Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

söndag, december 30, 2012


GENIALE KARL GERHARD

Och bäst bland dem alla, av svenska stenkaks-artisterna, är Karl Gerhard. Underbare Karl Gerhard. Eleganten, charmören, satirikern, politiske gisslaren, dandyn och lebemannen à la queer.

Men det är problem med Karl Gerhards visor. De är så bundna till sin tid. Texterna myllrar av dagsaktuella händelser, debatter, storpolitik, nöjesliv och skvaller från 1930-, 40- och 50-tal. Nu kanske vi inte omedelbart vet vem Pauline Brunius (uppburen Dramatenchef) var, eller alla rykten som tisslades om kung Gustaf V.

Kanske därför sällan Karl Gerhards visor hörs idag. Och han sällan har tolkats av andra (Magnus Uggla är bland de få som försökt). Ändå, trots dessa reservationer, njuter jag för fullt av varje sång, varje fras varje diktion och formulering av en så betagande artist.

Och rimmen! De obetalbara rimmen. Smaka på följande: "Herr Stalin inbjöd Churchill / über die ganze Gross Welt / - Ta på dej blåställ't / och låt oss tala om Roosevelt..."  (ur "Vem vet hur länge vi har varann", 1942).

Här är också "Alla de gamla, fina märkena" (1954), "En katt bland hermelinerna" (1955) och naturligtvis "Den ökända hästen från Troja" (1940). Jag sjunker in i texterna och rimmen och Karl Gerhards nobla charm och bara njuter. Skivan är "Karl Gerhard : Svenska Sångfavoriter" (Odeon/EMI saml.-CD 1994).

Betyg: *****

lördag, december 29, 2012

RUSSIN ATT PLOCKA FRÅN ETT HISTORISKT ÅR

Denna skivan är en av många årsskivor i dokumentärserien "Minnesboxen", utgiven av Sveriges Radio, byggd på arkivmaterial ur SRF Radioarkivet och Grammofon-arkivet (alltså ej att förväxla med SVT Tevearkivet).

Det är en lysande serie, med underrubriken "Musiken, händelserna, företeelserna, stämningen" för varje år. Och här råkar det alltså vara just "Minnesboxen 1939" (Screen Box Television CD 2001). Marika Rennerfelt och Kaj Karlholm läser texter om Per Albin, Hitler, Spanien och "Borta med vinden".

Tidstypiska musikillustrationer med Ulla Billquist (naturligtvis!), Lars-Erik Larssons "Pastoralsvit" (från 1938 men populär detta år), Judy Garland m.m. Och - orsaken till att jag valt just denna skiva: Min absoluta favorit bland svenska stenkakor: "Aj aj aj, vilken röd liten ros" med Harry Brandelius. Den skrevs av Jules Sylvain och spelades in av alla möjliga. Men inspelningen med Brandelius och Sune Waldimirs orkester, är bäst och så bra, så bra, så bra.

Den gavs i original ut som 78-varvare på Odeon 1938. Finns på vinyl på "Odeonkavalkaden, del 3, 1936-1945" (Odeon/EMI saml.-LP 1982). Men här är enda stället den finns utgiven på CD. Märkligt nog.

Betyg: ***

fredag, december 28, 2012

DJANGOS FRANSKA SWING

Enligt många jazzkännare var Django Reinhardt den förste europeiske jazzmusiker som verkligen lyckades skapa en egen stil, inte bara plagiera amerikanska förebilder.

Belgiskfödde fransmannen Django var virtuos på gitarr och spelade en karaktäristisk swingjazz, så lättsam, så elegant, så skönt svängig. Med violinisten Stephane Grappeli bildade han Le Quintette du Hot Jazz de France (även kallad Franska Hotkvintetten).

Gitarrer, fiol, kontrabas. Just dessa strängband och denna fioljazz doftar verkligen Paris lika mycket som baguettes och vin rouge. 1934 blev startpunkten för Django Reinhardts karriär. Under världskriget skildes han och Grappeli åt eftersom de hamnade i olika länder.

"Dinah", "I saw stars", "Nuages", "Tiger rag". I denna samling "The Eagle Masters" (Eagle Rock saml.-CD 1999) finns inspelningar både Hotkvintetten på 30-talet och med storband senare. Men vilken samling som helst med honom är enhetlig och bra.

Betyg: ***

onsdag, december 26, 2012

SKÅNSKE EDVARD

Det fanns en period när jag hade svårt för Edvard Persson. Hans stöddiga dryghet tycktes vara en vrångbild av alla fördomar om skåningar. Men samtidigt....han var en del av min barndom. Gamla landsvägen vid Filborna, ännu på 60-talet rena landsbygden utanför Helsingborg. "Jag har bott vid en landsväg" (1939), det var där.

Gamle morbror Ville i Filborna blev glad när radion någon gång spelade Edvard Persson. Det hände ännu på 1960-talet, innan popen helt tog över.

Nu när jag hör Edvard Perssons visor slås jag av att tiden speglas så väl i texterna (oftast av Alvar Kraft eller Lasse Dahlquist). Även om sångerna färgas av skånskt gemyt, go mad och godmodigt humör, finns ändå både världskrig, kapprustning och arbetslöshet med som relief till idyllen.

"Här märks det att tiden är krigisk och krass / De bomber som finns här är gjorda av glass.... / Ja, världen den rustar på tusende sätt /  men här rustar värden så mänskan blir mätt..." heter det i "Kalle på Spången" (1939).

Edvard Persson är kult och har tolkats av bl.a. Peps. Här hör vi honom själv och alla hans kända visor på en samling i den utmärkta serien "Svenska sångfavoriter" (Odeon/EMI saml.-CD 1994).

Betyg: ***

tisdag, december 25, 2012

ULLA BILLQUIST OCH ANDRA CHARMÖRER

Ännu en rolig samling "stenkakor", svenska schagers från 1930- och 1940-talen. Ännu roligare än den tidigare nämnda "Svenska örhängen". Här finns fina Ulla Billquist med, och hon finns inte i "Svenska sångfavoriter"-serien eftersom hon  spelade in för Sonora.

Nåväl, detta är allså "Jag har en liten melodi : 20 favoriter vi minns" (EMI saml.-CD 2003) med diverse artister. Mycket Ulla Billquist, men även Tutta Rolf, Sickan Carlsson och Margareta Kjellberg. Bland de manliga charmörerna finns rolige Karl Wehle, som med basröst och tydlig diktion sjunger Ernst Rolf-melodier, som "Någonting att äta" (1932). Ett riktigt roligt framförande.

Rolig är också Sickan Carlssons överkäcka kvittrande "Johannas syster" i duett med Åke Söderblom (1939). En annan tid, ack så antik. Som att gå på en rolig loppis. Annars är det mycket melodier av Jules Sylvain och Kai Gullmar. Fina arrangemang med tidstypiska underhållningskapell.

Och i särklass är Ulla Billquist. Hon sjunger bl.a. "Jag har en liten melodi" (1939) och "Köp hjärtan" (1931). Utåt sett käcka, sorglösa slagdängor, men Ulla Billquist laddar dem med något mer. Hennes eget personöde är sorgligt. 1946 begick hon självmord, på höjden av sin karriär. Länge var detta höljt i mystik. Nu långt efteråt lutar gåtan åt så kallad "förbjuden kärlek". Tiden var skoningslös och hemsk, ett halvsekel före Pride. Också det en annan värld.

Betyg: ***

söndag, december 23, 2012

SAMUEL BARBERS ADAGIO

Det här är egentligen en ganska kass skiva. Utgiven på Digital Concerto 1989, ett lågprismärke som annars (inte här) plagierar Deutsche Grammophon-logotypen på sina omslag.

Här är förvisso en smakfull fransk-amerikansk meny; Ravel  "Bolero", Gershwin "Rhapsody in blue" och "An American in Paris" samt Debussy "Förspel till en fauns eftermiddag".

Men alla har jag i betydligt bättre inspelningar, tidigare nämnda i denna spalt. Nä, låt oss hoppa över dessa här och istället gå direkt till sista, korta spåret: "Adagio" (1936) av Samuel Barber. DET är bra, också här. Här är versionen för stor stråkorkester (1938), och det är bland den vackraste musik jag vet.

En fem minuters meditation av skönhet, med tydliga sinnebilder av hamnen i New York där Amerika-båtarna låg förtöjda. Thommy Berggren spelade den med drömsk inramning i ett "Sommar"-program 1998. På denna blandskiva framförs den av Eduard Levine och Amsterdams Promenadorkester. Och den versionen är fullt duglig.

 Betyg: **

lördag, december 22, 2012

SMÄKTANDE VALS AV SJOSTAKOVITJ

Nej, det är inte fel omslagsbild. Vad har Nicole Kidman och Tom Cruise med sovjetiske kompositören Sjostakovitj att göra? Jo, naturligtvis, filmmusiken ur "Eyes Wide Shut". Regissören Stanley Kubrick var alltid bra på att använda klassisk musik omsorgsfullt, ofta i oväntade sammanhang i sina filmer.

Här finns en gripande svårmodig, "Vals nr 2" ur "Svit för varitéorkester" (ibland även kallad "Jazz-svit nr 2") av Dmitrij Sjostakovitj (1934). Framförd av Riccardo Chailly och Concertgebow-orkestern, Amsterdam. Det är lite parodiskt vad som uppfattades som "jazzmusik" i dåtida Sovjet. Snarare rör det sig om en gnutta dragning åt västerländsk underhållningsmusik. Men denna vals är suveränt bra. Fotografen Olle Holm använde den också som sorgmodig stämningsskapare i en SVT-dokumentär om målaren Eugén Jansson.

På denna skiva med "Soundtrack : Eyes Wide Shut" (Warner CD 1999), finns förutom Sjostakovitjs korta vals bl.a. också satser ur spökliga avantgarde-stycket "Musica Ricercata" för piano av György Ligeti (1953). En rent rysligt otäck musik (också i filmen). Dessa stycken är av intresse i denna spalt. Övriga filmmusikspåren kan jag lämna därhän.

Betyg: ***

fredag, december 21, 2012

LARS-ERIK LARSSON, STADENS SON

Av lite extra intresse för mig eftersom Lars-Erik Larsson är så nära förknippad med Helsingborg. Han skrev "Råårokoko", var ofta sedd gäst på Helsingborgs konserthus, bodde där under senare delen av sitt liv och har dessutom fått flera verk inspelade av Helsingborgs Symfoniorkester.

Dock inte denna. Här är det istället karaktären av en samlings-skiva (Swedish Society Discofil CD 1997), ett alldeles utmärkt porträtt av Lars-Erik Larsson via hans instrumentalmusik.

Fine dirigenten Stig Westerberg och Stockholms Filharmoniker framför "Pastoralsvit" och "En vintersaga" (båda 1938), och den spirituella "Liten serenad" (1934). Sixten Ehrling och Sveriges Radios Symfoniorkester framför "Orkester-variationer" (1962), och ytterligare några mindre verk. Allt i inspelningar från 1960- och 70-talen.

Lars-Erik Larsson brukar räknas till nyklassicisterna centrerade till 1930-talet. Alltså efter pionjär-modernisterna Rosenberg och Nystroem, men före ultraradikalerna Blomdahl och Måndags-gruppen. Tja, man kan kalla det vad man vill. Lars-Erik Larssons musik är hur som helst frisk, spelglad, tilltalande och vacker.

Betyg: ****

torsdag, december 20, 2012

GÖSTA NYSTROEMS SINFONIA ESPRESSIVA

Gösta Nystroem och Hilding Rosenberg, vilka två underbara kompositörer och generationskamrater! Båda födda på 1890-talet (Nystroem jämngammal med Evert Taube). Både Nystroem och Rosenberg brukar kallas "20-talister" i svenska musikhistorien. De var första vågen av modernister.

Men båda utvecklades enormt på 1930-talet. Gösta Nystroems färgstarka personlighet har jag tidigare skrivit om. Han var havets, resornas, franska kusternas och oljemåleriets tonsättare och bohem. Hellre ombord på fartyg och på utflykt i Provence berg än vid ett skrivbord.

"Sinfonia Espressiva" (1937) är hans andra symfoni. Skriven i en växande form. Från ödslig horisontlinje med ensamma violiner, till stråkar och pukor. En andra sats där träblås tillkommer. Så tunga artilleriet, bleckblås och mera slagverk. Full kraft i finalen med stor orkester. En expansiv dynamik, en mycket fascinerande komposition.

"Sinfonia Seria" (1963) är ett sent verk, efter hans glansperiod och av mindre intresse. Båda symfonierna spelas här av Paavo Järvi och Malmö Symfoniorkester (BIS CD 1997). "Espressiva" inte i klass med Sixten Ehrlings inspelning från 1970-talet. Men ändå klart godkänt. Fint omslag med målning av Gösta Nystroem, som alltså även var framstående konstnär.

Betyg: ****

onsdag, december 19, 2012

 
HILDING ROSENBERGS JULORATORIUM

Två svenska, folkkära vokalverk från samma tid. Här toppas med Lars-Erik Larsson : "Förklädd gud" (1940). Men för mig gäller Hilding Rosenberg, hans underbara juloratorium "Den heliga natten" (1936). Båda till texter av Hjalmar Gullberg (plus lästa texter ur evangeliet hos Rosenberg).

Och när det gäller "Den heliga natten" måste jag säga att denna skiva är ett substitut. Mitt "original" är den fina, fina inspelningen med Eric Ericsson, läsaren Gunnar Sjöberg och Sveriges Radios Symfoniorkester och kör, med Eric Saedén m.fl. sångsolister (Sveriges Radio LP 1960). Men den finns bara på svåråtkomlig vinyl. Förr spelade SR den varje julafton som tradition. Men det är länge sedan.

Detta är alltså den enda inspelning av "Den heliga natten" som finns på CD. Med Petter Sundkvist, Svenska kammarorkestern, Amadei kammarkör, sångsolister och Frej Lindkvist som recitatör (Naxos CD 1996, sedan MarcoPolo CD 1999). Tolkningen är okej, men inte i närheten av den lyster man hörde hos Eric Ericsson och med Gunnar Sjöbergs högstämda deklamation.

"Den heliga natten" är naivt vackert tindrande. Som en krubba på julafton. Och dessutom ett av Hilding Rosenbergs mest lättillgängliga verk. Sommarmusiken i Lars-Erik Larssons "Förklädd gud" har samma spirituella, melodiösa tonspråk. Larsson tycker jag om. Men just "Förklädd gud" har jag svårt för. Vet inte varför.

Betyg: ***


STORVERKET "CARMINA BURANA"

I november 2013 hade jag glädjen att uppleva vokalverket "Carmina Burana" (1936) av Carl Orff live, på Folkoperan i Stockholm, i uppsättning av Mellika Melouani Melani. Åtta kvinnor i 80-årsåldern berättade autentiskt om sina liv, kärlekar och sorger, invävt i musiken.

Den typen av konstruerade koncept mellan olika konst-arter kan bli rätt kryptiska. Men här stämde allt. Föreställningen blev till en sällsam, värdig, livsbejakande hyllning till livet och mot all åldersdiskriminering. Vilka häftiga tanter!

Och musiken kom på intet sätt i bakgrunden, utan framstod i all sin klarhet mot denna nya relief. Jag har förr varit rätt måttligt förtjust i "Carmina Burana". Tyckt det varit fläskigt. Och Carl Orff, verkade inte han i Nazityskland?

Jo, hade hade oturen att göra det. Modernistiska "Carmina Burana", med djärva klanger och med vissa klangpartier besläktade med Sjostakovitj, borde ju varit "urartad konst" och något nazisterna avskydde. På något sätt blev Carl Orff ändå godkänd (något om att visa på germanska, ariska rötter eller liknande snack).

Men det var efter andra världskriget som Carl Orff på allvar fick uppleva succén med sitt stora verk. Råmaterialet är som bekant gamla medeltida dryckesvisor, ja rena fyllevisor och andra synnerligen profana visor. I Orffs händer blev det ett entimmes vokalverk i 24 korta tablåer. Skrivet för stor kör, tre sångsolister och orkester. Alternativt två pianon med slagverk. På Folkoperan användes istället en decimerad orkester, vilket fungerade nog så bra.

Jag hade svårt att hitta rätt i inspelningar, inte minst med tanke på volym och dynamik. Verket ställer krav på ljudkvalitet med sina kraftiga dynamiska skiftningar. Med denna ganska nya Naxos-inspelning hittade jag helt rätt. Det är Marin Alsop (skönt med en kvinnlig dirigent någon gång), som leder brittiska Bournemouth Symphony Orchestra & Chorus m.fl. körer. Solister är Claire Rutter - sopran, Tom Randle - tenor, och Markus Eiche - baryton (Naxos CD 2007).

Betyg: ****

tisdag, december 18, 2012

BELA BARTOKS RYTMISKA EXCESSER

Åren 1936-37 skrev ungerske Béla Bartok två fascinerande verk. Det första var "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta". Det andra var "Sonat för två pianon och slagverk". Båda spröda sparsmakade och taggigt rytmiska i ett tonspråk av modernism som var Bartoks eget.

Det var innan han lämnade Ungern och flydde till USA vid världskrigets utbrott. Den märkliga sonaten för dubbla pianister och dubbla slagverkare framförs här på skivan i två parallella versionen. Dels den ursprungliga (1937), med de båda systrarna Katia och Mariella Labèque på piano.

Dels med samma spelare i en version där orkester tillkommer (1940). Och där inträder Simon Rattle med Birminghams symfoniorkester (EMI CD 1987). En lyhörd och intressant musik. Men som också kräver lyhördhet. Som så många klassiska skivor med väldigt svag ljudsignal för att kunna täcka dynamikens toppar. Svår att lyssna på i MP3 i stadstrafik således.

Betyg: ***

måndag, december 17, 2012

GAMLA, SVENSKA STENKAKOR

Sådant här gillar jag. Det är rötter. Musikalisk oskuld. Gamla, svenska schlagers på stenkaka. Min föräldra-generations musik som jag som barn hörde på EP-vinyler i radiogrammofon eller (ännu på 60-talet) i Melodiradion på transistorn.

Idag är denna ädla schlagermusik från ca 1930-talet, om inte död, så åtminstone utrotningshotad. Anders Eldeman i Sveriges Radio är en av de få som idag förvaltar detta svenska kulturarv.

"Svenska örhängen ; 50 sånger vi minns" (EMI saml.-2CD
2007) med diverse svenska stenkaks-artister är ett tvärsnitt ur den gamla skivserien "Svenska sångfavoriter" (med de roliga karikatyr-porträtten på omslagen).

Här hör jag en innerlig sentimentalitet. När Harry Brandelius sjunger "Han hade seglat för om masten" (1938) och utmärkta "Nordsjön" (1959) är det musik från en annan tid. Innan det amerikanska, "coolt" nonchalanta idiomet tagit över. Här är berättande valser om hemlängtan och mörka djup.

Ernst Rolf är historisk unik för att han var så tidig. "Bättre och bättre dag för dag" (1924). Glad käckhet, charm och tydlighet som gick genom stenkaksknastret. "Waxholm Ettan" med Fridolf Rhudin (1932) är också från en annan tid, en annan värld. Lika fascinernade som att se gamla svart/vita SF-journalfilmer från samma period.

Zarah Leander är jag kluven till. Har svårt att koppla bort tyskkopplingarna. Men visst är hennes "Sång om syrsor" (1961) gripande. I övrigt Karin Juel, Sigge Fürst, Åke Grönberg m.fl. Och så många av de favoriter som jag får anledning att återkomma till.

Betyg: ****  

söndag, december 16, 2012

JAZZKLASSIKER 1923 - 1977

Det blir utan bild här också, för denna skivan är tämligen anonym. "Jazzklassiker 1923-1977" med diverse amerikanska jazzartister ur hela jazzhistorien (Caprice saml.-2CD 1996). Utgiven i begränsad upplaga med tanke på studiecirklar och undervisning?

Synd att den är så anonym att det inte ens går att hitta en omslagsbild. För det här är en helt strålande samling jazzhistoria. En antologi på 35 spår, från King Oliver's Creole Jazz Band (1923) till Weather Report (1977). Allt kronologiskt, förstås.

Det är en njutning att dels få sig till livs så många fina jazzlåtar med så legendariska artister. Dels att därmed få hela linjen med jazzens utveckling från 1920-talet i Chicago, via swing, bebop, cool jazz fram till friform och fusion/jazzrock. Hur ofta får man idag höra inspelningar med Bessie Smith, Jelly Roll Morton eller Bix Beiderbecke? Och vilket njutbart sväng det var hos Benny Goodman.

Förutom självklare Charlie Parker finns Dizzy Gillespie med sin storband med ett jäkla krut i "Manteca" (1947). En underbar cool jazz-pärla som "Walkin' shoes" med Gerry Mulligan & Chet Baker i deras pianolösa kvartett. Miles Davis är med hela fyra gånger. Det är motiverat, eftersom just Miles gått i täten i flera av jazzhistoriens stilar. Här hörs han således i tubabandet, i "So what" (1959), med 60-talskvintetten och i ett "Bitches Brew"-jam (1970).

Hela brygden med Sonny Rollins, John Coltrane, Charles Mingus m.fl. toppas av Art Ensemble of Chicago som ställer allt på ända. Och så Weather Reports "Birdland" (1977), en kär favorit hos mig. Ja, den här antologin är vältänkt, pedagogisk.... och helt enkelt underbar. Synd bara att utgåvan är så snårig att hitta.

Betyg: *****

lördag, december 15, 2012

DUKE ELLINGTON TUFFAR PÅ...

Och här fortsätter vi direkt alltså, med Duke Ellingtons orkester, "Duke Ellington; Ken Burns' Jazz" (Sony saml.-CD 2000). Jag hade inte så stora förväntningar när jag köpte skivan för många år sedan. Mest lite diffus nyfikenhet - och blev hel knockad!

Hade jag inte haft ett samlat grepp om giganten Ellinton tidigare så fick man det nu. Redan öppningsspåret, "East St Louis toddle-oo" (1927) rubbade min balans. Det låten hade jag inte hört sedan tradjazzbandet Vieux Carré Jazzmen från Helsingborg gjorde en cover på den 1969. Här var originalet! Och Ellington vidare med "Black and tan fantasy" (1927) .

Vidare via sviten "Creole rhapsody" (1931), "Caravan" (1937) och mycket annat i Duke Ellingtons så oerhört kreativa och innovativa 1930-tal. Naturligtvis: soundet. De fräcka growl-trumpeterna. Djungelvrålen. Och de täta, exakta, svängigt tuffande kompositionerna.

Njutbar kronologi igen förstås. Utveckling, riktningar, linjer. "Ko-ko" (1940) som ett förebud till bebop-eran. Och Ellington i jazzens framkant även på 1950-talet. Violinsolot "Come Sunday" från "Black, brown and beige" är däremot lite seg. Låter som en lång avslutning. Men samtidigt, så annorlunda. Fram till 1960 går den här antologin. Kunde kanske få ha gått längre. Men det här är gott nog. Den här samlingen är helt enkelt superb.

Betyg: *****

torsdag, december 13, 2012

LOUIS ARMSTRONG RÄKNAR IN....!

Den amerikanske dokumentär-filmaren Ken Burns publicerade år 2000 en förnämlig tv-serie i många delar om jazzens historia, "Ken Burns' Jazz". En serie med massor av amerikanskt arkivmaterial, musik förstås och intervjuer. Visades även i SVT.

I samband med seriens USA-premiär utgavs också en lång rad samlings-CD:n av Columbia. Dels en skiva för var och en av de kanske 20 största namnen i jazzhistorien, dels någon eller några antologier med blandade artister.

Alla dessa skivalbum var av högsta klass. Egentligen borde man väl samlat på sig rubbet. Här är således "Louis Armstrong; Ken Burns' Jazz" (Sony saml.-CD 2000). Som alla i serien är den kronologiskt upplagd. Det är en fröjd och njutning att följa Satchmo, från "Chimes Blues" (1923) där han egentligen "bara" är en i King Oliver's Creole Jazz Band, via kanon-inspelningarna med hans egna Hot Five och Hot Seven på 1920-talet ("West End Blues", 1928 !). En härlig resa i den tidiga Chicago-jazzen.

Och färden genom storhetstiden på 1930-talet ("Blue again", "Lazy River"). Och så 1940-talet när jazzen plågades av skarpa motsättningar mellan radikaler (bebop) och traditionalister (swing, dixie). Men som en konstant fanns Louis Armstrong.

1950-talets nya revival när han som veteran röjde vägen med säkra hitlåtar. "Mack the Knife" (1956), där hans sång följs av "Take it, Satch!" och världens rakaste, skönaste trumpetsolo. Duetterna med Ella Fitzgerald. Och så, självklart, hans sista hit "What a wonderful world" (1968). Mitt i en tid av Vietnamkrig, uppror och rock, Luddes naivt vackra ballad som kan få den hårdaste att smälta.

Det finns massor av samlingsplattor med Louis Armstrong, mer eller mindre genomtänkta. Men det här är banne mig den bästa av dem. Med snyggt och utförligt konvolut dessutom.

Betyg: *****

onsdag, december 12, 2012

TAUBE - NÄRMAST KOMPLETT

Men den här dubbeln, "Evert Taube, Mästerverk!" (EMI saml.-2CD 2008) är egentligen bättre. Faktiskt så nära perfekt man kan komma. Mycket känns igen från förra samlingen. Men där den var rätt osorterad är denna kronologisk, och det är en klar poäng.

Alla viktiga låtar finns med ("Havsörnsvals", "Calle Schewens vals", "Möte i monsunen", "Fritiof i Arkadien" etc etc). Men då historien här fortsätter in på 50-talet får vi också äntligen höra "Vals i Furusund" (1951) och "Dansen på Sunnanö" (1953).

Och så kommer de udda läckerheterna. "Muren och böckerna" (1960). Den första rap-låten på svenska. Evert rappar suggestivt om Kinesiska muren till Ulf Björlins arrangemang av slagverk. Och en annan stor Taube-sång som sällan är med på skivor; "Balladen om briggen Blue Bird av Hull" (1966). Här finns all den svärta och den kusliga dramatik som jag efterlyste innan.

Som toppning på kronologin finns extraspåret där Sven-Bertil Taube tar vid och sjunger "Änglamark" (1971). Den är helt på sin plats, och här är vi framme vid Hasse & Tages film "Äppelkriget". En värdig final.

Betyg: *****

tisdag, december 11, 2012


EVERT TAUBE - CALLE SCHEWEN

Och här är den tredje delen, Evert Taube; "Calle Schewen" (Scania saml.-CD 2000). Fristående eller del i boxen "Evert Taube 1928-1949" (Scana saml.-3CD 2000, se nedan).

Här finns alltså titelsången i sin andra, mera kända, orkestrerade inspelning (1936). Den mest folkära, svenska valsen och en av de mest utsökta naturskildringarna i svensk litteraturhistoria. Här finns bibelpastischen "Potifars hustru" (1928) och den märkliga historien i tangon "Bröllopsresan till Barcelona" (1937).

Vi rör oss över oceaner och världsdelar, ända till Australien i svårmodiga "Himlajord" (1937). Och här finns min absoluta favorit-Taube (vid sidan om "Möte i monsunen" och "Eldarevalsen"), nämligen den varmt erotiska paradisskildringen "Fritiof i Arkadien" (1937).

 En rätt bra och ordinär trilogi alltså. Ändå känns det som det fattas något. Kanske de mer mörka dragen i Taubes sångdiktning. De som ibland göms bakom alla glada valser och solglitter. Men de finns där också och ger djup.

Betyg: ***

måndag, december 10, 2012

MERA TAUBE

Evert Taube, "Fritiof & Carmencita" (Scana saml.-CD 2000), andra onumrerade delen ur samma box. Här mera kärlekssånger, lovsånger och svensk natur. Oslagbara "Sjösala vals" (1942) och "Maj på Malö" (1943). Och titelåten förstås (1936).

Men även här resor och sjömansliv. En tidig inspelning av "Tatuerarvalsen" (1928). Liksom ännu en sådan där underbar episk sjömansskröna i många verser, "Balladen om Gustav Blom från Borås" ("...men själv går jag och sörjer i min blodiga butik"). Och en ovanligt rå insjungning av "Balladen om Ernst Georg Johansson" (1936), med samma dråpmotiv som i "Jag är fri, jag har sonat", som också finns här i sin andra inspelning (1937).  Taube spelade in sina 78-varvsskivor periodvis, och just åren 1936-37 gjorde han många av sina bästa tagningar.

Betyg: ***

söndag, december 09, 2012

EVERT TAUBE - VALS OMBORD

Denna utgåva, "Vals ombord" (Scana saml.-CD 2000) är både en separat skiva och en del i en box, "Evert Taube 1928-1949" (Scana saml.-3CD 2000). Denna del rymmer i huvudsak sjömansvisorna. Men det är grovt sett. Indelningen är varken strikt systematisk eller kronologisk, utan ganska fritt och associativt hållen.

Men det är just sjömansvisorna av Evert Taube som jag tycker allra mest om. Här finns "Möte i monsunen", min absoluta favorit. Inspelad med Taube ensam med sin luta 1936. Den besynnerliga historien, en berättelse i berättelsen, är en gripande skröna ("syd om Ceylon gick vi in i en cyklon....") Evert sjunger vers efter vers efter vers med en nerv som kan göra en rocksångare avundsjuk. Som så ofta i Taubes sånger är dialogen ett litterärt grepp.

Här finns även de tidigaste inspelningarna av "Calle Schewens vals" (1931) och ångestladdade "Jag är fri, jag har sonat" (1928). Nej, den senare är inte rasistisk, bara skriven i en annan tid. Här finns också vackra "Havsörnsvalsen" (1937) och så "Eldarevalsen" (1936), en annan favorit med magstark social skildring av villkoren till sjöss. Allt detta gör den till en fullgod Taube-samling.

Betyg: ****

lördag, december 08, 2012

HILDING ROSENBERG: JÄRNVÄGSFUGA

Den här skivan förblir osynlig eftersom den tycks vara utgången och okänd på nätet. "Swedish Orchestral Works" med japanske dirigenten Junishi Hirokami och Norrköpings Symfoniorkester (Funhouse/CNR CD 1994).

Det är ingen lyckad skiva. Upplägget är väl bra, med svensk musik i bra urval och i kronologisk ordning. Från Agrell och Kraus, via Stenhammar, fram till Hilding Rosenberg, Lars-Erik Larssons "Pastoralsvit". För att landa i den vassaste modernismen med Ingvar Lidholms "Greetings from the old world". Tyvärr är den sistnämnda ett tråkigt stycke och tar alldeles för mycket utrymme (18 minuter) jämfört med skivans övriga, föredömligt korta satser.

Men av intresse för mig är endast Hilding Rosenberg, hans "Intermezzo" och "Järnvägsfuga" ur "Resa till Amerika" (1932), som här finns i enda inspelningen på CD. Och - oooh, vad jag saknar Antal Dorati och Stockholms Filharmoniker, deras fantastiska tolkning från 1969, som alltså endast finns på svåråtkomlig vinyl.

Här tolkas "Intermezzo" (folkmelodin känd som "Visa från Utanmyra" med Jan Johansson), och läckra kontrapunkts-delikatessen "Järnvägsfuga", helt utan finess. Den första platt och poänglöst. Den andra helt utan styckets inneboende dramatik och driv. Det är orättvist mot fine tonsättaren Hilding Rosenberg. Och det är helt enkelt inte bra.

Betyg: *

fredag, december 07, 2012

GÖSTA NYSTROEMS ISHAVET

Det finns mycket att säga om Gösta Nystroem (1890-1960). Så färgstark personlighet. Tonsättare, konstnär, resenär. For till Paris på 1920-talet och hamnade mitt i smeten av målare, avantgarde och ny musik. Började en dubbel karriär som konstnär och musiker. Satsade på musikskapandet och tog intryck av de många resor han gjorde.

Havet blev Gösta Nystroems förälskelse och havet finns alltid med som motiv i hans symfonier, vokalverk, målningar och teckningar. Inte idyll utan havet som kraft, näring och fara. "Ishavet" (1925) är en tidig symfonisk dikt skriven efter en arktisk resa. Skulle blivit en balett, men de kubistiska dräkterna av Gösta Adrian-Nilsson (GAN) gick inte att dansa i.

Första symfonin "Sinfonia Breve" (1931) är ett snarlikt dynamiskt klangblock av kontrapunkt. Börjar i stillsamt horisontläge. Växer till kulmen och så tillbaka. På skivan finns också ett sent verk, "Sinfonia Seria" (1963). Olika inspelningar här samlade. "Breve" med Sixten Ehrling och Göteborgs Symfoniorkester, inspelad 1975. De andra med Peter Erös resp Jukka-Pekka Saraste och Stockholms Filharmoniker nyinspelade för denna skiva (Caprice CD 1989).

Betyg: ****

torsdag, december 06, 2012


VEM ÄR FRANZ SCHMIDT?

Jag måste medge att ungerske tonsättaren Franz Schmidt (1874-1939) var obekant för mig tills helt nyligen. Fick denna skiva rekommenderad av min gode vän och musikkännare Andrenius.

Schmidts Symfoni nr 4, C-dur (1933) plus sviten "Husar-variationerna" (1931). Senromantisk, kanske något anakronistisk musik i en ny tid av maskiner, modernism, jazz, bio och käcka schlagers på vevgrammofon.

Franz Schmidt var elev till Anton Bruckner och förvaltar dennes stora, känslosamma orkestertonspråk. Att helt komma in i denna musik är något jag har kvar. Mycket väl spelat av Vassilij Sinajskij och Malmö Symfoniorkester på denna skiva (Naxos CD 2010). Heder åt Naxos för att de inte bara ger ut klassiska stora hits utan även satsar på lite mera udda musikverk.

Betyg: ***

onsdag, december 05, 2012

RAVELS OCH GERSHWINS PIANOKONSERTER

Maurice Ravels två pianokonserter (båda från 1931) blev kulmen på hans konstnärsskap. Året efter råkade han ut för en bilolycka som gjorde honom oförmögen att komponera. 1937 dog han efter en misslyckad hjärnoperation.

Samma år dog också George Gershwin av en hjärntumör. Han hann inte ens fylla 40. De båda kompositörerna kom från olika världar. Gershwin från nöjesvärlden i New York. Ravel från den seriösa konstens Frankrike.

Men de hade också mycket gemensamt. Samma faiblesse för raffinerade melodier, jazziga anslag och exotism. Samma skicklighet i att bolla och leka med musikaliska uttryck. Och de var dessutom vänner.

Ravels pianokonsert nr 1, G-dur, är snabb och läcker i yttersatserna. Varmt sensuell i den lugna mellansatsen. Bland det bästa Ravel skrivit. Pianokonsert nr 2, D-dur, "för vänster hand" är mer dramatiskt laddad. "För vänster hand" är ingen ploj. Den specialskrevs för en pianist som förlorat sin ena arm under första världskriget.

Gershwins Pianokonsert i F-dur (1925) är virtuos, färgrik, lekfull. I en stil snarlik "Rhapsody in blue" och "An American in Paris". Men här tar han steget närmare "klassisk musik" och breder ut sig i tre satser. Inte bara pianosolot utan hela orkester får glänsa i rikligt med fina soloinpass.

Fransmannen Philippe Entremont är underbar pianosolist på denna skiva. Ihop med Eugene Ormandy och Philadelphia Orchestra respektive Pierre Boulez och Cleveland Orchestra (Sony Classical CD 1990).

Betyg: ****

tisdag, december 04, 2012

MILHAUDS SLAGVERK IGEN

Darius Milhauds "Konsert för slagverk och liten orkester" (1930) är så speciell att vi tar den en gång till. Nu alltså, samma korta stycke, istället framfört av skotska slagverkerskan Evelyn Glennie som solist, Paul Daniel dirigent och Scottish Chamber orchestra. På Evelyn Glennies skiva "Rebounds : Concertos for percussion"   (RCA Victor CD 1992).

Milhauds konsert är läcker men märklig. Först en snabb första sats där pukor spelas mot orkestern i fräckt snärtig, taggig rytmik. Sedan en lågmäld, orientaliskt färgad andra sats. Sedan - ingenting. Man väntar på en snabb tredje sats som fulländar helheten. Men kompositionen ebbar ut i intet efter 12 minuter. Det är synd.

Evelyn Glennie spelar den mer frenetiskt, mer forcerat än Rainer Kuisma. Men båda tolkningar har sina förjänster. Det märkliga med Evelyn Glennie som musiker är att hon har ett funktionshinder som borde göra det omöjligt. Hon är hörselskadad, på gränsen till döv. Ändå en gudabenådad musiker. Hon har berättat i intervjuer att hon istället känner musiken genom vibrationer.

Betyg: *** 

måndag, december 03, 2012

MILHAUDS KONSERT FÖR SLAGVERK

Franske tonsättaren Darius Milhaud var makalöst produktiv. Han skrev bl.a. en rad solokonserter för lite udda instrument. En av dessa var "Konsert för slagverk och liten orkester" (1930). Ett kort stycke med solisten i mitten, med en speciell formation av pukor, små trummor, cymbaler, block, gong, kastanjetter osv.

Jag är gillar speciellt slagverk eftersom det är en visuell fest för både öga och öra. Spänningsmoment med rörelse, dynamik, fantasi och variation. Att enbart höra Rainer Kuisma, Kroumata eller Les Percussions des Strasbourg är därför ett halvt nöje. Och sådana här slagverksskivor brukar ha svårt att hitta ett eget liv.

Finsksvenske Rainer Kuisma är en musiker jag beundrar. På skivan "Virtuoso Percussion Music" (BIS CD 1994) spelar han förträffligt i Milhaud-konserten (som jag på 70-talet såg live med fine Sune Pålsson och Helsingborgs Symfoniorkester). Här finns ytterligare ett Darius Milhaud-stycke, "Konsert för marimba, vibrafon och orkester" (1957). Och här finns Kuismas egen komposition "Hommáge à Bela Bartók" för soloslagverk, som är kul. I övrigt mest solostycken för marimba. Något som blir lite enahanda i längden.

Betyg: ***

söndag, december 02, 2012

SJOSTAKOVITJS REVOLUTIONS-SYMFONIER

Tvära kast. Från New York och något mycket amerikanskt. Till Sovjetunionen vid samma tid. Kommunistiska Sovjetstatens första decennium, ännu innan Stalins hårdföra krav på socialrealism. Ännu platsen för en galen futuristiskt konst, om än i folkets och revolutionens tjänst. Eisensteins nyskapande filmer, Majakovskijs vilda dikter. Affischkonst och konserter för fabrikssirener och ångvisslor.

I det klimatet växte tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj upp. Han skrev Symfoni nr 2, "Till oktober-revolutionen" (1927) och Symfoni nr 3, "Första maj" (1929). Det är högspänt laddad musik med en exotisk stolthet. Inte minst "Oktober", beställd till tioårsjubiléet. En växande kraft som mynnar ut i en lovsång när stor kör tillkommer. Tidstypiskt nog ingår just en fabrikssiren i orkestern. Och allt avslutas med en bastant talkör.

Man kan förstås ha invändningar mot Sjostakovitjs ogenerat agitatoriska symfonier. De är barn av sin plats och tid. Senare skulle samme Sjostakovitj få hårda tillrättavisningar av Stalin-regimen, men i stort ändå alltid lyckas hålla sig "godkänd".

Hur som helst är dessa tidiga symfonier fascinerande musik. Den ryske humanisten och mästaren Mstislav Rostropovitj dirigerar här London Symphony Orchestra med körer (Teldec CD 1994).

Betyg: ***


GATSBY-MIX AV 20-/30-TALSJAZZ

Jag hade länge önskat mig mera "gammeljazz". Har ju visserligen den utmärkta antologin "Jazzklassiker 1923-1977", som omfattar hela jazzhistorien, samt samlingarna med Armstrong och Ellington. Men - mera knastrig, antik 20-talsstomp!

Den här hittade jag på Matisse-museet i Nice (samtidigt som Anne Queffelécs Satie-piano). Och den fyller väl önskningarna. "F. Scott Fitzgerald and the music : Tales of the Jazz Age : The Great Gatsby" (Milan Music saml.-CD 2013), med diverse amerikanska jazzartister från 1920- och 1930-talen.

Och här svänger det om stenkakorna från knastriga trattgrammofoner. "Muskrat ramble" (1926) med Louis Armstrong & His Hot Five, "Ain't she sweet" (1927) med Fletcher Henderson och The Dixie Stompers, "Alexander's Ragtime band" (1927) med Bessie Smith. Och låtar med Fats Waller, Jelly Roll Morton, Cab Calloway, McCinnley's Cotton Pickers och en ung Billie Holiday. 26 spår inalles.

Det är en härlig brygd. Helt trendriktigt rätt i tiden att marknadsföra igen, nu när nya "Den store "Gatsby"-filmen av Baz Luhrman är bioaktuell. Scott F Fitzgeralds berättelse från 1925 har fått nytt liv, även om jag föredrar Robert Redford från 1974. Roligt och snyggt omslag i denna nya CD-utgåva. "Thank you for being with us", som Leif "Smoke rings" Andersson skulle ha sagt.

Betyg: ***

DEN TIDIGASTE JAZZEN

Den här var en glad överraskning. En liten antologi som följde med som bonus när jag köpte en samling med Chris Barbers senare tradjazz.

"Dixieland Jazz" (FMCG saml.-CD 1997) med diverse tidiga jazzartister, visar verkligen jazzens rötter, så långt tillbaka det nu går. För den tidigaste vaggan i New Orleans ägde tyvärr rum innan någon modern uppfinning som ljudinspelning nådde dit.

Men att här få höra "Tiger Rag" med vita Original Dixieland Jass Band (1917 eller 1918, uppgifterna varierar) är ändå snudd på magiskt. Trots att det knastrar av patina. Bandet var den första "jazz" (eller "jass") som spelades in.

Här finns också "Muskrat ramble" (1926) med Louis Armstrong & his Hot Five, "Royal Garden Blues" (1927) med Bix Beiderbecke, "Coquette" (1929) med Paul Whitemans orkester och mycket annat ädelt antikt. Knastrar ja, men mycket verkar ändå vara väl bearbetat med ny teknik. Genuina tongångar lyfts fram ur dunklet, med tanke på hur förutsättningarna låtit med dessa uråldriga inspelningar.

Av troligen senare datum är odaterade "The Eel" med gitarristen Eddie Condor. Han var med på 20-talet, men förknippas mera med den första vågen av revival-jazz strax före och under andra världskriget. Det är ett härligt tryck i hans inspelningar. En fin samling på 14 låtar. Inte jättestor alltså, och det behövs inte. Mycket snyggt designat omslag också. Det är ovanligt när det gäller den här typen av enklare antologier.

Betyg: ***

lördag, december 01, 2012

GERSHWIN BLAND SKYSKRAPOR OCH TRIUMFBÅGE

Denna skiva är strålande. Den är helt enkelt så bra, så bra, så bra. Allting stämmer. Gershwins roliga musik. De inspirerade framförandena. Och den förstklassiga ljudkvalitén. Den ursprungliga LP:n från 1966 ingick i Deccas serie med fyrkanalsstereo, samma serie som Beethovens nia och Stravinskij-Skrjabin (båda med Leopold Stokowski) tidigare här i spalten.

Detta är alltså musik av George Gershwin. Jazziga piano-konserten "Rhapsody in Blue" (1924) och den lika jazziga rapsodin "An American in Paris" (1928). I den senare målas Paris täta trafik kring Triumfbågan fram med bilhorn och allt i den fullödiga orkesterpaletten. Detta är klassisk musik, jazzmusik, underhållningmusik och allt på en gång. Gershwin spänner självklart över gränser och tar för sig. Han behärskar symfoniorkesterns alla verktyg lika skickligt som en Ravel, en Stravinskij eller en Rimskij-Korsakoff.

Och George Gershwins sinne för melodier flödar i alla teman och sidoteman. Samtidigt som det ibland svänger rent makalöst om frackarna. Denna inspelning från 1965 med Stanley Black (dirigent och pianosolist) och London Festival Orchestra, är som sagt rent sagolik. På CD-utgåvan (London CD 1997) finns även Gershwins symfoniska svit ur "Porgy & Bess" (1935).

En fråga som jag alltid undrat över bara. Hur lyckas slagverkarna stämma bilhornen så de hamnar i rätt tonarter i början av "An American in Paris"? Det stycke som är min absoluta favorit här.

Betyg: *****