Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, februari 28, 2011


25 ÅR SEDAN IDAG

Alla vet vad man gjorde när man fick reda på det. Själv var jag hemma...i Borås. Det var morgonen efter, 1 mars. En lördag. Slog på radion och skulle höra "Ring så spelar vi" till frukost. Konstigt, allvarlig musik. Radiorösten: "Vi har lagt om alla våra sändningar pga statsministerns död. (paus...evighetslång paus) Olof Palme har inatt blivit mördad på Sveavägen i Stockholm".

VAAA!!?? Ut på gator och torg. Alla lika förvirrade. Hörde polisrapporter, läste löpsedlar. Mardrömslikt. Minns allas reaktion: "Tänk att det kunde hända - i Sverige!" Just det där, "i Sverige!" Det var ett trauma som Sverige ännu inte hämtat sig ifrån.

Men idag känns det mera betydelsefullt att fokusera på Olof Palmes gärningar. Vem har idag samma modiga kraft och pondus mot diktatorer och illgärningar? Och retorik? Undrar hur han idag hade rutit till om Khadaffi?

söndag, februari 27, 2011


MATILDA 20 ÅR!

Grattis och tulpaner till Matilda som fyller 20 år! Fast hon fyllde igår.

söndag, februari 20, 2011



ÅRET 2005

Paul McCartney gjorde sin bästa skiva på...jag vet inte hur länge. På "Chaos and creation in the backyard" (EMI) är en nedtonad, lågmäld och stark personlig McCartney vi möter. Tonen är sorgsen, grådyster som omslaget.

Det är välkommet. Pålle har annars ibland lite FÖR lätt att trolla fram evergreens och poplåtar med vänster hand utan motstånd. Alltid musikaliskt men inte alltid berörande. Men på lågmälda "Chaos" gör det ont. Och är smärtsamt vackert. "How kind of you". Han spelar de flesta instrument själv. Bl a en murrig tramporgel. Att något så avskalat kan vara så bra!

Och så unga, brittiska bandet The Magic Numbers, med deras självbetitlade debutalbum (Capitol 2005). Så här låter 2000-talet. Så långt från tidigare generationers punk och grunge. Det här är unga generationen 2000-tal. Behagligt melodius, mjukt doftande folkrock med skägg. De (killarna) i bandet ser ut som forna Grateful Dead. Men de låter lika romantiska som en gång Donovan, The Mamas & The Papas eller Crosby, Stills & Nash.

Med små rörelser, finurligt ihopvävd stämsång, melodika och odistat klingande gitarr gör de den mest bedårande, intelligenta nyfolkpop som träffar hjärteroten direkt. De är musikaliskt besläktade med svenska The Concretes.

fredag, februari 11, 2011



2000 - SVENSKA

Och två svenska favoriter på topp samma år. Den förträfflige Olle Ljungström förstås. Den fine sångpoeten som alltid haft sin trogna publik men som aldrig fått något riktigt brett genombrott. Och som på 2000-talet blev helt överskuggad av folklige Håkan Hellström.

Olles två första soloskivor var han vek, smart men lät rätt spänt sammanbiten. Den poppigt uppsluppna "Tack" (1995) blev öppningen mot en konstnärlig klarhet och ett självförtroende (barndomsskildringen "Bara på lek" !).

På de två följande skivorna är han helt i hamn. "Det stora kalaset" (1998) och "En apa som liknar mig" (Telegram 2000, bilden) är fulländade mästerverk i sina sångbara melodier och komplexa texter. Och Olle sjunger bättre än någonsin.

Efter dessa följde en samling, den svaga "Syntesizer" (2002) och, efter mytomspunnen frånvaro, comebacken med den nonchalant punkiga "Sju" (2009) som klöv hans publik i två halvor. Jag jublade inte. I gengäld kom samtidigt den nervfulla dokumentären "En film om Olle Ljungström".

Gränslösa Fläskkvartetten jag hyllat många gånger förut. Efter heavy metal-utflykterna på den övertygande "Flow" (1993) har de växlat mellan rockbetonat tunggung och kammarmusik (ofta utan Freddie Wadling) i en alldeles egen nisch. "Pärlor från svin" (1995) var ett uttryck för den sidan. Små stråkminiatyrer hur smärtsamt vackra som helst. Men den skivan tyngdes också av svårtuggad avantgarde-låt på 22 minuter, något den inte alls höll för.

Men på "Love Go" (Primal Music 2000, bilden) är Fläskis helt fulländade i sin mjukare, lyriska, instrumentala sida. Det oroande draget finns förstås ändå där och skapar spänning. Goran Kajfes blåser soft Miles-trumpet på en låt. I övrigt bara fyra stråkar och lite slagverk. "Love Go" är Fläskkvartettens allra bästa skiva - någonsin!

torsdag, februari 10, 2011






IN I 2000-TALET - ÅRET 2000

Kronologon framåt. Äntligen framme i detta millennium. Året 2000 öppnas med stark fyrklöver. St Germain, "Tourist" (Blue Note CD 2000). Jag har tidigare prisat denna franska electronica-jazzskiva. Loopar och samplade slingor i förening med underbara jazzsolon på trumpet, barytonsax, vibrafon etc. Den tidigare "Boulevard" var alltför skissartad. På "Tourist" stämmer allt. St Germain är ingen grupp utan ett projektnamn för Paris-musikern/-mixaren Ludovic Navarre med gäster.

Hiphop och R'n'b är inte min grej. Men när Jill Scott sjunger och rappar sin "spoken poetry" på "Who is Jill Scott?" (Hidden Beach CD 2000) är det smart, snyggt, sexigt, innovativt.

Joni Mitchells jazzskiva "Both Sides Now" (Reprise CD 2000) är en underbar mitt-i-natten-magi där hon sjunger med jazzbröderna Herbie Hancock, Wayne Shorter m.fl. till stora, sentimentala stråkarrangemang. Som en replik på Billie Hollidays sista skiva "Lady in Satin" (1958). Det är storslaget, vackert, värdigt åldrat.

Att Ricky Lee Jones fina cover-album "It's like this" (Great Big Island CD 2000) har ett sällsynt fult omslag får inte låta er avskräckas. Med perfekt avvägd tajming och stilkänsla tolkar hon låtar av Steely Dan, Marvin Gaye, Beatles, Traffic, Charlie Chaplin ("Smile"!), Louis Armstrong och många andra till sympatiskt sparsmakade komp. Det är så bra, så bra.