FRÅN MELODIRADION I GRYNINGEN...

En bagatell. Men ibland är bagateller användbara. "Tio i Topp, vol. 2, 1963-64" (EMI saml.-2LP 1980, senare CD) med diverse popartister var en volym i en kortlivad, påbörjad nostalgiserie.

Här är det musikalisk oskuld som gäller. Gammal Mersey-beat med Gerry & The Pacemakers, Billy J Kramer & The Dakotas och Swinging Blue Jeans. Lite surfpop med The Beach Boys och Jan & Dean. Och så "Tennessee Waltz" med Alma Cogan (1964).

Här finns också en del tidstypiska tramslåtar som ofta hamnade på hitlistorna. "Surfin' Bird" med The Trashmen (1963) är något av det knäppaste jag vet. Monstersång med nonsenstext i vansinnigt surftempo. En slags tidig punkrock. Och vansinnigt rolig.

Annars är väl "House of the rising sun" med The Animals (1964), och kanske också "Do-wah-diddy-diddy" med Manfred Mann, de enda spåren av lite tyngre dignitet. Men de tillhör å andra sidan nostalgiskt allmängods.

En charmig exotisk hit är "Sukiyaki" med japanske Kyu Sakamoto (1963). En pärla från Melodiradions gryning. Därutöver lättviktare med Cliff Richard, Johnny Leyton och rena töntigheter. En samling i fjädervikt alltså. Men den fångar en tidskänsla. Och jag är svag för mycket som är just tidstypiskt.

Betyg: ***

BRA SAMLING MED DYLAN

Med en stor artist som Bob Dylan finns naturligtvis en uppsjö av samlingsskivor. Han har därtill en 50 år lång karriär. Vikten på samlingarna varierar. Framför allt är många av dem snarlika. Bob Dylans ordinarie skivalbum är som konstnärliga helheter definitivt att föredra.

Men det finns några undantag, och detta är ett. "The Essential Bob Dylan" (Columbia saml.-2CD 2000). Ett verkligt bra urval sånger 1963-2000 kronologiskt. Första discen med 60-tal. Andra med resten. Helt rimligt.

En given öppning med "Blowin' in the wind" från "Freewheelin'" (1963). Den är som Beatles "Yesterday", sönderspelad genom alla covers. Men hör man originalen är båda så rena, så nakna och bara så bra. "The times they are a-changin'" (1964), en stark, betydelsefull "protestsång" och titellåt från skiva som annars är tunggrodd av episka rabblanden.

Så fortsätter det med självklara nummer från "Bringing it all back home", "Highway 61 revisited" och "Blonde on blonde". Dylan på topp och konstnärlig kulmen. Även underbara hatlåten "Positively 4th street" som märkligt nog bara gavs ut som singel 1965.

Lite senare blir det en glad överraskning med countrylåten "You aint't going nowhere". Jag är ingen vän av country, men detta svårhittade Dylan-opus är bland det härligaste, mest positiva som han någonsin spelat in. Finns inte med på något ordinarie album.

En bra exposé över fortsatta Dylan-historien, med ett kritiskt urval från de rätt tradiga skivor han gjorde på 1980-talet. Så bränner det till med "Everything is broken" (1989) , livskrismärkta "Not dark yet" (1997) skriven i dödens närhet. Och till slut "Things have changed" (2000), en mycket bra åldrande-låt inspelad i samband med denna skivutgåva.

En samling som verkligen gör skäl för sin klichéaktiga titel. En introduktion så god som någon till Bob Dylans stora konstnärsskap.

Betyg: ****

 

GULA HUND PÅ CHINA

"Gula Hund" var den tredje revyn av AB Svenska Ord, och den dittills största satsningen. Nu hade man flyttat in på China-teatern i Stockholm. Därav titeln, som matchade debuten "Gröna Hund" (som fått sin titel av spelplatsen Gröna Lund).

"Gula Hund" (Svenska Ljud live-LP 1964) är också både en lyckad revy och en bra skiva. Hela ensemblen med Hans Alfredson och Tage Danielsson i spetsen. Med sedan tidigare är Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt och Lissi Alandh. Nya i ensemblen är Birgitta Andersson och Gösta Ekman (som här fick sina genombrott). Vilka artister, vilka komiker! Hasse och Tage måste ha varit enorma på att hitta talanger.

Inte nog med det. Här är också sånggruppen Gals & Pals. De sjunger ett eget nummer, "Varför ska ja' va' med?" Och denna låt är minsjäl något av det absolut bästa som finns! En jazzigt slängig sång med bra Hasse & Tage-text om att slippa världens elände, till ett dynamiskt jazzkomp av bl.a. trummisen Bosse Skoglund (han som senare skulle spela i Peps Blodsband). Enormt!

Annars är revyn mest känd för Hasses roliga, inkännande monolog "Gamle man". En sann klassiker! Birgitta Andersson försöker få sin man Gösta Ekman sluta säga "pitt". Gösta och Hasse gör Runeberg-travestin "Fänrik Stål" om Wennerberg-affären 1963 (den är tidsbunden och har åldrats). Mer aktuell än någonsin är däremot "Folkspillran", där Hasse och hela ensemblen är romer i folkhemmet. Det numret väckte himla rabalder. Att sjunga "Du gamla, du fria" som czardas i romsk tappning gjorde man inte ostraffat.

Och så Monica Zetterlund som sjunger "Bluesette" av Toots Thieleman. Nu med svensk text som "Bedårande sommarvals", ett av Monicas odödliga nummer. "Gula Hund" är en mycket innehållsrik och mycket lyckad revy. Den dittills helt igenom bästa.

Betyg: ****

CORNELIS DEBUTERAR PÅ LP

Redan när Cornelis Vreeswijk debuterade med "Ballader och oförskämdheter" (Metronome LP 1964) var det klart att det här var något helt nytt inom svensk visa. Cornelis nonchalant fräcka tilltal, hans cyniskt kritiska texter befolkade med typer från samhällets skuggsida.

Och så hans bluesiga sångstil. Det var något helt nytt, i en svensk tradition som ännu präglades av Peder Swahn sjunger till luta. Cornelis hade lyssnat på Leadbelly och Robert Johnsson.

Och så Cornelis texter, så genialiskt litterära, smarta, slagkraftiga i sitt bildspråk. Tala om att som utlänning behärska svenska språket! Liksom Bob Dylan (några år tidigare) debuterar Cornelis här med en soloskiva. Bara han själv, hans sång och hans snärtiga gitarrspel (också det influerat av Leadbelly).

"Ballad på en soptipp" (med raderna "Jag är inte rädd för pesten / den har jag fått sprutor mot / men radioaktiv klåda och radioaktivt sot..."), "Tältet" (om predikanten Målle Lindberg på Kiviks marknad, samt en hälsning till "herr Åkerström"). Här finns också den illusionslöst sorgliga "Balladen om Fredik Åkare" (alltså INTE den med Cecilia Lind). "Min Polare Per" (första sången med denne rollfigur).

Vidare absurt tragiska berättelser om den mobbade "Häst-på taket-William" och annonsen för "Perfect time killer". Att det är en ren soloskiva gör att den känns något begränsad och inte bland Cornelis allra främsta. Men själva sångerna är starka och har tolkats av många andra. Bland annat är flera sånger härifrån på hyllningsalbumet "Den flygande holländaren" (1988). Och en maken till stark debut får man leta efter.

Betyg: ****

GULLIN MED SAX OCH STRÅKAR

Mera fin, svensk jazz från anno 1964. Och ännu en skiva jag associerar med besöken hos konstnären Ulf Eriksson och hans väldiga jazzsamling under tidiga år.

Lars Gullin var alltså den svenska jazzens stora stjärna nummer ett under 1950-talet och Cool Jazz-epoken. Hans luftiga spel på barytonsax skapade poesi och skönhet ur det otympliga instrumentet. Han blev idol i USA i en tid när svensk jazz var mycket framgångsrik där. Men själv kom han tydligen aldrig iväg till USA.

Istället bodde han tidvis i Köpenhamn. Hans 1960-tal var svajigt pga tungt drogmissbruk. Men han fortsatte göra odödliga skivinspelningar. Bland dem var "Portrait of my Pals" (Columbia LP 1964). Definitivt en svensk klassiker.

Här arbetar musikern, och också kompositören, Lars Gullin, med stråkarrangemang till jazzgrupp. Inte som smörig bakgrund, utan med intrikata stråksatser för liten kammarensemble. Det är smakfullt och mycket tilltalande. "It's true", "I've seen", "Prima Vera", "Gabriella" och titellåten. Förstklassigt spel och fin jazzmusik med stämning. Liksom Jan Johansson har Lars Gullin en touch av svensk folkton. Men på ett mera abstrakt plan än som i Johanssons traditionella spelmanslåtar.

Betyg: ****

DEN TIDLÖSA FOLKJAZZ-IKONEN

"Jazz på svenska" (Megafon LP 1964) med Jan Johansson torde vara en av de mest kända svenska skivorna överhuvudtaget, alla kategorier. De spröda piano-tonerna har fått klinga i var och varannat TV-program på tema Sverige, historia, bönder och utvandrare.

Det har blivit näst intill klyschigt och missbrukat. Inte ett samtal om släktforskning utan Jan Johansson och "Jazz på svenska". Samtidigt gör det ingenting. För "Jazz på svenska" lever sitt eget liv. Så tidlös bortom trender och epoker. Så självklar i sitt känsliga anslag som fångar ett vackert svårmod.

Ja, det är någonting i anslaget som är så speciellt med Jan Johansson. Det finns en nerv i varje ton. Ändå så lekfullt, okomplicerat. Och lågmält. "Visa från Utanmyra" är den i särklass mest kända låten.
Men även "Emigrantvisa (De sålde sina hemman)" är mycket ofta spelad. Två urgamla ballader tyngda av vemod.

"Visa från Rättvik" är något av det absolut vackraste man kan höra. Det gäller också den annorlunda "Vallåt från Jämtland". Och "Berg-Kirstis polska" är med sitt accelerando en uppvisning i den mest fantastiska timing och lyhördhet. Det sistnämnda spelades sönder i gamla TV-serien "Hem till byn".

Alla tolv låtar är traditionella. Förutom Jan Johansson medverkar Georg Riedel på märkligt anonym kontrabas. Basen stöttar upp, men ändå känns det som Jan Johanssons soloskiva. En ren pianoskiva. Så underskön och vilsam att ingen att ingen TV-serie någonsin kan nöta ut den.

Betyg: *****

BARBARA SJUNGER EGET

Franska vissångerska Barbara är inte särskilt känd i Sverige. Dels är franska artister överlag inte så kända. Dels har hon inte den karisma och det utspel som en Edith Piaf eller en Gilbert Becaud.

Istället sjunger hon lågmält, sparsmakat berättande. Med små gester och litet komp. Alltså är hennes sånger beroende av texterna , och då kommer det ju an på att man kan franska. Därmed borde hon falla ifrån redan där för min del.

Ändå lyssnar jag väldigt gärna på Barbara. Denna skiva är väl den som är någorlunda, förhållandevis, mest känd med henne, "Barbara chante Barbara" (Philips LP 1964). Titeln är i motsats till när hon sjunger Brel, Brassens och andra sångskapare på andra skivor.

Den ende (vad jag vet) som puffat för och tolkat Barbara i Sverige är Rikard Wolf, som kämpat för fransk chansons mitt i våra anglosaxiska flodvågor av kultur. Jag kan själv njuta av att höra Barbara sjunga "Le Bel Age", "Gare de Lyon" och "Ni Belle Ni Bonne" utan att förstå texterna (mer än antydningsvis). Det är någonting i hennes intima frasering och spirituella gestaltning av sångerna som är tilltalande.

Betyg: ***

DEN GÅTFULLE, SKOTSKE FOLKSÅNGAREN

Detta är en märklig historia. Som väldigt ung fick höra den här skivan hemma hos konstnären Ulf Eriksson i Helsingborg. Han hade en imponerande samling jazz, blues och folk.

Det var "Folk Session : Alex Campbell sings Folk" (Society live-LP 1964) med den skotske folksångaren Alex Campbell (eller Alexander Campbell). Jag gillade de tjoiga, klämkäcka sjömans-visorna, fyllesångerna och balladerna.

Bred, skotsk dialekt. Gitarr och banjo, concertina och cittra. Och mycket allsång i refrängerna, "Johnny Lad", "The Gentleman Soldier", Captain Kidd", "Tae the beggin' I will go". Och mycket "whiskey, whiskey..." Är skivan inspelad live på en pub? Ljudet får mig att tro att det snarare är ett gäng som låtsas vara publik i en studio.

Mycket lite är känt om denna skivan. Den finns inte utgiven på CD (såvitt jag vet, har letat). Jag har lyckats förvärva de knastriga spåren på annat sätt. Men inte heller folksångaren Alex Campbell tycks vara bekant, inte ens i kännarkretsarna. Kanske stod han inte så högt i kurs. Inom 70-talets progressiva intresse för irländsk/keltisk folkmusik tycktes han vara ett blankt kort. Likaså i senare tiders Mulitkulti-butik på Söder.

Allt det här har gjort att denna raritet fått en mystikens skimmer för mig. Kanske mer än vad den egentligen håller för. Jag vet nu att Alex Campbell föddes i Skottland 1925 och dog på Skagen, Danmark 1987, där han tydligen bodde i slutet. Karismatisk folksinger eller ej. Men mer känd än så här förtjänar han verkligen att vara.

Betyg: ***

STAN GETZ OCH ASTRUD GILBERTO 

Flera snygga skivomslag. Jazzmusikern Stan Getz hade fått ett jättelyft med albumet "Jazz Samba" två år tidigare (se nedan). Konceptet att blanda Cool jazz med brasiliansk samba och bossanova hade blivit en fullträff.

Den följdes av "Jazz Samba Encore" och nu "Getz / Gilberto" (Verve LP 1964). Alla snyggt designade med non-figurativa målningar på konvoluten. På "Getz / Gilberto" medverkar Stan Getz (tenorsax), brasiliarna Joao Gilberto (gitarr och sång), Astrud Gilberto (sång) och Antonio Carlos Jobim (piano och kompositör).

Både Joao och Astrud Gilberto sjunger "The Girl from Ipanema", men det var hennes version som blev en jättehit, en av 1960-talets mest spelade låtar. Det här är framför allt Astrud Gilbertos skiva (även om hennes namn inte framhävs). Hennes lojt, sensuellt beslöjade "Ipanema" snurrade på var och varannat cocktailparty och i varje radioapparat. Den besjöng Rio de Janeiro på ett lyxigt, sofistikerat, sexigt sätt som bildade mode.

Och Astrud Gilberto är verkligen en bra sångerska. Men på de flesta numren här sjunger istället maken Joao Gilberto. Och honom har jag svårare för. Det är så soft, dämpat, återhållsamt att man nästan får spatt. Speciellt när man inte förstår portugisiska heller.

På 1960-talet tappade jazzmusiken snabbt mark och trängdes undan brutalt av den framrusande popen / rocken. Det verkar som den plöjdes ut i två motsatta fåror. Dels den "svårare" jazzen som drog mot friform, kakafoni, protest, revolt, och därmed målade in sig i ett hörn. Dels denna storsäljande bossanova-jazz som öppnade för en större våg av Brazil-musik. Mycket tack vare Stan Getz.

Betyg: ***

FROM HAWTHORNE, CALIFORNA....

Det här var en av de första popskivorna jag hörde. Åtminstone vad gäller hel LP. Min svåger Leif hade "The Beach Boys' Concert" (Capitol live-LP 1964) med The Beach Boys. Jag fascinerades av de extatiska publiktjuten och spelglädjen hos den charmiga surfgruppen.

Just de tjutande fansens som hörs på hela plattan vittnar om att The Beach Boys var den amerikanska grupp som kunde matcha The Beatles och de våldsamma Beatlemania som svepte över USA just detta året.

"The Beach Boys' Concert" är kanske egentligen hellre än bra. Den glada surfpopen kan låta naiv idag och soundet låter mer än lovligt tunt. Liksom på Beatles konserter var det små, klena högtalar-anläggningar som inte alls kunde fylla stora arenor. Ibland dränker fansens tjut helt musiken.

Trots det - här finns en entusiasm och en rak popkänsla som är rätt oemotståndlig. Stämsången sitter säkert som alltid, från öppningens "Fun, fun, fun" och "The little old lady from Pasadena". Via egna hitlåtar varvade med covers (Jan & Dean, The Rivingtons och andra surfare, plus Chuck Berry).

Brian Wilson sjunger solo i "In my room" och "Graduation day". Den senare en cover av The Four Freshmen, en stämsånggrupp som Brian beundrade. Ibland blir det jönsigt charmigt. När någon kommer in fel i en vokalharmoni. Eller när Mike Love ska visa hur The Beach Boys gör en skiva med olika pålägg, och ljudmixen inte alls hänger med. Men det är kul. Det "Beach Boys' Concert" inte har i precision tas igen i den enorma glädjen.

Betyg: ***

BEATLES SNYGGA SKIVOMSLAG

"The Beatles for Sale" (Parlophone LP 1964) har ibland kallats en mellanplatta. Eller ett hastverk som pressades fram mellan de hektiska turnéerna. Här är åter igen bara hälften av materialet original (Lennon-McCartney) medan andra halvan är covers av gammal rock. På så sätt ett litet steg tillbaka.

Men här finns kvaliteter. Den inledande "No Reply" är en av Beatles finaste låtar någonsin. En dämpat smärtsam svartsjuke-bossanova av John Lennon. En naket omedelbar sång som griper tag i en direkt. Den följs av ytterligare två låtar på temat svartsjuka: "I'm a loser" och "Baby's in black". En så stark trilogi som öppning är enastående.

Sedan höjs tempot med Chuck Berrys "Rock and roll music" i en rullande, snabb boogie-version. Och resten är faktiskt rätt ojämnt. Inte är tolkningen av "Mr Moonlight" någon höjdare. Men ibland glimrar det till. "Eight days a week" är en stark, slående Beatles-låt som mycket väl kunde blivit en singelhit. Men det blev den inte (inga singlar från detta album).

Ringo sjunger charmigt i Carl Perkins "Honey don't", och George sjunger ytterligare en Perkins-rockabilly. Ett småtrevligt men inte avgörande Beatles-album. Fast - jag återkommer gärna till den starka öppningen, Lennons "No Reply". Framhävas bör också det snygga skivomslaget. Ett av Beatles 3-4 allra snyggast designade konvolut.

Betyg: ***

BEATLES A HARD DAY'S NIGHT

Det är nu 1964 och Beatlemania fullständigt exploderar. De får  sitt genombrott i USA och erövrar snart hela världen. "A Hard Day's Night" (Parlophone LP 1964) är deras tredje album, och det första med enbart Lennon-McCartney-kompositioner.

Det är också en hitsingel och titeln på deras första långfilm. En skön slapstick i svart/vitt regisserad av Richard Lester. Mycket Liverpoolsk nonsens-humor och mycket springande ut mot öppna fält.

Först titellåten "A Hard Day's Night". Smällande öppnings-ackordet, som Leif Nylén beskrivit som en gränsövergång till sitt nya liv, upptäckten av popen. En effektiv, drivande rocklåt. "I should have known better", samma driv och en oemotståndlig melodi som John sjunger, och munspelet toppar. En av Beatles allra bästa låtar någonsin.

Det finns fler kandidater till Beatles bästa låtar här. "If I fell", en innerlig popballad med vacker stämsång. Och spröda "And I love her", som Paul sjunger. Däremot har jag aldrig tyckt att "Can't buy me love" (ännu en singellåt) är något särskilt.

Första sidans låtar är från filmen. Andra sidans (om vi nu pratar i LP-termer) är mera raka, rockbetonade. Johns "Anytime at all" till exempel. Mycket säker i sitt rockbeat. Och så fortsätter det. Värd att nämna är också Pauls fina, eftertänksamma "Things we said today". Som helhet, ett mycket starkt popalbum. Nu är det full fart och raka räls framåt.

Betyg: ****

HASSE & TAGES ANDRA REVY

"Hålligång" var den andra revyn av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Denna gången hade man flyttat till Berns, som sedan skulle bli scenen för flera av deras stora succéer, och  "Hasseåtage" blev nu snabbt ett i nöjes-Sverige.

Ändå har "Hålligång" kommit att framstå som en mellanrevy. I alla fall som en mindre känd enskild revy. Kanske pga det enkla faktum att den aldrig spelades in för TV.

Men "Hålligång, en revy på Berns" (Svenska Ljud live-LP 1963) visar vilket starkt opus detta var. Medverkande förutom Hasse och Tage var Monica Zetterlund, Lissi Alandh och Lasse O'Månsson. Vilken ensemble! Och så belgiske jazzmusikern Toots Thieleman som här ffg spelar sin "Bluesette" på munspel.

"Hålligång" börjar liksom "Gröna Hund" med ett snabbt, rappt kollage-nummer med hela ensemblen, kallat "Vi har pluggat färdigt". Det är utmärkt. Så följer den makalöst roliga sketchen "Notan", där Hasse, Tage, Monica och Lissi förtvivlat försöker dela på notan på krogen. Priserna är kanske inte desamma som nu. "6 kronor för en bit lax och en bit potatis, är det klokt det!!?"

Hasse gör en fin, fyndig travesti på Strindbergs "Röda Rummet" i "Strindberg slår till igen". Passar ju bra här på Berns Salonger. Tage sjunger "Kärlek har ändrat karaktär" om tidens friare sexliv vs förr. Och Hasse och Lasse (O'Månsson) driver med Televerket i "Telefonnumret". En kvick spionparodi som lär ha skakat om det gamla ämbetsverket på riktigt.

Betyg: ***

DESMOND RÄKNAR TILL TIO

Paul Desmond kvartett "Take Ten" (RCA Victor LP 1963) är en direkt fortsättning på tidigare nämnda skivan "Time Out" med Dave Brubeck kvartett (1959).

Desmond var altsaxofonist hos Dave Brubeck, och det var också han som skrev jazzhiten "Take Five", fast det alltid  förknippas med Brubeck.

På 50-talet blev Paul Desmond kända för sitt mjuka, luftiga, melodiösa spel på altsax. Ofta ställt i motsats till den mera vildsinte Charlie Parker med sitt svåra spel och självförbrännande liv.

Nu är vi framme vid 1963, och mitt i Brubecks-succéerna gör Paul Desmond egna skivor parallellt. Titellåten "Take Ten" är som kan gissas, en slags spegelvänd variant av hitlåten "Take Five". Den lojt svängande, haltande jazzvalsen i 5/4-takt. Det är också den bästa stunden på denna skiva. I övrigt flera softa, lättlyssnade nummer. Ibland väl softa och milda. Temperament är inte Desmonds grej, men det är i gengäld finurligt finlir.

Jim Hall spelar mjuk jazzgitarr. Samme Jim Hall som spelade på Sonny Rollins-skivan nyss. Hans kristallklart klingande strängar är så långt från senare tiders fuzzdånande rockgitarrer man kan komma. Vet inte om det är en slump att tre här nyss beskrivna jazzskivor (Sonny Rollins "The Bridge", Stan Getz "Jazz Samba" och så denna) har samma sättning: Sax - gitarr - bas - trummor. Var det en trend dessa åren att skippa piano? Eller bara en slump? Sättningen kan tyckas lite väl naken. Men den fungerar. Och "Take Ten" är en behaglig jazzskiva. Utan att vara märkvärdig på något sätt.

Betyg: ***

LEGENDEN PETE SEEGER
Ännu ett senkommet tillägg, skrivet i mars 2014. Två stora personligheter i musikvärlden har lämnat oss i början av detta år. Folksångaren Pete Seeger i januari och Alice Babs i februari.

Pete Seeger var född 1919 och hann bli hela 94 år. Aktiv in i det sista. Hans entusiasm, patos, väldiga sångrepertoar och karisma är enastående i sig. Tala om sångare med publikkontakt!

Han var aktiv i folkmusikvågen på 1940-talet (Woody Guthrie, Almanac Singers), blev utfryst under McCarthy-eran på 50-talet. Under tidiga 60-talet var han en del av medborgarrättsrörelsen och en ledande röst i den stora folk- och protestvågen. Inspirerade yngre förmågor som Bob Dylan och Joan Baez. På äldre dagar har han varit outtröttligt aktiv miljökämpe. Med mera, med mera.

Trots en livslång gärning ligger hans fokus just på tidiga 1960-talet, och det är också den centrala epoken denna antologi, "Pete Seeger's Greatest Hits" (CBS saml.-LP 1967) avhandlar. Pete spelar gitarr och banjo. Sjunger, leder allsång, visslar och berättar historier. Allt med samma vänliga, men klara, övertygade och vackra sångröst.

Hans egna kompositioner är bara en mindre del. Men "Where have all the flowers gone?" och "Turn! Turn! Turn!" (båda 1962) är förtröstansfulla visor. Den senare skulle också bli en pophit med The Byrds. Delvis egenkomponerad är också den rent ikoniska "We shall overcome" (1962) som är gripande, med sina historiska vingslag av Martin Luther King och hela den svarta kampen.

Bland tolkningarna finns lika ikoniska "This land is your land" av Woody Guthrie, den kubanska "Guantanamera" och den ironiskt förnumstiga "Little boxes" av Malvina Reinholds (alla 1963). Ibland kan det bli lite för mycket mässande över det hela, och afrikanska sagan "Wimoweh (Mbube)" (1964) är visserligen skickligt gestaltad, men blir mättad i sin pratighet.

Då föredrar jag hellre några av de få studioinspelningar som finns här. "Talking Union" (1967) är en drabbande, stark berättelse. En röd strejkvisa med politiskt sprängstoff, av en amerikan (!). Allt som allt är denna skiva en bra intro till Pete Seegers musik och gärning.

Betyg: ****

VISSÅNGAREN BOB DYLAN I NEW YORK

Här är också pionjäranda. Bob Dylans andra LP "The Freewheelin' Bob Dylan" (CBS LP 1963) blev hans rejäla genombrott (den första är knappt känd). Här är det unge, 22-årige vissångaren, trubaduren på vandring i Greenwich Village, NY, tillsammans med sin flickvän Suze Rotolo, på det snygga omslagsfotot.

Då kallades han "folksångare" (även sedan han börjat sjunga egna sånger). Eller "protestsångare". Ensam med akustisk gitarr, munspel i ställ, mockajacka och rättvisepatos. I den väldiga, amerikanska vågen av akustisk "folksong" (Pete Seeger, Joan Baez, Judy Collins m.fl.) i början av 1960-talet, centrerad till New Yorks bohemkvarter och nära knuten till den politiska medborgarrätts-rörelsen, blev unge Bob Dylan snabbt en frontfigur av hög rang. Mycket är sagt och skrivit om den här närmast mytiska perioden.

"The Freewheelin' Bob Dylan" är en fantastisk skiva. "Blowin' in the wind" kan tyckas sönderspelad och uttröskad efter alla hundratals tolkningar. Men hör man originalet med Dylan själv här är den så naken, så självklar och så direkt att man omöjligt kan värja sig.

I "Masters of war" är det den politiske Dylan. Detta är kanske Bob Dylans mest öppet politiska album (här kan man med foga tala om protestsånger). I "Masters of war" spyr han ut sitt hat mot vapenindustrin. Effektivt, skoningslöst, repititivt.

Mycket känd är också "A hard rain's a-gonna fall", skriven i skuggan av Kubakrisen och kärnvapenhoten 1962. Det är apokalyptiska visioner som målas fram. Dylans litterära kvaliteter som sångskrivare är otvivelaktiga.

Därtill kärlekssånger som "Don't think twice, it's allright" och "Girl from the North Country". Och dråpliga skrönor som "Talkin' World War III blues". En mycket stark skiva. En av Bob Dylans allra bästa och mest betydande.

Betyg: *****

TIDEN FÖR BEATLEMANIA

Nu går det snabbt framåt. The Beatles har fått sitt väldiga genombrott i Europa. Andra LP:n "With The Beatles"  (Parlophone LP 1963) går som på räls. Självförtroendet på topp.

Redan här känns det tätare, säkrare än på debuten. De öppnar slagkraftigt med "It won't be long". En egen rocklåt med "yeah yeah"-utrop, inte olik singellåten "She loves you" (som inte är med här"). Följs av "All I've got do to" och Pauls snabba, melodiösa "All my loving". En sådan stark triad till öppning är minst sagt övertygande.

George gör också sin första egna låt här, "Don't bother me". Bra men inte märklig. Liksom på de flesta tidiga Beatles-skivorna är hälften egna låtar och hälften covers. Bland de senare märks Tamla Motown-numren "Please Mr Postman" (The Marvelettes) och "You really got a hold on me" (mycket fin låt av Smokey Robinson & The Miracles).

Däremot blir Chuck Berrys "Roll over Beethoven" väl tunn i Beatlarnas tappning. "I wanna be your man" är Lennon-McCartney-låt (som Ringo sjunger) som de gav till Rolling Stones. Bland de riktigt fina, egna låtarna här finns finmejslade melodin "Not a second time", med George Martin på piano. Så slutar det med att John vrålar loss i rockrökaren "Money".

"With The Beatles" är också berömd för sitt stilsäkra, svartvita omslagsfoto av Robert Freeman. Polojumper och s.k. "långt hår". The Beatles var trendsettare av format och påverkade allt vid den här tiden, främst inom musik och mode.

Betyg: ****

BEATLES FÖRSTA LP!

Så äntligen - dags för The Beatles! Deras första LP "Please, Please Me" (Parlophone LP 1963) är inte bäst och inte utan skavanker rent tekniskt. Men där finns en ENTUSIASM. En spelglädje och pionjärkänsla som går direkt till hjärtat. Hela skivan spelades in på en enda dag i februari 1963 i EMI-studion på Abbey Road i London.

De stampar in "I saw her standing there", och det är en makalös öppning. En häftig, glad rocklåt om en snabb förälskelse. Redan i andra låten, den lugnare "Misery", sätter Beatles sitt signum. Den oerhört melodiösa popen. "Misery" är "bara" ett mellanspår. Sedan bränner det till när John Lennon ger allt i "Anna (go to him)", liksom senare i "Baby, it's you" (två av flera covers på LP:n).

Det blir mera svajigt när George sjunger "Chains" och Ringo "Boys". Men det uppvägs av slag-kraftiga hiten "Please, please me". "Love me do", som var deras singeldebut (i annan tagning, utan hörbar skillnad) är däremot verkligen ingen stor låt. Inte heller Elvis-travestin "P.S. I love you" som Paul sjunger.

Det är däremot geniala "Do you want to know a secret" och fina "There's a place". Paul softar till det i balladen "A taste of honey". Och så - i den kända finalen, vrålar Beatlarna ut sina "Twist and shout". En cover som totalt förknippas med Beatles, få har hört originalet.

"Please, please me" har primitiv stereomix (särskilt titellåten). Ljudet är tunt med våra dagars öron och någon spelmissar kan märkas. Men glöden och glädjen och Beatles begåvning ger allt. Producenten George Martin ligger ännu lågt. Men detta är början på en utveckling utan motstycke.

Betyg: ****

DE FÖRSTA LINDEMÄNNEN

Det är lätt att gå vilse bland alla Lindeman-skivor. Jag har trott att den jag ägde var den första, "Malte Lindeman, Valfrid Lindemans son". Men alls icke.

Detta är däremot de tidigaste Lindeman-inspelningarna, från Gröna Hund-föreställningarna 1962. Samlade på denna volym, "Valfrid Lindeman" med Hans Alfredson och Lasse O'Månsson (Svenska Ljud live-saml.-CD 1993).

Trumslagaren Bosse Skoglund har sagt att Hasse Alfredson är en av Sveriges bästa jazzmusiker. Va!? Varför? Jo, för att han är en mästerlig improvisatör. Och i mängden av utgivna Lindemän finns massor av hejdlösa, galna, knäppa, roliga utspel. Allt är inte bra. Det finns en hel del mindre lyckade. Men det är ju charmen med stundens ingivelse. Däremot är det all idé att gallra bland dem.

Den här är rolig. Inredningsarkitekten är på pricken en chic nisse som kunde varit från idag. Operasångerskan är obetalbar, och skalden - som diktar alla repliker på vers - underbar. Även skolpojken har sköna poänger. Alla figurer heter Valfrid Lindeman.

Det som inte funkar nu är att alla pratorna i de första Lindemännen mynnar ut i samma poäng. "Jag hade råkat knäppa ihop västen med gylfen". Det var nytt och roligt för Gröna Lund-publiken då, som varken hört en Lindeman eller vitsen förut. När Lindemännen sedan blev inspelade och började spridas skippade Hasse gylfslutet.

Betyg: ***

GRÖNA HUND - HASSE & TAGES FÖRSTA REVY

"Gröna Hund" var första revyn av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Den sattes upp på Gröna Lund 1962 och blev starten på ett fenomenalt kapitel i svensk nöjeshistoria. Hasse och Tage, båda med bakgrund i studentspex, hade träffats i samband med arbetet på Sveriges Radio.

De bildade bolaget AB Svenska Ord vid den här tiden. Men ännu hade allt inte satt sig. Tage tänkte först inte medverka själv utan enbart regissera revyn. Han tvivlade på sig som scenartist, men blev övertalad av de andra att försöka.

Istället är det Lasse O'Månsson som axlar rollen som Hasses sparringpartner. "Gröna Hund på Gröna Lund" (Svenska Ljud live-LP 1962) är en bra revy. Och en bra skiva. Förutsatt att man roas av att lyssna på revy på skiva.

"Gröna Hund" börjar helt lysande med "Teaterhistorisk översikt". Hela ensemblen i ett rappt nummer om dramahistoria från antika Grekland till just detta spex. Det är ett helt briljant, roligt collage. Mest känd är Hasses monolog "Ringaren", om den moderne prästen Pastor Jansson. Han med liknelser om spårvagnar och reaplan... En riktig klassiker!

Också Lissi Alandh firar triumf som komiker i "En ung flicka talar ut" och "Höghuset". Den sista ihop med Mille Schmidt. Monica Zetterlund och ensemblen drar "Kalinka" om dåtida sovjetiska rymdhysterin. Den blir något tjatig. Desto bättre är Monica i "Nilsson", om basen på bygget. En snabb slapstickstory och ett av hennes bästa höjdarnummer. Också Sonya Hedenbratt gör en fin "Mammas bästa vaggsång".

Och så, som sagt Hasse och Lasse (O'Månsson), i en tidig Lindeman. Men det kapitlet ska jag återkomma till. "Gröna Hund" är den underbara början på någonting stort.

Betyg: ***

ÅH, FINA MONICA Z !

Det var här någonstans 1960-talet började. Symboliskt alltså. 1961 hade Monica Zetterlund haft stor succé med sången "Sakta vi går genom stan". Det var Beppe Wolgers färgstarka översättning av balladen "Walking my baby back home" av Nat King Cole.

Monicas "Sakta..." är hennes mest kända inspelning, och en så perfekt avvägd tolkning med Georg Riedels arrangemang. En tassande kontrabas som växer till storband. Och Monica sjunger så snyggt fraserat avspänt, om en spårvagn på Västerbron framåt småtimmarna efter en festlig sommarkväll i Stockholm.

Det är en sådan låt där fin melodi, doftrik text, lysande sånginsats och bra arrangemang smälter ihop till något stort, koncentrerat till tre minuter.

Året efter kom alltså denna lyckade LP, som då fick den fåniga titeln "Ahh! Monica" (Philips LP 1962), men senare gavs ut med titeln "Sakta vi går genom stan". Det är Monicas första egna album på svenska (hon gjorde revyskivor med Hasse & Tage parallellt). Och det är en skiva där i stort sett varenda låt kan kallas hitlåt.

Hon sjunger två konstnärligt poetiska jazzschlagers av Owe Thörnqvist, "Mister Kelly" och "När min vän". Hon gör fina tolkningar av Ray Charles ("Stick iväg Jack") , Bobby Timmons ("Va' e' de' där?") och Paul Desmond ("I New York"). Beppe Wolgers översättningar och arren av Georg Riedel förhöjer genomgående Monicas ömsom spetsiga, ömsom beslöjade, alltid sensuella sång.

"Kärlek och pepparrot" är en burlesk visa av Olle Adolphson, och "Katten Felix" ännu en Beppe-klurighet. Och så fortsätter det, ända till lågmälda "Speak low" av Kurt Weill. "Ahh! Monica! / Sakta vi går genom stan" är ett av de stora svenska albumen inom svensk populärmusik.

Betyg: *****

STAN GETZ LANSERAR BOSSANOVA

Bossanova - en modifierad, dämpat sofistikerad variant av samba, blev högsta mode från 1962 och resten av 60-talet. Avstampet var till stor del denna skiva. "Jazz Samba" (Verve LP 1962) med Stan Getz och Charlie Byrd.

Stan Getz hade varit en av de riktigt stora Cool Jazz-stjärnorna på 1950-talet. Någonstans bredvid Gerry Mulligan, Chet Baker, Lennie Tristano, Modern Jazz Quartet och den coolare sidan av Miles Davis. Han hade ofta gästat Sverige och spelat med bl.a. Bengt Hallberg på Gyllene Cirkeln i Stockholm.

Nu styrde Stan Getz riktningen mot Brasilien och smälte ihop sin egen melodiösa tenorsax med stämningar från Copacabana. Det blev en riktig fullträff. "Jazz Samba" blev en bästsäljare av format.och den första i en lång rad Verve-skivor som kom att spelas flitigt på 60-talets cocktailpartyn världen över.

Den mest kända låten här är öppningens "Desafinado", som blev en regelrätt hitlåt, flitigt spelad på alla radiostationer. Det var 1962 och före popens genombrott. Ännu kunde rena jazzlåtar bli storsäljande hits på en nivå som snart skulle bli sällsynt.

I övrigt "Samba Dees Days" och låtar med Brazil-titlar på portugisiska. Ett lätt luftigt sound med Charlie Byrd på fjäderlätt gitarr. "Jazz Samba" är en kristallklar jazzklassiker. En skiva med enhetligt, lättlyssnat (i positiv mening), behagligt sound. Och dessutom ett snyggt, konstnärligt omslag. Värt en skål i en soft drink.

Betyg: ****

SONNY ROLLINS PÅ EN BRO

Den här skivan, "The Bridge" (Bluebird/RCA LP 1962), med Sonny Rollins har en lite lustig historia. Från sena 50-talet var tenor-saxofonisten Rollins en av de stora jazz-stjärnorna i den nya vågen av hardbop eller neobop. En reaktion mot den softa Cool Jazz-våg som annars präglat 50-talet.

Nu var det musiker som Charles Mingus, Art Blakey, John Coltrane och just Sonny Rollins som fräste på med en kraftfull, rebellisk jazz som stod för svart stolthet. Även Miles Davis var här ibland (t.ex. på "Milestones", 1958).

Sonny Rollins hade haft stora framgångar runt 1956 med skivor med en rak, hårdsvängande bop. Så plötsligt drog han sig tillbaka. Gick under jorden. Var borta i tre år. Denna frånvaro fick rent mytiska propotioner. Det gick rykten om att han setts stå och spela ensam på nätterna på en bro i New York. Därav troligen titeln.

Det gick också rykten om den nya, märkliga musik han höll på att skapa. Under tiden hade Ornette Coleman skakat grunden med sin "Free Jazz" (1960) som slog sönder alla konventioner och brakat loss i vild kakafoni.

I det läget väckte denna återkomst med Sonny Rollins förvåning i jazzvärlden. Den var - som han lät förut. Snabb, svängig, tuff. Men ingen revolution på något sätt. "The Bridge" är en behaglig skiva. Sonny Rollins blåser på med full kraft, som han alltid gör. Kvartett med gitarr. Det är Jim Hall på gitarr. Hans mjuka, klingande gitarrton är en fröjd.

Sex låtar, varav en är balladen "God bless the Child" som var känd med Billie Holiday, och en Cole Porter-låt. Inga märkvärdigheter alls. Men bra.

Betyg: ***

CARL-GUSTAF - BILSKOLLÄRAREN

En rolig skiva som är ett kärt barndomsminne. Min gamle morbror Axel hade denna på sin radio-grammofon, som omväxling till "Möte i mosunen" med Evert Taube och "Nordsjön" med Harry Brandelius.

"Bilskolläraren" / "Telefonsamtalet" (Karusell live-singel 1960) med Carl-Gustaf Lindstedt är stor, svensk humor. Talskivor var något som fanns förr, och Carl-Gustaf var mästare på just monologer.

"Bilskolläraren" är välkänd, med sina dråpliga vansinneskörningar och inbromsningar. "Abbans fru Svensson, ni sittter och tittar i skyltfönstret....." Inspelad när det var vänstertrafik. Finns även i en omredigerad högertrafik-version, där någon skicklig redigerare lyckades klippa i bandet och byta ut alla "vänster" mot "höger". Men nu finns förstås ingen anledning att höra i något annat än denna original-version ("Och så är det vänstertrafik! Nej - ni kör på höger sida!").

Baksidan "Telefonsamtalet" är mera svart humor på allvarlig botten. Rollfiguren ringer det stora varuhuset när han till sin förtvivlan ser att det hänger en dam ut från fönstret på sjätte våningen. Det blir många förvirrade felkopplingar innan han till slut kommer fram. En sketch av varm mänsklighet.

Betyg: ****

OLLE ADOLPHSONS BÄSTA VISOR

Roligt att få höra en så här väl sammanställd och dessutom snyggt förpackad samling av Olle Adolphsons visor. "Olle Adolphsons Bästa : Nu är det gott att leva" (HMV/EMI saml.-CD 2000) är verkligen en sådan där sällsynt lyckad utgåva som man träffar på alltför sällan.

Olle Adolphson var inte i första hand någon skivartist. Många av hans sånger är välkända, med honom själv och med åtskilliga andra svenska artister som tolkat honom. Men han lanserades inte som album-artist som Cornelis. Det fanns ingen Anders Burman och Metronome som kunde föra fram och ge relief till hans personlighet.

 Ofta inramades hans visor av lite gammaldags, halvtradiga arrangemang. Man fick nästan intryck av att Olle Adolphson var en generation äldre än Cornelis, trots att de i stort sett var jämngamla (Olle var tre år äldre). Men Olle Adolphsons personliga, underfundiga, vemodiga berättelser lever sitt eget starka liv. Det är en fröjd att höra dem i original, sjungna med Olles lite barska och samtidigt känsliga temperament.

Här finns "Okända djur" (1956) och "Det gåtfulla folket" (1959), båda samskrivna med Beppe Wolgers. Det oslagbara svartsjukedramat "Trubbel" (1961), en av de litterärt bästa visorna i Sverige någonsin. Vackert vemod och psykologisk insikt i "Signatur Karlsson - evig vår" (1964) och fina "Konstnasaren" (1965). Burleska skrönor som "Gustaf Lindströms visa" (1962) och "Skattlösa bergen" (1965). Och "Nu har jag fått den jag vill ha" (1967) som enligt uppgift ofta önskas på bröllop, fast det egentligen är en uppgiven skilsmässovisa.

Ett plus till den lyckade samlingen är också det snygga, tidstypiska omslagsfotot. Förmodligen från tidigt 1960-tal. En riktigt skön stilstudie. Ett foto som fångar Olles eftertänksamma personlighet.

Betyg: ****