Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, oktober 30, 2007


Och - ja visst är den bra! Åsa Linderborg, "Mig äger ingen" (Atlas 2007). Håller på med den nu, har inte läst ut. Men jag gillar hennes ljusa sätt att skriva ur ett skenbart barnperspektiv.

Så långt påminner den om "Svinalängorna". Men där Alakoski skildrade en misär berättar Åsa Lindeborg om en kärleksfull uppväxt, trots att där (nästan) bara finns en glad slarver till pappa och ett havererat förhållande i botten. Jag läser gärna vidare och jag hoppas att "Mig äger ingen" får Augustpriset.

onsdag, oktober 24, 2007


Verkligen bra. "Svinalängorna" av Susanna Alakoski (Bonniers 2006).
Skriven med självklar rakhet och klarsynt perspektiv utifrån ett barn/tonårsflicka. Utan minsta sentiment eller ömkan. Om när fyllenojorna är på väg. Föräldrarna håller på att slå ihjäl varandra, går in i dimman. Kylskåpen står tomma inför barnen och misären är ett faktum. Sedan kulmen och utväg och en lång period av nykterhet hos de trasiga. Här ska städas och göras fint. Tills allt går sönder igen...

Det är ingen vacker historia som Susanna Alakoski beskriver i sin debutroman. I en annan gestaltning hade samma stoff blivit outhärdligt. Men här skildras barnets överlevnadinstinkt inifrån med energi och ljus. "Svinalängorna" är en mycket övertygande roman.

Och vad är egentligen Svinalängorna? Jo, jag känner till Ystad rätt bra. Namnet finns inte på riktigt och har heller aldrig funnits. Det är fantasi. Men området det syftar på finns, och Ystad är inte stort.

söndag, oktober 21, 2007


Nu har jag bloggat Musikhörnan i 1,5 år men fortfarande inte skrivit en vettig rad om "Uncle Meat". Fånigt. Den borde vara nummer ett.

Nå, varför fastnade jag en gång för längesen för de knäppa The Mothers Of Invention och dess grymme, karismatiske ledare Frank Zappa? För de såg verkligen gräsliga och bizarra ut på 60-talet, bredvid The Hollies och Hep Stars i Bildjournalen. Jo, jag tror det handlade om - SLAGVERK!

Fick se Mothers of Invention i en kort scen i något popprogram på TV runt 1968. Någon av dem spelade pukor, orkesterpukor, bredvid trumsetet. Vilken genial idé! Det bör ju ha varit Billy Mundi. Men de såg alla lika kufiska ut.

Till saken: Vid 13 års ålder köpte jag "Uncle Meat" (Reprise/Bizarre 1969), en dubbel-LP med Mothers som inte liknar något annnat jag hört varken förr eller senare. Frank Zappa hade komponerat en avantgarde-musik som ligger närmare Stravinskij, Pierre Boulez och Stockhausen än samtida "pop". Cirkusliknande passager på vibrafon, marimba och virveltrumma spelas av Artie Tripp och Ruth Underwoood (då Komanoff), medan Don Preston lägger knepiga ackord på elpiano och blåsarna Bunk Gardner och Ian Underwood spelar virvlande stämmor i kontrapunkt på flöjt, klarinett, sax och fagott(!).

I "Nine types of industrial pollution" improviserar Frank Zappa på akustisk gitarr mot ett bombardemang av tre slagverkare på stor arsenal av orkesterslagverk. Det är fascinerande! I andra avsnitt spelar saxarna friform spräckjazz och det kan vara mera påfrestande. "King Kong" är en genial jazzfusionsvit men förstörs av ett mättat elsaxsolo.

"Uncle Meat" är till större delen instrumental. Men några bedårande doowop-sånger ("The air"!) och flippiga pratnummer är förstås med. Omslaget är frånstötande bizarrt. Men musiken är häpnadsväckande, både abstrakt och i någon mening innerlig. Jag hävdar att det är Zappas mästerverk när det gäller hans konstmusik.

Och jag blev lycklig när "The Dog breath variations" och huvudtemat från "Uncle Meat" framfördes med elegans på "Zappa Plays Zappa"-konserten.

måndag, oktober 15, 2007



ZAPPA PLAYS ZAPPA - TOUR DE FRANK

Fantastisk konsert på Cirkus, Djurgården, igår kväll. För andra året i rad ser jag Frank Zappa-hyllningen "Zappa Plays Zappa" live med sonen Dweezil Zappa som motor. Skulle det bli lika bra? Ja, förbanne mej om inte denna kväll överglänste förra vårens konsert på Johanneshov. Så är Cirkus också en mycket trivsammare och intimare lokal än kalla isladan.

Punktligt halvåtta kom vänlige Dweezil in med sin bebis på armen, som fick hjälpa till att slå in takten till uvertyren. Ja, det var redan från början en familjär, varm stämning när åttamannabandet drog igång. Härliga sångerskan Scheila Gonzalez sjöng en lysande version av "Dirty love" och spelade sedan saxar, flöjt och keyboards och dansade runt på scenen. Hon fick välförtjänt mycket mer utrymme än förra året.

Ray White var den ende veteranen från Zappa-tiden, och han sjöng med sagolik soulstämma bl.a. "City of tiny lights". Att alla åtta musiker var ytterligt drivna var en självklarhet. Men det var något mer, en samstämmighet, en lekfullhet, en själ i musiken långt utöver vad "skickligt" vill säga. Med elegans framfördes de ytterligt svårspelade ensemble-partierna i "The Dog Breath Variations" och "Uncle Meat". Jag höll extra koll på vibrafonisten Billy Hulting, eftersom jag gillar slagverk.

Samtidigt saknades inte öset. Dweezil är en makalös gitarrist, och i stundtals medverkade mäster Frank själv simultant via filmade spelscener som spelades upp på duk ovan scen. Ett djärvt grepp som faktiskt funkade utan att det kändes minsta sökt.

Repertoaren spände från tidiga Mothers-epoken (med en förnämlig tolkning av hela sviten "Brown shoes don't make it" från "Absolutely free"). Via guldåren på 70-talet (fin "Pygmee twylyte" och "Uncle Remus", åter med Ray Whites själfulla sång) till några roliga Sverige-flirtar.

Efter stående ovationer och extranummer (pampig "Muffin man") stod en uppriktigt rörd Dweezil vid scenkanten och hälsade på publiken. Där syntes Mats och Morgan i vimlet. Hoppas "Tour de Frank" blir en årlig tradition, för nästa år vill jag dit igen.

Jag vandrade hem i natten och tänkte på vad Kjell Alinge sa. Att "Frank Zappa var nog innerst en seriös kompositör som hamnade i fel tid". Inga tidningar verkar ha brytt sig om att recensera. Och för övrigt är Scheila Gonzalez min nya idol.

torsdag, oktober 11, 2007


Roligt med Nobelpriset till Doris Lessing!
Efter vecka med fruktansvärda nyheter om gatuvåld och övervåld, och innan dess om händelser i Burma, var det idag skönt att få invänta de där spännande minuterna innan Horace kommer ut och tillkännager Årets Nobelpris i litteratur på fem språk.

Jag får medge att jag faktiskt aldrig läst Doris Lessing, ännu. Men intuitivt känns priset bra. Välvalt, sympatiskt. Och vilken himla skön 88-årig dam! "Now I've got all bloody prizes that I can..."

söndag, oktober 07, 2007


Slagverk ligger mitt hjärta nära. Och slagverk spelar en stark roll i det korta orkesterstycket "Le Creation du Monde", som Darius Milhaud komponerade 1923 för en balett. Typiskt 20-talsmusik. Lite jazzinfluenser, lite exotism. Mjuka, runda klanger och säker rytmik. Fint framförd av elever vid Musikhögskolan i Stockholm vid fredagens konsert. Anders Loguin från Kroumata dirigerade.

Blåsarmusik av Stravinskij och Rickard Strauss fanns också med. Men den läckra höjdpunkten kom efter paus med den nyskrivna konserten "Machine Aria", för 8 soloslagverkare och blåsorkester. Häftigt! Mycket häftigt! Åtta duktiga, unga slagverkare i rörelse på en scen belamrad med marimbor, virveltrummor, gonggongs, friktiontrumma etc. En upplevelse att både se och höra i pulserande dynamik. Och denna "Machine Aria" var alltså nykomponerad av Mats Larsson Gothe. Ung tonsättare, född 1965, som också kom upp på scenen. Ska jag gissa på en kompositionselev vid Musikhögskolan??? I vilket fall, strålande! "Machine Aria" vill vi uppleva fler gånger. DA CAPO!

måndag, oktober 01, 2007


SEPTEMBER I PARIS

Tungt regn. Våta gravar på Père-Lachaise. Hala trappor i Montmartre. Blåfrusen båtfärd på Seine. Ändå älskar jag staden, trots att regnet sänkte. Vi såg Musée d'Orsay med Van Gogh, Monet och Renoir. Och fortsatte till spejsade Centre Pompidou med Léger, Miro och Matisse.

Uppe vid Montmartre är det rena turistfällan, bland målarna vid Place du Tertre. Men det spelar ingen roll. Det är ändå sköna vingslag av kulturhistoria som inget regn kan sänka. Och att vandra på Père Lachaise-kyrkogården var dunkelt magiskt. Vi lyckades hitta både Jim Morrison, Chopin, Balzac, Oscar Wilde och Edith Piaf bland alla 70 000 gravar. Men just då satte störtregnet i med ny kraft.