Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, november 28, 2006

“There's a place for us, Somewhere a place for us. / Peace and quiet and open air Wait for us Somewhere. /There's a time for us, Some day a time for us, /Time together with time spare, Time to learn, time to care, /Some day!”

"Somewhere" ur "West Side Story" av Leonard Bernstein. Hör en makalös tordönstolkning av Tom Waits på "Blue Valentine" (Asylum 1978). Ett hav av stråkar, som vore de av Nelson Riddle. En ensam trumpet mitt i natten. Och så Tom Waits förkrossande whiskyröst. Det är så man går sönder.

torsdag, november 23, 2006










Spännande att gå förbi bygget varje morgon. Nya området vid Starrbäcksängen på Gärdet, Stockholm, tar form. Svea Torn växer och tar fart på höjden. Åtta våningar nu, lika mycket kvar. Varje morgon finns något nytt att se, etapp för etapp.

För ett år sedan skrev jag också: Spännande att gå förbi bygget varje morgon. Då var det en byggrop med lastbilar och schaktmassor. Lyftkranar mot gryningen i snygga rörelsemönster och energi, som vore det en tidig dikt av Artur Lundkvist.

Nu tar huskropparna form i en skön, snygg arkitektur. Är den också av Alexander Wolodarski, han som ritade den harmoniska och mycket lyckade Starrängsringen? Har inte lyckats utröna det ännu. Veidekke står för byggnadsarbetet och illustrationen.

söndag, november 19, 2006


Cornelis första Bellman-LP är ju bara så BRA! "Spring mot Ulla, spring! - Cornelis sjunger Bellman" (Philips LP 1971). Jag vet att skivan är omtvistad. Att många tyckte att Cornelis Vreeswijk förhöll sig lite väl fritt till Bellman. Att det blev mera Cornelis än Bellman av det. Och visst - Fred Åkerström har en annan autencitet i sina tolkningar av Fredmans Epistlar.

Men det kvittar, för "Spring mot Ulla..." är så livsbejakande, så full av spelglädje och en respektlös kärlek till Bellman. Den blev min egen definitiva ingång till Bellman. Den fyllerusiga "Till kära Mor på Bruna Dörren", den dödsmedvetna "Märk hur vår skugga" och den annars utnötta "Ulla, min Ulla" i varm tolkning. Här blandas jazzig sax med Kenny Håkanssons elgitarr och stråkkvartett om vartannat. Och det funkar hur bra som helst.

Detta var också den första i den ojämna raden av album Cornelis gjorde på Philips. Det började så bra här 1971 men sedan blev det svajigt. Då hade han övergett sitt kontakt med Metronome där han gjorde idel briljanta studioalbum på 60-talet. Och Cornelis andra Bellman-LP från 1977 var en trist historia.

tisdag, november 14, 2006


Astrid Lindgren skulle fyllt 99 år idag. Kristina Lugn fyller 58 år idag. Målaren Claude Monet skulle ha fyllt 146 år idag. Var det inte något mer...?
"It was twenty years ago today...."

måndag, november 13, 2006


Den här boken vållar mig huvudbry. Har änligen läst ut Klas Östergren, "Gangsters". Uppföljaren till "Gentlemen" (1980) som är min absoluta älsklingsroman och som jag läst om ett antal gånger genom åren, alltid med samma behållning. Här fanns en virtuost berättad historia om de två märkliga bröderna Henry och Leo Morgan. Händelser i flera tidsplan och med träffsäkra skildringar av 1940-tal, 1960-tal, 1970-tal etc. Äventyrliga sidohistorier och en berättarglädje som fick en att glömma att Östergren egentligen var ute efter att skildra en tragedi. För att läsa "Gentlemen" var i själva verket att läsa en riktigt rolig underhållningsroman.

Allt detta är annorlunda i "Gangsters". Fattas bara annat, 25 år har ju passerat. Även här har vi den fiktive författaren "Klas Östergren" i berättarrollen (ett djärvt konstgrepp). Här avslöjas (ja OK, jag säger det) att bröderna Morgan bara var en, Henry Morgan delad på två av romantekniska skäl i "Gentlemen", och också förskönad där pga av författarens dåliga samvete.

Alltså - att läsa "Gangsters" är att bli avklädd sina illusioner. Och det är verkligen på gott och ont. De yttre händelserna i "Gangsters" är sparsamma. Tempot är mycket långsamt och oförlöst. Tidsskildringarna har inget egenvärde i sig som i "Gentlemen". Vad värre är - berättelsen känns bitvis ganska tråkig, på mils avstånd från förlagan.

Och visst är det illusionslösheten som är budskapet här. Men något hände med den unge Klas Östergren efter "Fantomerna", "Gentlemen" och "Fattiga riddare..." Någonstans i höjd med "Plåster" och "Ankare" ändrades hans berättarstil - från lustfyllda äventyrsromaner till mycket stramt hållna historier som skildrade män i kris. Från Österlentrilogin och framåt.

I "Gangsters" kommer en viss Conny kommer in i bilden. En sådan typisk loser som befinner sig i en livskris och ett kramptillstånd. Figuren Henry Morgan är frånvarande och finns med som en myt, medan Wilhelm Sterner och andra passerar som reflexer. Den vackra, gåtfulla Maud har däremot en bärande roll i denna bok. Och Klas Östergren är som alltid en tekniskt mycket skicklig författare. Frågan är bara om "Gangsters" berör mig särskilt mycket. Och kan jag läsa om "Gentlemen" för sjunde gången med samma oförstörda glädje?

fredag, november 10, 2006


Kommer ni ihåg "Kullamannen"? Tidernas bästa ungdomsthriller på TV. Sändes första gången 1967-1968, med repriser i flera omgångar senare. Inspelad vid Kullaberg och klipporna kring Kullens fyr i norra Skåne. Regissören Leif Krantz utnyttjade skickligt de dramatiska landskapen vid Kullen.

Historien är rena mini-Hitchcock. Fyra barn på sommarlov blir oskyldigt indragna i en spionhistoria med mystiska typer som smyger runt Himmelstorp och Kullens Fyr. Vem är den folkskygge doktor Miller? Och den våldsamme Ludvig? Och vad är det fru Werner döljer? Två vita, två blå. Victoria med C.

Den är en superspännande äventyrsserie i svartvitt med barnen som hjältar. Äntligen, äntligen kommer den ut på DVD. Releasedatum den 22 november.

söndag, november 05, 2006


Stolt, mäktig, vacker. Pink Floyd "Shine on you crazy diamond" i två delar från albumet "Wish you were here" (Harvest LP 1975). En sorgesång över nu avlidne Syd Barrett, som då (kring 1975) var ett psykiskt vrak i husarrest hos sin mamma. Tio år innan dess hade han startat gruppen som skulle bli Pink Floyd.

"Shine on...." är upplagt som en enkel blues i flera terrasser och skeenden. Och samtidigt ett grandiost opus inom det som kallas symfonirock (eller "progressive rock"). En horisontlinje med en synt som ropar i fjärran. En bluesig gitarr tar över och melodin växer. Ett lugnt, rörligt tempo och sångmelodin, "Remember when you were young" (hånskratt)... Saxsolo och stor final efter 16 minuter.


Andra delen av "Shine on.." (sist på skivan) är ett postludium och en långsam avveckling tills dess synten ropar i horisontens stillhet. Så avslutas ett helt album tillägnat saknaden av Syd Barrett. Och Pink Floyds finaste album jämte "Atom heart mother" (Harvest LP 1970). Den med kossorna på omslaget.