Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, maj 28, 2007


SLAGVERK!
Visst är det bra med schlagers och poplåtar och Bob Dylan. Men jag har också ett inre rum som heter AVANTGARDE. Där är plats för sträva klanger, dissonanser och bullrande pukor. Rummet är till stor del möblerat med slagverk. Det ser spacat, nästan industriellt ut.

Frank Zappa är en självklar övervakare där. Men även äldre gentlemen som Edgar Varèse, Karl-Birger Blomdahl, Yannis Xenakis och Pierre Boulez.

Här finns ensembler som Les Percussions de Strasbourg (stora bilden) och våra svenska Kroumata. Ingenting - säger INGENTING - är så häftigt som en slagverksensemble in action.

Nyligen spelade Niklas Brommare solo i uruppförandet av Anders Hillborg, Konsert för slagverk och orkester i Berwaldhallen. Fräckt, festligt, respektlöst med lir på marimba, cykeltutor, småpukor, vinylskivspelare, gonggongs etc.


Och så sköna Darius Milhaud, "Konsert för slagverk och liten orkester" från 1930. Hörde två inspelningar. En med skotska Evelyn Glennie, hon som är döv (!) och virtuos slagverkare samtidigt. Hon gör en frenetisk tolkning på sin CD "Rebounds" (RCA 1992). Finländske slagverkaren Rainer Kuisma gör en stramare tolkning på sin "Virtuoso percussion music" (BIS 1979). Båda har sina kvaliteter.


Själv hörde jag Milhauds färgstarka slagverkskonsert tidigt 70-tal på Helsingborgs Konserthus, när min fine, inspirerande trumlärare Sune Pålsson var solist med Helsingborgs Symfoniorkester. Det var kombinationen av Sune ("Pålle") och Zappa som tände min livslånga passion för slagverk.

fredag, maj 25, 2007


Se Woody Allens nya film "Scoop"! Må bra-film om man vill skratta och koppla av. Perfekt hyrfilm en go´helg. Scarlett Johansson och gamle Woody Allen i en tosig förväxlingskomedi. Ingen idé att dra storyn, men Woody själv spelar en usel trollkarl som agerar vimsig länk mellan dödsriket och levande livet i en knepig kriminalgåta. Sanslöst rolig!

tisdag, maj 22, 2007


Verkligen kul med Polarpristagaren Steve Reich som är högaktuell i Stockholm just nu. Inte för att jag kan påstå att jag lyssnat mycket eller ofta till Steve Reich. Men STILEN är igenkännbar och mycket speciell. Amerikansk minimalism av amerikanskt snitt, sådan den komponeras av Reich, Philip Glass och Terry Riley. Magiskt monoton, repetitiv lego-musik, suggestiv på ett tidlöst, österländskt vis. Våra egna slagverkare i Kroumata har burit fram Steve Reichs musik väldigt bra, t.ex. i "Drumming" från 1971.

I gympasalen i morse stod radion på med någon plågsam reklamkanal. Blev sur när de flabbiga programledarna gjorde sig lustiga över att Polarpriset idag utdelas till "två okända storheter". Puckon, tala för er själva!

lördag, maj 19, 2007


Var länge ordentligt skeptisk till den här, när den kom ut i höstas. Naturligtvis - The Beatles och remix-albumet "Love" (Apple/EMI CD 2006). Och första genomlyssningen blev en skakande upplevelse. Börjar med "Because", stämsångpartierna rena - utan komp, och med inlagda sekunder av pauser emellan. Vad var poängen? Vad är det för fel på originalen? Jag följer skivan genom konstiga ommixningar. Trumrytmen från "Tomorrow never knows" vävs ihop med "Within you, without you". Psykedelian snurrar runt i högtalarna. Ibland blir det riktigt bra, ibland blir det bara nipprigt. Men som sagt, poängen...?

Redan efter andra genomlyssningen börjar jag kapitulera. Herregud! Beatles överraskar mig. Beatles skakar om mig. Var det inte så det var - en gång? Gamle George Martin med son har lyckats med den ursprungliga intuitionen. Här är välkända slingor, fragment, melodier. Ibland hela låtar. Ibland bara minimala samplingar. Men hela tiden det KONSTIGA, det oberäkneliga. Det experimentella. Det något stort som Beatles nu 80-årige (!) gamle skivproducent har mixat ihop. "Get back" körs ihop med gitarrduellen i slutet av "Abbey Road", och med stänk av "Cry baby cry" från vita dubbel. Vad kommer härnäst? Jag lyssnar med vidöppna sinnen.

torsdag, maj 17, 2007


Syttonde maj! Grattis till min mamma idag! Och så skulle Birgit Nilsson fyllt år.

En hälsning till Norge också på dagen. Bästa norska musiken är alla fantastiska jazzmusiker som spelar in på statustyngda skivmärket ECM i München. Norska musiker som Jan Garbarek (tenorsax, sopransax), Terje Rypdal (gitarr), Arild Andersen (kontrabas) och fine trumslagaren Jon Christensen.

Skivorna på ECM är utsträckta improvisationer, kristallklart ljud, vackra skivomslag med olika väderfenomen. Mycket fjordar, ödsliga landskap och naturmystik. "Endast tystnaden är vackrare" var mottot för producenten Manfred Eischer, skaparen av ECM Records. Det är grejt.

söndag, maj 13, 2007


Eurovision Song Contest 2007.

Jag har ALLTID haft svårt att förutse utgången i schlagerfestivalen. Även på den "gamla" tiden. Och jag TRODDE säkert att The Ark, "The worrying kind" skulle vinna eller komma väldigt bra. Nu föll allt pladask. Spontant känns det som The Ark var för BRA. Hade subtila finesser som inte gick fram bland all kitsch och trams och dålig smak. JA - det ÄR verkligen en ny och förvirrande sits med alla hundra östländer som röstar på varandra och som lyfter fram något visset som plötsligt går och vinner.

Jag minns med fasa 2002 i Tallinn. Trodde stenhårt på Sveriges Afro-Dite, "Never let it go". Svängig, begåvad discolåt med proffsig, snygg tjejtrio. En säker vinnarlåt! Men Afro-Dite hamnade på delad åttondeplats, delad med distanslös kalkonlåt från Rumänien. Vann gjorde en fjäderlätt låtsas-bossa från Lettland som var bortglömd samma stund som sändingen var slut. Den gången fattade jag INGENTING och tappade lusten.


Samtidigt - allt prat om "kompisröstning" är lättköpt. Kompisröstat har nordiska gjort på varandra, franskspråkiga på varandra osv. i alla tider. Och östländerna kan ju inte själva hjälpa att de är så många. "Dålig smak" från öst är inte helt rättvist. Minns Polen 1995, Lettland 2000, vinnande Ukraina liksom Jugoslavien 2004. Och även årets vinnare, Serbien 2007. Alla är de exempel på smakfulla opus. Samtidigt som mycket skit ALLTID har funnits i mängden. Men de spektakulära dragen skruvas upp från år till år (Lordi i fjol, Ukraina i år). Det är mera en utveckling i tiden än bara "dålig smak" från öst.

Och distanslösa programledare från nykomlingsländer? Ja, men gamla tiders gravallvarliga värdar från Luxemburg eller Monaco brukade inte heller lysa av självironi. Där har faktiskt våra egna Lill Lindfors och Kattis Ahlström varit roliga undantag med glimt i ögat.


Nä, problemet nu är väl helt enkelt att tävlingen är för stor. Antalet länder för många. Röstningen blir otymplig och tjatig, och vem orkar bry sig om 24 bidrag i följd? Snark...

I den övermättade måltiden försvann The Arks fina låt. Men...Ola Salo & co klarar sig bra ändå. Och vinnaren Serbien var värdig. "Molitva", en kraftfull ballad med känsla med Marija Serifovic. "En lesbisk kampsång" sade Kristian Luuk. Sant? Tja, inte vet jag. Häftig dimension extra i så fall. Och detta från Serbien.

lördag, maj 12, 2007


Berwaldhallen igår. Bra konsert där Radiosymfonikerna och unge dirigenten Johannes Gustafsson framförde danske Carl Nielsen Symfoni nr 4, "Den uudslukklige". Ett sträv symfoni med trotsig livsvilja, skriven mitt under första världskriget (1916). Eftersom jag gillar slagverk satt jag och väntade på sista satsen, där två pukslagare (placerade i var sin hörna) spelade häftiga dueller emot varandra. Ett ovanlig och djärvt grepp av Nielsen.

Och så vackra Malena Ernman som sjöng så att tiden stod stilla i nykomponerade "Lontana in sonno" av Anders Hillborg. Som extranummer sjöng Malena en av sångerna som Hillborg skrev för Eva Dalhgren. Underbart bra!

Och så ännu ett nykomponerat verk, "L'Isola" av doldisen Björn Wilho Hallberg, som liksom Hillborg var på plats och tog emot stora applåder. Hallbergs "L'Isola" var en kul programmusik med torgskrammel och råmande kor från ett somrigt Capri.

torsdag, maj 10, 2007

Grymt besviken efter utgången i franska presidentvalet. Tänk att Frankrike inte var redo för en kvinna. Och nu blir det fritt fram den reaktionära svängen högerut. Trés MALADE!

söndag, maj 06, 2007


Grattis Malin, 18 år idag!!!

Och dagen för det spännande franska presidentvalet. Ségolène Royal vs Nicolas Sarkozy. Vet helt klart vem av dem jag hejar på.

onsdag, maj 02, 2007


Rickie Lee Jones var strålande, live på Nalen på valborgsmässo. Låtar från senaste skivan "The Sermon on Exposition Boulevard" (New West Records, 2006). Där tar hon en ny riktning. Mörkare, hårdare, mera grundrock. Mera Velvet Underground än popjazz. Normalt inte min egen bag. Men här på Nalen faller jag pladask.

Jag som alltid gillat Rickie Lee Jones rätt mycket, men samtidigt ofta irriterat mig på hennes pipiga återhållsamhet i västkustpoppiga jazzballader och tyckt att hennes skivor varit lite sega. Men här på Nalen är det något annat. Här sjunger hon ut rent explosivt, är känsloladdad så golvet skakar. Mullrande, överstyrda gitarrer kör runt, runt - och det är magiskt. Hon sjunger helt storartat bra.


Att det bara fanns ståplats på Nalen var jobbigt. Och mot slutet blir musiken tröttande. När gitarristen leker The Who och kör öronbedövande rundgång i de mest mässande låtarna. Men innan dess hade Rickie brutit av med några äldre, jazzigare låtar som satt fint (flera från "Flying cowboys" enligt Karin). Och överlag var det en lycklig konsert.

Undrade lite vem den skäggige mannen med luva på scenen var. Han såg intellektuell ut men kändes lite avig som musiker (fumlade med några rytminstrument). Genom Po Tidholms recension i DN fick jag reda på att han var författare, Lee Cantelon, och upphov till den bok som inspirerat Rickie Lee Jones till denna skiva. Där ser man.