Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, augusti 31, 2005

Nedräkning inför The Rolling Stones nya skivsläpp "A bigger bang". Miljoncirkusen i full gång. Har ännu bara hört några smakprov. Det låter bra. Mycket bra. Tillbaka till en avskalad blues i all sin enkelhet. Laddat, proffsigt.

Helt rätt väg. Bättre än den tradiga mainstream-rocken på "Voodoo lounge" och "Bridges to Babylon". Men den lugna, nakna bluesen gör de bättre än några andra. Ålderns värdighet. Charlie Watts är coolast av dem alla, där han sitter i sin finkostym och drömmer om den jazz han aldrig fick spela när han bara av en slump råkade hamna i världens största rockband.

tisdag, augusti 30, 2005

Ruggigt att se nyhetsbilderna från New Orleans. Orkanens framfart, människor på flykt över broarna. Tragedier.

Samtidigt - vad händer med den antika stadsdelen Frensh Quartiers, torget Vieux Carré, platserna där en gång Storyville låg? Det gör ont om denna betongtunga del av kulturhistorien bara ska spolas bort, utplånas av vattenmassorna.

Finns det något mera tungt mytomspunnet än New Orleans? Vaggan i Louisiana där jazzen föddes? Mystiken - det var ju före skivinspelningars tid. Bara hörsägner och rester av musiken finns kvar. Hjulångarna, brassbanden, creole-maten. Historierna om Buddy Bolden, Kid Ory, King Oliver, Louis Armstrong. Het sol, stark mat, voodoo och sanslöst spel till långt in på nätterna. "I thought I heard Buddy Bolden say...."

Idag lär New Orleans vara mest konferenshotell, köpcentra och uttjatad turistjazz. Men platsen är ändå så tungt magisk, berusad av kulturhistoriens vingslag. Tre magnetiska metropoler i USA har alltid väckt min längtan - New York, San Francisco, New Orleans.

Hoppas något finns kvar deep down in Louisiana tills jag väl kommer dit.

söndag, augusti 28, 2005

Kul att läsa artikeln om Kjell Höglund i dagens DN (28/8). Trubaduren Höglund måste vara en av de mest undanskymda, särpräglade och unika visdiktarna i Sverige. "Kultfigur" låter som en klyscha, men i fallet Höglund är det sant. "Uppgivenhetens bard" beskrivs han som i DN. Och visst präglas hans mångordiga visor ofta av leda, men också av en svart humor och av filosofiska tankar från hela kulturhistorien.

Hans lite skeva personlighet och varma röst, hans visor med klart litterära kvaliteter. I brist på egna skivor med honom kastade jag mig över hans hemsida : http://www.kjellhoglund.com/
Kanske 20 år sedan jag hörde den mästerliga "Dr Jekylls testamente" (1979). Läste texten till "Slutstrid" och fick starka flashbacks. Det 8 minuter långa eposet är kanske hans variant av Hermann Hesses "Stäppvargen". Och "Slutstrid" är ett rent MÄSTERVERK. Liksom den komiska "Höglund har blivit gammal" på samma skiva. Outsidern Höglunds beska uppgörelse med den 70-talsvänster som han delvis tillhörde, delvis kände sig helt utanför.

torsdag, augusti 25, 2005

Vid tiden kring 1993-94 var Fläskkvartetten med Freddie Wadling bland det hippaste man kunde lyssna på. Numera filar de på lika mycket som då, men de tycks ha trillat utanför strålkastarljuset. Kvartetten och Freddie Wadling tycks (vad jag förstått) ha gått skilda vägar.

När jag första gången såg Fläskkvartetten på TV fick jag en riktig knockout. Det var 1987 när de var husband i "Daily Live" med Nancy & Carina på SVT. Bara det att använda elfioler /elstråkar ihop som en "stråkkvartett" - bara det var ett genidrag i sig! Att sedan använda denna "stråkkvartett" ihop med trummor och spela "rock" med punkens frenesi - det var fullständigt anarkistiskt och så lysande så det var inte klokt! De hade ett makalöst utspel med distade Hendrix-solo på cello och bluesiga blå toner i stråkarna.

Samarbetet med unike rocksångaren Freddie Wadling var magiskt. Wadlings dramatiska sång till kvartettens minst sagt gränslösa musik var storartad på skivor som "What´s your pleasure?" (1988) och "Flow" (1993).

Rent idémässigt kan Fläskis musikaliska attityd erinra om såväl Frank Zappa som ett helt annat svenskt band 15 år tidigare, Samla Mammas Manna. De låter helt olika, men de har samma bångstyriga, lekfullt gränslösa - och mycket musikaliska förhållning i sina uttryck.

Fläskkvartetten har också en annan sida, den "seriösa". Medlemmarna har rötterna lika mycket i Schönberg och Anton Webern som i punk och Zappa. Lyssna till deras spröda, meditativa - och helt akustiska CD "Love go!" från 2000. Alltså kvartetten instrumentalt utan Wadling. "Love go!" är helt andäktigt skön.

onsdag, augusti 24, 2005

Efterlängtad repris på serien "Klassiska typer" i SVT. Annorlunda, fräcka och ifrågasättande grepp på den klassiska musiken. Programledaren Gunno Klingfors, som själv ger intryck av maniskt geni med vild professorsblick, vänder ut och in på konventioner i den västerländska musikhistorien.

Denna första del, om "Underbarnet och övermänniskan". Väl värt att börja med. Det finns något provocerande över hela begreppet underbarn. Minns hur jag själv, när jag en gång upptäckte klassisk musik och gick lös på symfonirepertoaren, stördes av den där lille typen som började på M. Fick alltid höra att han var ett underbarn. Så fläckfri, så ofelbar, så helt igenom perfekt.

Jag upptäckte den ena husguden efter den andra (Beethoven, Berlioz, Sibelius, Ravel, Stravinskij). Men Mozart hatade jag. Nej...inte hatade, men kände aversion mot. Han var ju så odrägligt oöverträffbar. På torsdagskonserterna med Helsingborgs Symfoniorkester satt jag mest och väntade ut M (som nästan alltid spelades), i väntan på något mera senromantiskt, temperamentsfullt.

Det är länge sedan nu. Filmen "Amadeus" på 80-talet gav en välkommen motbild. Där var Mozart geniet men också fjanten och busungen. Ändå kan jag inte helt släppa bilden av det skrämmande underbarnet M - ett fenomen mera än en människa. Den lustfyllda avväpningen i "Klassiska typer" kändes välgörande.

söndag, augusti 21, 2005

I gårdagens DN (20/8) ägnades hela kulturdelen åt 1990-talet. Temat är klart tilltalande. Jag gillar när historieskrivningen inte bara handlar om "gammalt" och nuet lämnas därhän för att det skulle ligga för nära och vara svårtolkat. Det är varje historieskrivares förbannade plikt att också tolka det nära och nutida och dra trådarna mot en tänkbar framtid.

1990-talet - tiden mellan kalla krigets slut (muren, november '89) och de två tornens fall (september '01), början till kriget mot terrorismen. Vakuumet mellan fienden Sovjet och fienden Al-Quaida. När gamla Östeuropa föll ihop, missilhotet bleknade bort och dessutom Nelson Mandela frigavs 1990 - då såg världen för ett ögonblick riktigt ljus ut.

Ändå blev 90-talet ett kaos av extremt våld och etnisk rensning. 90-talets musiksound är en skorrande, samplad kakafoni av överstyrda metal-gitarrer, malande grunge och gangsta-rap. En skär kontrast mot 80-talets blanka ytor och sminkade poser. 90-talets film, och även konst, splattrar av rått våld. Allt förklarat med -ironi. Allt är ironi. Allt samplat och utbytbart digitalt i Internets första riktigt stora decennium.

Säga vad man vill. 90-talet är intressant att tolka. Förbannat intressant. Heder åt DN:s kulturredaktion.

lördag, augusti 20, 2005

Hamnade på Discovery igår kväll (19/8) och såg en helt lysande dokumentär om protestsångens historia. Titeln "Get up, stand up!". Producerad av tyska ZDF i samarbete med franska Artes. Håll utkik efter repriser!

Musik i opposition. Den politiska sången i många uttryck. Mycket 60-tal, mycket Dylan förstås. Medborgarrättsmarcherna i USA, Martin Luther King, Vietnamkriget, revolter, Kent State University, bakslagen. Men också utblickar mot tysk och fransk politisk sång och de brännande händelserna i Berlin och Paris.

Därför blev perspektivet annorlunda än i de vanliga rockhistorieskildringarna, som ofta kan bli rätt schablonartade. Här började historien med Joe Hill (svenskättlingen från Gävle som var folksångar- och fackföreningspionjär i USA på
1910-talet och avrättades i Salt Lake City 1915). Hur ofta hör man talas om Joe Hill nu för tiden? Bra kopplingar - arkivmaterial och nytagna intervjuer - med Pete Seeger (!), Roger McGuinn, Joan Baez, Donovan, MC5, The Fugs, Graham Nash m.fl. Mycket arkiv med Dylan. Och länkar framåt till Bob Geldof, Peter Gabriel, Sun City-
projektet 1985, hiphop och Rage Against The Machine etc.

Blytung, snyggt gjord dokumentär i två delar. Kanske chans att den kommer till SVT, eftersom "K Special" har samarbetsavtal med franska Artes. Håll utkik efter "Get up, stand up!"

torsdag, augusti 18, 2005

Ta mej faen - gåtan fick sin lösning! Beethoven-gåtan alltså. Det visade sig att det VAR playback - mitt under en symfonikonsert !! Dirigenten Manfred Honeck valde att låta det lilla instrumentalpartiet, marschen i sista satsen av Beethovens nia, spelas av några musiker bakom ridån. För att ge intryck av en avlägsen marschorkester som närmade sig. OK, jag är med så långt.

Saken var bara den att Honeck, orkestern, kören och sångarna hade gjort en inspelning redan, kanske för skiva. Så varför då placera ur musiker? Lika bra att spela upp ljudbandet i 3 minuter av symfonins dryga timme. Fusk eller genidrag?

Idéen lär ha imponerat på mästerdirigenten Gergijev. Nå, en kreativ lösning? Nej, snarare förbannat störande. Jag tappade koncentrationen och kände mig smått snuvad. Nästa grej, sampling i symfoniorkester? Gärna det, men i rätt sammanhang.

Hur som helst var det här nog den konstigaste symfonikonsert jag har varit med om.

onsdag, augusti 17, 2005

Välkomna soldagar i augusti. Nyss kändes allt så hösttungt. Ostadiga lågtryck och trög jobbstart efter semestern. Visst kan tidig höstkänning annars ha ett vackert vemod som får en skön resonans i musiken.

Minns när jag på 80-talet nyss flyttat till Stockholm och oroligt cyklade runt Djurgården till Van Morrisons andäktiga "In the garden". Sensommarluft, gula löv och ångest för osäkra vikjobb, osäkra andrahandstvåor. Marken gungade och the garden var lummiga Djurgården.

Eller klangskön och cool ECM-jazz. Nervfull stämningsmusik med Arild Andersen, Jan Garbarek, Eberhard Weber. Lika avskalat ren och vacker som fotografierna på vindpinade träd och molnformationerna på skivomslagen.

Eller....vemodigt vackra "Summer's almost gone" (The Doors, 1968). Jobbstart, tristess och deppighet. Och samtidigt - "svårmod och vemod är värdesinnen" (Harry Martinson, "Passad", 1945).

tisdag, augusti 16, 2005

Märkliga saker hände i sista satsen !!!!

Konsert i Berwaldhallen igår, måndag 15 augusti. Honeck, Radiosymfonikerna och förstärkt radiokör. On the bill: Tufft nyskrivet orkesterverk av Rolf Martinsson ("Open mind"), halvtråkig Stenhammar, träig Schönberg och så, det alla väntade på, Beethovens Symfoni nr 9.

Bra men lite bullrig tolkning av nian. Lång resa fram till finalsatsen. Stormvirvel, glädjetemat formas och växer, soli och kör kommer in och galer. Och så - i lilla mellanspelet i orkestern (en lätt marsch) - då sitter alla på scen passivt! Musiken spelar, men ingen rör sig.

Vad i helvete är det som händer?

Är det en förinspelad tejp? Playback på en symfonikonsert? Detta pågår i 2-3 minuter, sedan blir allt som vanligt igen. Varför just detta parti fuskat? Musiker akut sjuka? Eller musiker bakom ridå i detta avsnitt?

Jag har ännu inte fått någon förklaring. Tappade koncentrationen totalt efter detta konstiga missöde vid måndagens konsert.

lördag, augusti 13, 2005

Såg Peps i "Allsång på Skansen". Heder att ställa upp i folkliga sammanhang och bjuda på sig själv. Helt klart självdistans. Men nya låten, "Alldeles lagom" tror jag den hette, var ingen höjdare. Ibland intar Peps lite för mycket en clownroll. Har inte hört nya CD:n "Äntligen" ännu, så den vet jag inget om.

Peps må associeras till 70-talet, men faktum är att han gjorde två av sina absolut bästa mäster-album på 90-talet. "Spelar för livet" (1992), där han träffar tidsläget exakt i "Tuff tid" och spänner från den trotsigt livsbejakande "Oh boy!" till den blödande dödsnära "Blues i bly". Och så den underskattade coverskivan "Rotblos" (1997), där Peps briljant tolkar Howlin'Wolf, Elmore James etc. Inte helt lättsmält, men "Rotblos" växer!

Något dåligt har han aldrig gjort. En så fullblodigt proffsig musiker som han är ut i varje nerv. Själv skulle han nog ryckt på axlarna åt den beskrivningen. "Vadå, jag sjunger ju bara vad jag känner.." Typ.