Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

lördag, juli 23, 2011


NORGE, JULI 2011

Alla tankar till Norge. Det fruktansvärda bombattentaten i Oslo och de vidriga urskiljningslösa massmorden på barn och ungdomar på Utöya får oss att sakna ord. Hur kan även en terrorist vara så uselt feg att han förklär sig till polis och mejar ner unga oskyldiga? Dådet får en också att tänka på 11 september för 10 år sedan. Tillslag i två steg: Först ett som skapar kaos och förvirring. Och mitt i chocken slår man till igen - med ändå värre medel.

Den senaste dödsiffran talar om 84 personer. Gärningsmannen var en ensam (troligen ensam) norsk, kristen högerextremist. Norge blir sig aldrig mer likt. Kanske inte Sverige heller.

söndag, juli 17, 2011


UNDERBARA KORSIKA

Ibland slår intuitionen rätt. Korsika, är det inte där hedersbanditerna härjar? Nej, inte nu. Det var på 70-talet. Korsika nu är lugnt, vänligt, vackert. Och inte alls exploaterat så det stör. Fransmännen själva semestrar gärna där och många skandinaver reser dit via det välorganiserade bolaget Langley. Men det är tack och lov inte sönderkört av turister. Egentligen är det konstigt. Kanske för att det finns en brutal historia som lurar i bakgrunden.


Det märks inte något av i Calvi, för Calvi är en idyll. Ett medeltida citadell som skjuter ut på en udde, smala gränder med myllrande folkliv och färgrika småbutiker, en marina med lyxbåtar, en färja som går till Nice. Omväxlande klippstrand med dramatiska stigningar och en långgrund, klockren sandstrand i viken på andra sidan citadellet. Måleriskt ljus och sköna dofter från något rökeri i närheten blandad med havsluften. Och där bortanför viken har Främlingslegionen sina fallskärmstrupper som tränar och singlar ner som ufon. Roligt att se när man ligger på stranden och softar.


Sedan finns förstås den jobbiga delen av historien. Patriotismen. Alla guider talar i var och varannan mening om öns hjälte Pascal Paoli, och öns ständigt närvarande symbol är en svart mor (ser ut som en pirat), som paradoxalt nog var en besegrad fiende i forntiden. På 70-talet härjade alltså separatistgrupper och självaste Tage Danielsson fick ett hus nerbränt här i någon sådan veva.


Idag finns inget att frukta. Mycket har förändrats. De tidigare livsfarliga bergsvägarna har under de senaste 10 åren ersatts av fina Vägar tack vare EU-projekt. Och i lilla Calvi råder en charmig, avslappnad vänlighet. En kyrkokonsert med sånggruppen Meridianu (polyfonisk, korsikansk folksång) var andäktigt vacker. En smärre jazzfestival i byn (bilden) var ett festligt inslag. Och så ännu en café au lait vid MarcoPlague på stranden.

måndag, juli 04, 2011


ERIC CLAPTONS SJÄLVBIOGRAFI - TRE SIDOR AV CLAPTON

Under en avkopplande semester på Korsika nyligen läste jag Eric Claptons "Självbiografi" (2007, på svenska Ica bokförlag 2008) och blev glatt överraskad. Clapton visar sig vara både en bra berättare och en god stilist, som ger generöst ur sitt intressanta musikerliv, men också ur sitt omtumlande rockstjärneliv som höll på att sluta riktigt illa. Och här har han också en moralisk resning som är imponerande.

ALLTSÅ - för mig har det alltid funnits tre olika Eric Clapton. Med tre olika karaktärer.


DEN FÖRSTE handlar om THE CREAM. Framför allt om den briljanta, psykedeliska bluesrock-LP:n "Disraeli Gears" (Reaction 1967). Den med det chockrosa, super-psykedeliska omslaget. Ett omslag som alltid är med i olika exposéer över rockhistoriens skivkonvolut och som alltid representerar flower-power-eran.

"Disraeli Gears" är ett av 1967 års stora album som jag alltid återkommer till. Supertrion spelar "Sunshine of your love" och "Strange brew". Och fastän ljudmixen låter lite konstig i våra dagars öron är skivan ändå en så tät klassiker.

I övrigt var Creama en diva-trio som gjorde trista liveinspelningar. Men det spelar ingen roll. För "Disraeli Gears" gör verkligen Eric Clapton till en gitarrhjälte. En av de första i rocken som blev kända som MUSIKER istället för "popsångare". Vid sidan om rivalen Jimi Hendrix vid samma tid, förstås.


DEN ANDRE Clapton är tråkmånsen Clapton. Han som under 70- och 80-talen gjorde högvis med soloskivor i en mainstream bluesrockstil. Skivor som jag inte kunde skilja åt. Han såg ofta rätt sur och arrogant ut på omslagen, men åtnjöt kostymklädd stjärnstatus.

Ända tills den gång runt 1978, då han i berusat tillstånd fällde ett beryktat rasistiskt uttalande från scenen. Det sänkte honom totalt i rockvärlden. Särskilt i den yngre. Punkens aktion "Rock against racism" var direkt riktad mot honom. (Händelsen berörs bara i förbigående i biografin.)


Så har vi DEN TREDJE Clapton. Det är 1990- och 2000-tal. Den nu medelålders Clapton är plötsligt en vänlig farbror i runda glasögon. En gentleman vars tidigare uppblåsthet tycks som bortblåst. Ödmjuk och musikaliskt sökande sina rötter på ett sympatiskt sätt. Någonting tycks ha hänt.


Ja, något har hänt. Vid sidan om den fruktansvärda tragedi att mista ett barn han drabbades av 1991, handlar det om hans livshållning. Claptons rockstjärneliv fram till 1987 var ett kaos av drogmissbruk följt av mycket tung, destruktiv alkoholism. Han beskriver allt öppet ärligt, och det är verkligen en bedrövlig historia.

Eric Claptons livs kamp och budskap är kampen för nykterhet. 1987 vände det i andra försöket med Hazelden-metoden. Det kan låta präktigt, men mot den bakgrund han beskriver är hans mission imponerande. Med slutkapitlen om lyckligt familjeliv kan det nästan slå över. Men berättaren Eric Clapton behåller sin trovärdighet.

Vad som frapperar mig är Claptons rikedom - genom alla sina perioder. Det är husköp hit och husköp dit, var i världen han än tycks befinna sig. Och lyxkonsumtion av bilar, klockor, jaktgevär, och gitarrer förstås. Inte illa av en bluesman. Kanske tyder det på en perfektionistisk pedant, trots alla förlorade år av tunga missbruk. Men med Eric Claptons självbiografi lär man känna den kostymklädde gitarristen. Han är faktiskt en otroligt sympatisk människa.

Övriga omslag:
"Eric Clapton" (Polydor LP 1970), "Unplugged" (Reprise live-CD 1992) och "Clapton" (Reprise CD 2010).