tre första LP i eget namn är alla pärlor. Den första, "Till Dej" från 1972, har jag många gånger tidigare här hyllat som en av de bästa svenska musikalbum som gjorts, alla kategorier. En juvel av fördröjd flower-power och vispop med de ljuvligaste av melodier och den klurigaste humor.

På den andra, "Extra Vaganza" från 1974, tar han ut svängarna mera. Den är rejält experimentell och växer för varje lyssning. Här på den tredje, som helt enkelt heter "3.dje Skivan" (YTF LP 1977) har han lämnat de snårigaste experimenten och närmar sig en mer avskalad, enkel vispop. Men den varma melodierna och humorn är desamma.

Närheten till svensk jazz och visa betonas av att självaste Monica Zetterlund medverkar som duett-gäst här i "Sagodrömmen". "Ying-yan man", "Gurus att anamma" och "Missionären" driver alla med den nyandlighet som som frodades i tedrickande kretsar på 70-talet, och som senare skulle komma att kallas new-age. Mikael Ramel som satiriker är en träffsäker iakttagare, men elak blir han aldrig. Hans person är så långt från en cyniker man kan vara.

Här är lyriska miniatyrer som "Plocka blommor", "Fäbodrock" och "Strax dax". Korta, koncentrerade sånger inpackade i ett navistiskt målat och tidstypiskt LP-omslag. Bland musikerna finns goda hantverkare som Kenny Håkansson och Mats Glenngård från Kebnekaise, Sten Bergman från Fläsket Brinner (som Mikael Ramel tidvis spelade i), Bosse Skoglund från Peps Blodsband och så vidare. Mikael skulle fortsätta göra egna skivor i vispop-genren. Alla bra, men det är ändå den inledande trilogin som är central i hans konstnärsskap.

Betyg: ***