Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, februari 26, 2007


Grattis till Matilda idag!

Fyra deltävlingar av Melodifestivalen är över. Vad blev summan? Jo, efter första bedrövliga delen artade det sig sedan. Andreas Johnson, The Ark, skolfröken Marie Lindberg, Sonja Aldén, Jessica Andersson och Sarah Dawn Finer var väl ganska OK. Sedan var väl After Dark och "Go West"-dängan "Åh na' ni" lite kul. Och Magnus Uggla högst ordinär Uggla. Men jag hoppas på Andreas eller skolfröken.

onsdag, februari 21, 2007





Det går en gyllene linje över fyra decennier. Bästa livsbejakande, livsbesjälade, svängiga jazzen - besläktad men i olika tidsdräkter. Mångordig orkar jag inte bli. Analyser orkar jag inte skriva.

Jag bara jublar och njuter för fulla livet av dessa fyra. Dessa världens bästa fyra i en samstämmig linje:
* Miles Davis - Kind of Blue (CBS LP 1959)
* Weather Report - Tale Spinnin´ (CBS LP 1975)
* Miles Davis - Tutu (Warner Bros CD 1986)
* St Germain - Tourist (Blue Note CD 2000)

söndag, februari 18, 2007


En annan svensk 90-talsskiva värd att plocka fram. Bo Kaspers Orkester, "I centrum" (Columbia 1998). Fina låtar med touch av jazzpop, bossanova, lättsoul, cuba. Kluriga texter och framför allt snygga arrangemang. Här hör jag ekon av Jan Johansson, Monica Zetterlund, Miles Davis & tubabandet, Modern Jazz Quartet , Blood, Sweat & Tears osv. Allt det jag tycker om - förpackat i trivsamma sånger. Men visst, för all del, det är light-versioner av alla nämnda fragment.

Deras snälla, lätt sofistikerade och mycket svenska pop kan erinra om Hansson de Wolfe United drygt 10 år tidigare. Båda gjorde smakfull musik kittlande nära gränsen till det slätstrukna. Balansen var säkert medveten och utmanande. Men efter några skivor kom båda till en punkt där de föll över gränsen och bara blev - slätstrukna. Då var det inte lika kul längre.

Men Bo Kaspers "I centrum" befinner sig ännu i ett spännande navs centrum och innehåller så välgjord, välspelad mjukpop att den säkert kommer att stå sig som en klassiker.

onsdag, februari 14, 2007


Jovisst, Anne-Lie Rydé är min favoritartist. Och hennes "Stulna kyssar" (HiFidelity 1992) är en av 90-talets bästa svenska skivor. Storslagna arrangemang av Dan Sundquist, och Anne-Lies unika mix av rockkänsla och klassisk schlager.

Det handlar alltså om covers på gamla schlagerlåtar från 60-talet. Urvalet är lysande och MYCKET smakfullt. Så lyfter de fram en bortglömd pärla som "Hård stad" (hårdkokt deckarlåt som då gjordes av Carli Tornehave"). Danska vinnarlåten "Dansevise" (från 1963) är elegant och Towa Carsons "Alla har glömt" får ett stort Phil Spector-arr som ger låten nya dimensioner. Anne-Lie sjunger bättre än någonsin, hör hennes utspel i "Regntunga skyar" och "Regniga natt". Lill Lindfors gamla "En så'n karl" laddar hon med sex. Och minsann om inte Svante Thuresson dyker upp i duett av "Du ser en man", sköna Burt Bacharach-låten som Svante gjorde till sin 1968.

Allting stämmer på "Stulna kyssar". Anne-Lie Rydé är helt hemma här. Det är stil, kvalité, temperament och odödliga låtar på fullt allvar. Också det snyggt lyxiga omslaget stämmer till musiken.

söndag, februari 11, 2007


Lite bättre Melodifestival igår. Visst var det roligt att skolfröken Lisa Loeb, Marie Lindberg vann med en så pass lågmäld ballad som träffade helt rätt. Och visst var The Ark givna vinnare bland strunt som Jimmy Jansson och Cosmo4.

Men synd att inte Anne-Lie Rydé och Svante Thuresson gick vidare ens till delfinal. Svante har jag alltid gillat, ända sedan hans sensuella tolkning av "Du ser en man" 1968. Och Anne-Lie Rydé gjorde en av 90-talets allra bästa skivor, cover-CD:n "Stulna kyssar" som jag får återkomma till.

Senare igårkväll sände Kanal 5 filmen "8 mile" med Eminem. Fascinerande med råa Detroit-ghettots uppvisningar i virtuosa, verbala rap-dueller inför publik på hugget. Tävlan i musik - med olika förtecken. För en sekund såg det ut som en märklig samstämmighet mellan Eminem och Melodifestivalen. Men bara för en sekund.

fredag, februari 09, 2007


När vinterkylan till sist har slagit till är det skönt att värma sig med The Waterboys "Room to roam" (Ensign 1990). Livsbejakande, irländsk folkrock med ljusa melodier som doftar av både gröna sommarängar och stojiga pubkvällar.

Sympatiske skotten Mike Scott är en av rockens stora naturromantiker. Här hyllar han Irland och får färggrann uppbackning av fioler, mandoliner, flöjter, dragspel och rockkomp. Flexibla gruppen The Waterboys är här ett stort folkrockband besläktat med 60-talets Fairport Convention och Donovan. Fast ännu bättre. Och "Room to roam" är ett av Scotts stora mästerverk. Värme!

söndag, februari 04, 2007


Kass Melodifestival igår, med sketna låtar.

Lyssnade hellre till Van Morrison; "Into the music" (Mercury 1979) och "Common one" (Mercury 1980, bilden). Skön gospel-jazz-soul med fantastiska musiker, Vans känsloladdade, improvisatoriska sång. Texter med hela engelska litteraturhistorien (William Blake, TS Eliot, James Joyce). Meditation och andlig livskvalitet.

Van är en sann singer/songwriter. Som skapare tycker jag han har mer gemensamt med samtida, irländska poeter som Seamus Heaney än med rock-entertainers som Mick Jagger. "Common one" är livskvalitet. Öppningen "Haunts of ancient peace" är något av den mest själfulla och vackraste musik jag vet.