Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, mars 28, 2012


FAIRPORT CONVENTION

Jag hade nog väntat mig mer av mötet med Fairport Convention, den brittiska folkrockgruppen som blivit ett begrepp och ett stamträd för just själva fenomenet brittisk folkrock. Efter några skivor tidstypisk psykedelia och americana började de runt 1969-70 laborera med en helt egen mix av brittisk folkmusik och rock. Det var mandoliner och fioler och jigs och reels och sjömansballader ihop med bas och trummor och sound à la Jefferson Airplane. Tanken var logisk. Om amerikansk rock bygger på blues, country, folksong, gospel osv. varför ska inte brittisk på samma sätt ta avstamp i de egna rötterna?

Tendensen låg också i tiden. 1969-70 expanderade rocken och öppnade mot andra fält. Det var jazzrock, bluesrock, latinrock, symfonisk rock och visrock. Och självklart då också folkrock. Brittisk folkrock. Fairport Convention skapade inte bara en egen stil, utan blev snart också stammen till en förgrening av en rad besläktade band. Simon Nichols, Richard Thompson, Sandy Denny och Dave Swarbrick fanns i navet. Avknoppade grupper som Pentangle, Ashley Hutchings och Steeleye Span fanns runt omkring. Hela fenomenet blev en egen trädgård av växter, återgivet i regelrätt släktträd.



För mig som först lyssnat till senare släktingar som The Waterboys och The Pogues, och i bakvänd ordning därefter nosat upp gamla Fairport Convention, är samlingsalbumet "History of Fairport Convention" (Island, 1972) en välkommen introduktion.

Men Fairports repertoar visar sig baserad på ballader. Långa, episka berättelser i vers efter vers (en genuin del i brittisk folkmusik). Bara undantagsvis hör jag variationer i form av snabba, instrumentala danser på fiol, mandolin och elkomp. Det som jag egentligen törstade efter.

Dessutom låter sången förvånansvärt snäll och städad (vem det nu är som sjunger). Här finns inget deliriskt gläfsande som hos sentida Pogues, eller mustigt bett som hos en Van Morrison. Allt låter så ordentligt och prydligt. Har jag fel?

Den senare skivan "XXXV - The 35th Anniversary Album" (Woodworm CD 2002), som jag först misstog mig för ett samlingsalbum men visade sig vara en återföreningsskiva "på gamla dar" (något Fairport gjort ett otal genom åren), väcker varningstecken för "föredettingar". Det är fel. Nyinspelade "XXXV" låter fullt vital, och kan mycket väl förväxlas med unga dagars storhetstid på "History of". Inte minst den inledande "Madeleine" är bland det bästa jag hört med denna mytomspunna grupp. Men gamla 60-/70-tals Fairport Convention hade jag kanske för höga förväntningar på. Varför låter det som förbannat snällt?

söndag, mars 11, 2012




LOREEN VANN!

Välförtjänt seger i svenska Melodifestivalen. "Euphoria" är en stark låt och Loreen en fantastik sångerska. Dessutom är hon så vacker, och utför en annorlunda dans där allt blir en sällsam helhet.

Ja, årets Melodifestival blev faktiskt inte så dum i slutändan. Förutom alla Danny-varianter, och danslåtar och gammelrockabilly och Christer & Lotta-traditionella och metal-hemskheter och käcka Timotejer som alla lätt passerar förbi, så behövs de de utstickarna. De där knäppa numren som man kommer att minnas.

Att Björn Ranelid feut. Sara Li lyckades reta alla med aforism-eurodisco-bastarden "Mirakel" var bara kul. Björn Ranelid trotsar jantelag och är sådan man inte får lova att vara. jag kan inte låta bli att tycka det är kul. Samma sak med Torsten Flinck & Revolutionsorkestern, "Jag reser mig igen". Den galne skådespelaren sjöng med ett farligt allvar. Jag slår vad om att den blir en klassiker.

Men överlägset BÄST, naturligtvis, vackra Loreen och "Euphoria". Rätt låt vann.

fredag, mars 09, 2012

FEIST PÅ CIRKUS I STOCKHOLM



Jo alltså. Jag gillar verkligen den nya, unga vågen av folkrock. Numera kryllar det av proggiga tjejer och gossar i helskägg, långt hår och keps. Ser ut som hippies i gröna-vågen-svängen modell 1971. Spelar romantisk musik rakt besläktad med Crosby, Stills & Nash, Donovan och tidig Joni Mitchell. För mig som gammal man och preriodvis bortkollrad i rockens strömmar känns det här naturligtvis som att komma hem.

Fleet Foxes, The Magic Numbers, Bon Iver, här hemma First Aid Kit och kanske The Concretes. Alla är de olika med sina personliga stilar och uttryck. Men något i mjukheten och melodikärleken förenar.

Någonstans här finns också kanadensiska Feist. Egentligen Leslie Feist. Lovprisad ung singer/songwriter, född 1976. Med bland annat de två kritikerrosade albumen "The Reminder" (2007, ovan) och "Metals" (2011, nedan, båda Polydor).



Jag såg henne live på Cirkus på Djurgården i veckan. Cirkus som alltid känns som en intim scen, perfekt för hennes musik (stackars Fleet Foxes fick spela helt malplacerat på Globens annex i höstas). Och den unga, proggskäggiga publiken älskade Feist på Cirkus. För mig, som inte var inlyssnad på hennes låtar, blev konserten en sympatisk men något svårgripbar upplevelse.

Ett synnerligen personligt uttryck med stark sång, folkloristiska inslag (var det bara jag som associerade till det indianska?) och bultande trummor med nästan industrimetalliskt anslag. Kontraster akustiskt visskapande ställt mot ett tunghamrat motstånd.

Hon sjunger expressivt och fyrar av explosiva solon på elgitarr. Men just hennes röst, som många prisar så, har jag svårt att höra något speciellt i. Och de ihärdiga, tröga trumrytmerna känns fantasilösa i längden. Så för mig blir Feists konsert speciell och "intressant", men inget som går till hjärtat. Svag trea.