NYTÄNDNING FÖR BLOOD, SWEAT & TEARS

"New Blood" (CBS LP 1972) signalerade en ny era för Blood, Sweat & Tears. Ny sångare, Jerry Fisher, som ersatte personlige frontfiguren David Clayton-Thomas. Ja, de flesta av medlemmarna var faktiskt utbytta nu.

Bland de nya fanns vår egen svenske, fine gitarrist Georg "Jojje" Wadenius som flyttat över till New York, från sitt kreativa spel här hemma med bl.a. Made in Sweden, Pugh, Solar Plexus  och Cornelis. Dessutom hade han gjort en omtyckt barnskiva, "Godá godá" (1969).

Jojjes medverkan gjorde att "New Blood" fick viss uppmärksamhet här i Sverige. I övrigt gick den rätt spårlöst förbi och idag är den bortglömd. Det är synd, för här påbörjade Blood, Sweat & Tears något nytt. En utveckling av de mera jazziga sidorna som hela tiden funnits där som en möjlighet, och som borde suttit klockrent nu när jazzfusion och jazzfunk var genrer i spännande utvecklingsfaser.

Nye sångaren Jerry Fisher var uppenbarligen mycket förtjust i gospel. Det märks i sånger som "So long, Dixie" och "I can't move no Mountains". De flesta av gruppens låtar nu liksom tidigare var väl arrangerade, utbyggda covers. Jerry Fisher var skicklig rent vokalt, men en smula färglös. Knappast med samma personliga signum som den väldige Clayton-Thomas.

Mera intressanta är de fina, jazziga utflykterna i "Velvet", "Snow Queen" och "Alone". Och inte minst i avslutande "Maiden voyage" (av Herbie Hancock), som Jojje får till sitt förfogande. Hans speciella scatsång (ordlös sång unisont med gitarrsolot) gav honom en helt unik färgstyrka som solist.

Mera tveksam är en marschlik tolkning av Bob Dylans "Down in the flood" som inleder skivan. Men Blood, Sweat & Tears hade alltid plats för underbara solister. Förutom Wadenius glänser också Lou Marini jr på saxofoner, Lew Soloff på trumpet, Larry Willis på elpiano och inte minst Dave Bargeron på trombon (och tuba).

"New Blood" skulle bli en nystart. Men tyvärr var gruppen redan inne i en uppförsbacke. De skulle snart plågas av alltför många avhopp och medlemsbyten. Det skulle bli svårt att behålla fräschören i en så stor, otymplig grupp. Men det skulle bli senare. "New Blood" är väl värd att återupptäcka.

Betyg: ***

EGENSINNIG HÄLSNING FRÅN LOS ANGELES I SMOG

Jag blev snopen när jag först hörde denna skiva, "Greetings from L.A." (Straight / Warner Bros LP 1972) med Tim Buckley. Hade föreställt mig den kultförklarade sångpoeten som en spröd  singer / songwriter.

Istället öser han igång med "Move with me" som en bredbent, krämig, gläfsande bluesrock. En musikstil som jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i. Men Tim Buckley var en ylande röstkonstnär.

Med fyra oktavers omfång och dramatiska utspel kan han som sångare erinra om Captain Beefheart, eller om Tom Waits (som var aktiv först efter Buckleys död). Det är samma teatraliska gester och bisarra vansinne. Långt ifrån den lågmälde vissångare som jag föreställt mig (och som mera motsvaras av hans tidiga album).

Det är häftigt, men det blir lite enahanda med grabbrocken här, trots låtarnas inbördes variation. Ibland glimmar det till. I "Sweet surrender", det bästa spåret, lägger Buckley till en liten stråk-ensemble som skruvar skalorna i stor dramatiken. Jag hade önskat mig av det.

"Hong Kong Bar" är en humoresk, förmodligen en vink till gamle evergreen-kompositören Hoagy Carmichael. Hela albumet är alltså ett surrealistiskt vykort med hälsning från ett Los Angeles dränkt i smogens dimmor. På baksidesfotot bär Tim Buckley gasmask.

Han var en märklig singer/songwriter, fick aldrig något större kommersiellt genomslag. En kalifornisk berättare som befann sig någonstans i Zappas och Mothers vänkrets (turnerade ofta med dem). Förblev en kultfigur och en "finsmakarartist".  Han dog 1975 till följd av drogmissbruk, i den beryktade åldern av 27, nej 28 år. Hans son Jeff Buckley (född 1966) blev också en framstående singer/sångwriter på 90-talet. Också han gick en för tidig död till mötes, 1997.

Betyg: ***

NEIL YOUNGS SORGESÅNG

Inledande "Out on the weekend" är en av de sorgligaste sånger jag vet. En stapplade, ledsen country-melodi om ensamhet. Där är hans styrka. Att Neil Young är en av de mest ärliga, hudlösa, sårbara singer-songwriters som finns vet vi alla.

Hans skivkatalog, från Buffalo Springfield 1967, till dags dato, är omfattande och imponerande. Oftast har han rört sig bland uttryck av ballad, country, rock och ilsket utlevande taggtråds-rock (ofta i de politiska sångerna). Men variationer finns. Fast grunden är sångaren med gitarr och musnpel.

Ur hela hans väldiga diskografi, som ärligt talat är rätt ojämn och innehåller många snarlika album, är det ändå några titlar som sticker ut. Bland dem är tidigare nämnda "After the goldrush" (1970) och inte minst denna, "Harvest" (Reprise LP 1972). Hans förmodligen mest kända skiva.

Texterna är mörka. "Skördetid". Det är både den politiska baksmällan efter USA:s 1960-tal, och den personliga smällen där kolleger gått under av droger. "The needle and damage done" är i dödens närhet, medan "Heart of gold" har ljusare ton. Framhållas bör också insiktsfulla "Old man".

Inspelad live i studion, utan massa extra pålägg och fix. Med Jack Nitzsche på piano och några andra musiker under det tillfälliga namnet The Stray Gators. De direkta tagningarna ger ett okonstlat, genuint intryck. Undantag är två kortare sångnummer inspelade live med stor symfoniorkester i UCLA-hall, Kalifornien. De smälter fint in i helheten tack vare albumets sammanhållna känsloläge.

Ett klassiskt album av kanadensiske rockpoeten Young från Kalifornien. Och en av 1972 års stora skivor. Fast hans förra soloalbum "After the goldrush" ligger mig närmre om hjärtat.

Betyg: ****

TRANSFORMER - LOU REED ÄR DÖD

Det här var ju märkligt! Kvällen innan jag kommit fram till Lou Reed i min diskografi och ska skriva just detta inlägg kommer nyheten att rockmästaren är död, 71 år gammal, i sin hemstad New York.

En egensinnig rockröst har tystnat. Med tanke på rockmyter och osunt leverne är det nästan förvånande att han ändå nådde så långt. Hans och Velvets inflytande på andra artister har varit enormt. Det har andra skrivit mer om. Hans egen skivkatalog har varit lång och synnerligen ojämn.

Jag kan säga det från början. Jag har aldrig gillat Velvet Underground. Inte förr, gör det inte nu. Inser självklart deras betydelse. Kan fascineras av fenomenet - okända i underjorden några år då, kopiöst betydelsefulla långt efter sin aktiva tid. Men, sorry, det är inte min musik. Orkar inte med deras monotona mullrande.

Däremot har jag ett förhållande till Lou Reed. Några av hans skivor från 1970-talet. Och hans andra soloalbum "Transformer" (RCA LP 1972) är självklart en odiskutabel klassiker. Alla sånger har samma dekadens och underliggande mörker som i hela hans musikvärld. Men de är lättillgängliga, poppiga, snyggt arrangerade. Att David Bowie producerade gör väl sitt till.

"Walk on the wild side", om transorna på gatan, är så läckert, smygande förförisk. Den blev hans enda singelhit. "Perfect day" är så outsägligt vacker, i sin ljust romantisk sångtext som med Lou Reeds röst får ett ruvande mörker av hotfulla skuggor. Sådant var poeten, den fine låtskrivaren Reed mästare på.

Inledande "Viscious" och "Hangin' round" tillhör den mera grundrockiga sida, med Mick Ronson på vass gitarr. Medan "Make up" och "Andy's chest" leker vidare med könsroller, smink och queer. David Bowies visuella utflykter vid samma tid gav upphov till begreppet "glamrock" (som inte säger något om hur musiken låter). Och "Satellite of love" är en enastående fin poplåt.

Att en så egensinnig och starkt personlig rockröst som Lou Reed nu är borta lämnar en stor tomhet. Trots att hans karriär varit ojämn och bitvis obegriplig ("Metal machine music" 1975) har han ändå gjort så mycket bra och drivit sin estetik så konsekvent att han kommer att kvarstå som en av de stora.

Betyg: ****

ROXY MUSICS FANTASTISKA DEBUT

Roxy Musics debutalbum "Roxy Music" (Island LP 1972) liknar inte någonting annat jag hört. Eller sett. Vi kan ju börja med omslaget. En pinuppa i 50-talsstil. Vad var det här?

På inneruppslaget satt de sex medlemmarna i Roxy Music parodiskt, överdrivet stylade med smink och poser som både var nymode 70-tal, feminiserat rollspel och 50-talskitch. Men allt i en modern, teatralisk glamrock-värld som David Bowie tagit patent på. Vi är här många mil från hippie-rörelsen och Woodstock-yran.

Musiken på Roxy Musics debut är lika ystert, galet överdriven - och rolig - som det visuella. Det är en otyglad blandning av högt och lågt: Rock'n roll av 50-talssnitt, elektronik, avantgarde och antika tjusigheter à la Bing Crosby. All speglat i gammaldags filmstjärne-celluider och med mycket bisarr humor.

Öppningsspåret är något av det mest omtumlande jag hört. "Re-make/re-model" dundrar iväg i ett hackande Velvet Underground-mangel, där Bryan Ferry sjunger nasalt ropande, medan Andy McKay blåser tenorsax och Brian Eno far runt med närmast hysteriskt spel på mini-moog och ljudband. Hans metod att lägga fritonala brus var minst sagt nyskapande och oroande. Denna dundrande inledning toppas med minikorta solon av alla musiker laget runt. Helt genialt! Efter den makalösa öppningen är man helt tagen.

"Ladytron" inleds med Brian Enos mycket experimentella, elektroniska excesser. Sången färgas också av Andy McKays virtuosa spel på oboe. Ett ovanligt instrument i rock, något som alltid gav Roxy Music dess särprägel. I "If there is something" får Bryan Ferry åter spela ut sitt ironiska, teatraliska register som sångare. Han snyftar, gråter, sjunger ut med ett vibrato som får glas att spricka. Det är en aktör som sjunger och skådespelar sitt kolossala utspel. Det är hela är mycket roligt.

"2 HB" kan utläsas "To Humphrey Bogart". En hyllning till gamla tiders ridderliga ideal med tjusiga Hollywood-stjärnor på vita duken. "He's looking at you, kid" upprepas och anspelar förstås på gamla filmklassikern "Casablanca". Cocktailglaset, hårpomadan och vita smokingen finns också i avslutande låtsas-känslosamma "Bitter's End", som kunde varit från Cole Porters och Hoagy Carmichaels dagar.

Efter de två första albumen slutade den kreative ljudmakaren Brian Eno. Det var synd. Då tappade gruppen avantgarde-draget, och samtidigt det burleskt överdrivna, komiska draget. Från "Stranded" (1973) till succén "Avalon" (1982) utvecklade de istället ett sofistikerat sound som säkert var bra och inspirerade andra på många sätt. Den mera kända sidan av Roxy Music är OK. Men jag föredrar definitivt den råa, oslipade och ganska röriga blandningen och den vilda galenskapen från detta det första albumet, "Roxy Music" från 1972.

Betyg: *****

ARBETE & FRITID - EN ANNORLUNDA MUSIKGRUPP

Arbete & Fritid från Uppsala var en märklig grupp. Inget "rockband" utan snarare en alternativ musikgrupp med gränslöst spektrum. Deras influenser kunde komma från svensk          folkmusik, traditionell musik från olika delar av världen, modern jazz och friform, avantgarde av olika snitt, gamla schlagers osv.

Deras hållning var intressant. Men det fanns något trevande över deras musik. På skiva lyckades de sällan särskilt väl. Egentligen var de ett live-band, men jag har en gräslig konsert på gamla restaurang Terrassen i Helsingborg ca 1974 i osaligt minne.

En samling som "Deep Woods, 1969-1979" (Resource saml.-CD 1997) borde vara tacksam för en grupp med så ojämna skivor, som ändå lyckades lysa upp i små avsnitt här och där. Men urvalet på denna antologi är underligt.

Gruppens första album "Arbete & Fritid" som kom ut 1970 på Sonet är på vinyl en svårhittad raritet. Det har aldrig getts ut i helhet på CD och det är synd, för det är det närmaste en lyckad skiva de kom. En helt personlig mix av jazz, minimalism och svensk folkmusik, med ett psykedeliskt, mystiskt omslag. Öppningslåten där, "Damen i svart", är en storartad uppstart. Den fina inspelningen har inte tagits med, vilket är frustrerande. Det har däremot "Esso Motor Hotell" (1970) och några andra spår från samma album.

I den uppsättningen medverkade bl.a. multi-instrumentalisten Kjell Westling och trumslagaren Bengt Berger. Lite senare är utmärkta "Gånglåt efter Lejsme-Per" (1973), från det årets haltande album. Där gjorde de också något kallat "The European way" i två delar, byggt på baltiska melodier. Del 1 är trögflytande medan rytmiska del 2 är en kort pärla av sväng och spelglädje. Här är den märkligt avklippt, bara tröga del 1.

Det finns flera fina, folkklingande stycken här, som "Franska valsen". Och när väl Roland Keijser vågar komma loss är han en underbar saxofonist. Å andra sidan finns en del knäppa prator (av Ove Karlsson, tror jag) med psykigt kaos som provocerar mig. Samlingen  "Deep Woods" lyfter bara bitvis fram gruppens märkliga storhet. Mera bekräftar den bilden av ett  kufiskt band som ibland spelade under sin förmåga.

Betyg: **

MERA AV ARNE DOMNÈRUS

En dubbelsamling till med Arne Domnérus? Vi hade ju nyss "Best of Dompan". Ja, men kort efter det köpet fick jag denna "Black Sheep"  (Universal saml.-2CD 2011), och trots att mycket av innehållet var samma tog jag gladeligen emot denna utgåva.

För medan "Best of Dompan" var en bred samling, med inspelningar från 1950-talet och framåt, med olika jazzgrupper, solister (Monica Zetterlund!), Radiojazzgruppen, sångkörer och lilla trion, så är detta en mera nischad samling med just det där trioformatet och andra små besättningar, från Domnérus kreativa 70-tal.

Det är spår från fyra olika ordinarie album: "Fancy" (1970), "Svarta Får" (1974), "...spelar Povel Ramel" (1976) och "Vårat gäng" (1979). På den första spelar den eminenta och ypperligt lyhörda trion Domnérus - altsax och klarinett, Rune Gustafsson - akustisk gitarr, Georg Riedel - kontrabas. På "Svarta Får" bara Domnérus och Gustafsson. På de övriga små besättningar med geniale Bengt Hallberg - piano.

Det kan tyckas naket med dessa kammarformat. Men det är just det som är så bra. Fast de är improviserande jazzmusiker lyfter de här fram de enkla, fina melodierna och låter dem tala för sig själv. Det är med spelglädje, lekfullhet, respekt och en mycket stor musikalitet vi får höra sådana trudelutter som "En månskenspromenad"  och "Regntunga skyar" (1970), "Gamla Stan" (1974) och andra gamla visor och schlagers.

Även Taubes "Nocturne" (1974), liksom Cornelis "Grimasch om morgonen", "Barnen i höjden" och "Här kommer Pippi Långstrump" av Jan Johansson (alla 1970) får nya dimensioner. Det får också "Gammal fäbodpsalm"  (1974), som finns i så många, slitna versioner. Här blottläggs den i sin avskalade skönhet.

Och så alla Povel Ramel-kompositioner som utgör nästan hälften av samlingen. "Följ mej bortåt vägen", "Johanssons boogie-woogie-vals" (båda 1976) och "Vårat gäng" (1979) är bara några av dem.

Betyg: ****

J:SON LINDH - PERSONLIG, SVENSK JAZZPOP PÅ FLÖJT

När började svensk jazzrock egentligen? Hansson & Karlsson och Made in Sweden var tidigt ute på 60-talet, men en annan viktig pionjär för öppna fusioner och bryggor mellan jazz och rock var Björn J:son Lindh.

Virtuos på flöjt, piano, elpiano. Klurig låtskrivare. Och flitig arrangör, som förekom på åtskilliga skivor med bl.a. Cornelis, Lill Lindfors, Bernt Staf och många andra artister, främst i Metronome-stallet, på 70-talet.

Hans egna skivor bar starkt personlig särprägel. Speciellt "Ramadan"  (1971) och "Cous-cous" (1972) hade en lätt, luftig jazzpop med rika färgdrag av det som var J:son Lindhs specialintresse vid denna tid: arabisk och orientalisk musik. Låtar som "Benitos hare" (1971) och "El henna"  (med oud-spelaren Abdo) bjöd på slingrande, vackra melodier med klanger av Mellanöstern, när han spelade dem med fräsande flöjttoner i speciell Flatterzunge-teknik.

Andra fina låtar från denna tid var mera jazzrockiga "Lastbrygga" och Kullens fyr" (båda 1971) och "My machine" (1972). Det är fusion från tiden innan de tyngre soulfunk-rytmerna från USA började känneteckna denna genre. Istället är det lätt, flyhänt, svängigt. Om man så vill, svenskt, i anslaget. Fina musiker som gitarristerna Kenny Håkansson och Janne Schaffer förgyller.

På albumet "Sissel" (1973) börjar funken smyga sig in ("Bull dog"). Men från den skivan är också underbart svängiga, makedonska folkmelodin "Syrto's Pyle'as", med bl.a. Okai Temiz på mästerligt trumspel. Allt detta finns på en behändig samling i serien "Guldkorn" (Warner saml.-CD 2000). En välkommen återblick på en lite bortglömd musik.

På samlingen finns också högstämda stycket "Aria" (1976). Med det ändrar Björn J:son Lindh till stora delar sin inriktning. Lämnar både det jazzpoppiga och de arabiska influenserna. Glider mer in på en ny psalm-betonad stämningsmusik med ton av svensk folkmusik. Men också ofta eteriskt på ett sätt som jag associerar till new age. Och det är inte riktigt min bag. Från 80-talet och framåt blir det många höga blockflöjter bland fäbodar i dimhöljda landskap. Vackert men rätt tradigt. Däremot är jag mycket förtjust i den tidiga, säregna jazzpop som finns mest av på detta album.

Betyg: ****

PURPURFÄRGAD HÅRDROCK

Det här var ju egentligen inte alls min musik. Lika lite som Led Zeppelin. På den tiden alltså. Men den fanns runt omkring mig i gymnasiet. Nästan alla andra tände på Deep Purple, Pink Floyd och David Bowie. Och Zappa blev plötsligt en bred kändis. Och så Hoola Bandoola.

Jag hade då ingen sympati för hårdrockens överdrivna gester, eller för sångare som lät som mistlurar (Robert Plant, Ian Gillan). Men lyssnar man på den musiken idag står den sig som väl kompetent, och mild jämfört med den heavy metal som skulle följa senare i historien.

"Deepest Purple : The Very Best of Deep Purple" (Harvest saml.-CD + DVD 2010) ger ett välkommet, purpurfärgat återsken på min gymnasietid, perioden 1972-75. Vilken kraft och dynamik det finns i en sådan låt som "Child in time" (1970). En tio minuters storartad hymn i långsamt tempo som börjar stillsamt, med Jon Lords orgel, och byggs upp i ett explosivt crescendo, med Ian Gillans - just det - mistlur till röstresurser. Det är storartat.

Vi lyssnade till denna "Child in time" hos min danske vän Jan Holmgård i ett trähus i Nyhamnsläge, med stearinljus och havets brus utanför. Det var en klassfest någon gång 1973, och det var en sällsam upplevelse. Lika roligt är det att höra numera klassiska rifflåtar som "Black night" (1970) och "Strange kind of woman" (1971).

För att inte tala om den mest klassiskt riffiga av dem alla, "Smoke on the water" (1972). Den arketypiska elgitarrlåten som alla med en gitarr i famnen prövat på. Texten är förstås extra rolig. Eller egentligen tragisk. För den handlar ju om en olycka. Men det är en mystiskt spännande och sann historia från Schweiz. Om hur medlemmarna i Deep Purple såg Frank Zappa & The Mothers spela live i kasinot i Montreux 1971. Om hur någon dåre i publiken sköt av en signalpistol mot taket, varvid hela kasinot fattade eld och alla flydde i panik. Röken spred sig över Genéve-sjön, det blev "Smoke on the water".

Det finns många andra låtar på denna samling som visar Deep Purples storhet och musikalitet, t.ex. "Demon's Eye" (1971) och "Burn" (1974). John Lords hammondorgel gav musiken en rikare klangfärg och ett fylligt sound som skilde dem från andra hårdrockgrupper.

Betyg: ***

 

JAZZMÄSTAREN DOMNÉRUS

Någon gång i högstadiet hamnade jag lite av en slump på en jazzkonsert i Helsingborgs Konserthus. Det var Arne Domnérus med Bengt Hallberg, Rune Gustafsson, Egil Johansen m.fl. i möte med Helsingborgs Symfoniorkester.

Det blev mitt livs första jazzupplevelse. Nej, första var Miles Davis LP "Kind of Blue". Men det var första jazzupplevelsen live. Jag blev helt tagen. Vilket gäng lirare! Och vilka sällsamma klanger i mötet mellan jazzgrupp och orkester. Symfoniska kompositioner av Hallberg och Georg Riedel. Musikstycken som jag sedan dess aldrig sett till på skiva.

Det blev flera besök när Arne Domnérus en period kom varje år på uppskattade sessioner till Helsingborgs Konserthuset, runt 1970-73. Jag beundrade speciellt trumslagaren Egil Johansen och hans smidiga, smarta, svängiga spel. Extra spännande eftersom jag då tog trumlektioner för fine slagverkaren och musikpedagogen Sune Pålsson, som satt vid pukorna i symfoniorkestern.

"Best of Dompan" (Bonnier Music saml.-2CD 2004) innehåller alltså ingen symfonisk jazz, men ger en välkommen provkarta av mäster Domnérus och hans kreativa solon på altsax och klarinett. Klassiskt härlig, svensk 50-talsjazz som "The midnight sun never sets" (1958), storbands-svängiga "Jump for joy" (1961), "More than you know" (1958) med ung Monica Zetterlund på sång, melodier av Povel Ramel och Evert Taube, samt "Meditation for saxophone" (1975) av Georg Riedel, det närmaste man kan komma sessionerna i Helsingborg.

Här finns också populära melodier till tv-serier, "Herkules Jonssons låt" (1970) till Tage Danielssons adventskalender, och "Karl-Bertil Jonssons julafton" (här 1979), till Tages välkända julsaga. Arne Domnérus musik är både traditionell, modern, bred och melodiös. Och så får man höra de andra fenomenala musikerna: Rune Gustafsson på snabblöpande gitarr och Georg Riedel på sjungande kontrabas. Med flera, med flera.

Betyg: ****

EN BRYGD AV BRITTISK FOLKSÅNG

Vad är då det här? Omslaget är mer än lovligt trivialt. Turist-fälla i stil med vikingahjälmar på Västerlånggatan? Ja, kanske. Köpte denna skiva i en shop på Land's End, Cornwall, England under en fin semester.

Trots hopplösa omslaget verkade namn som Fairport Convention, Albion's Band och Ashley Hutchings lockande. Kanske en väg in i den brittiska folkrock som jag aldrig på allvar upptäckt. Och lite genuin folkmusik på köpet? Varför inte?

"The Best of British Folk" (Pegasus 2 / Entertainment saml.-CD 2006) med diverse brittiska folk- och folkrockartister är väl helt OK till urvalet. Frågan är om objekten är så spännande. Mina tidigare försök med t.ex. "History of Fairport Convention" var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Just Fairport Convention, flaggskeppet i den engelska folkrockskolan, inleder här med en medryckande "Madeleine", som faktiskt är riktigt bra. Den visar sig vara från 2002, från en av deras återföreningar och inte från deras klassiska period. Men "Shine on love" (N.A.) med nämnda Albion's Band låter förvånansvät tvättad. Förmodligen också från senare datum.

Magna Carta står för en mera trolsk folkton, medan Ashley Hutchings drar på med gammeltjo och är mycket roligare. Irländska klassikern "Whiskey in the jar" sjungs av några The Blackwater Boys (N.A.), mera städat än The Dubliners, men ändå OK.

Däremot blir en "Lady Whiskey" med någon Craig Herbertson outhärdligt präktig, paradoxalt nog  med tanke på texten. Det är just det där tvättade sångsättet jag inte förstår mig på i engelsk folkmusik (som inte finns i skotsk eller irländsk). Det där tvättade som stör mig också hos Fairport Convention.

Betyg: **

JETHRO TULL OCH NARREN MED FLÖJT

Någon gång i min ungdom, tror runt 1969, fick jag syn på nya, brittiska gruppen Jethro Tull i den då kortlivade poptidningen Hej! De såg lika kufiska ut som Mothers of Invention. Yvigt skäggiga, narrlika utesovare.

Samtidigt dök de upp på Tio-i-topp med låten "Living in the past" (1969). Vilken kanonlåt! En frustande, bluesig rocklåt i ovanlig 5/4-takt, med Ian Andersons nasala sångröst och fräsande flöjtspel. Just flöjten skilde dem från allt annat man hört. Tänk att kunna spela så utlevande på en tvärflöjt.

Jethro Tull gjorde album som "Stand up!" (1969) och "Aqualung" (1971) och fick snabbt en position i täten bland de intressantaste grupperna i det öppna musikklimatet runt 1970. Musikaliskt, men också sceniskt, där Ian Anderson stod i överrock och balanserade på ett ben som en egenartad, flöjtspelande stork.

Så nu efteråt vet jag egentligen inte varför jag tappade dem. Kanske var det för att jag snubblade in på klassisk musik och på 70-talet blev rätt avogt inställd till rockmusik överhuvudtaget. Men under tiden i gymnasiet fanns verkligen Jethro Tull bland vänner runt omkring, bredvid Deep Purple, Pink Floyd, David Bowie och andra storheter.

De kreativa Jethro Tull tog avstamp i 60-talets brittiska bluesrock. Med Ian Andersons mycket personliga sångskrivande greppade de stilmässigt över många fusioner. De var både jazzrock, symfonisk rock, brittisk folkrock och en smula hårdrock ("Aqualung"). Allt på en gång. Det fick också sitt pris. När punkvågen kom och dömde ut allt som varit, hörde Jethro Tull till de mest utmobbade. Och så har det i stort sett förblivit sedan dess.

Därför så uppfriskande att höra denna lysande samling: "The Very Best o Jethro Tull" (Chrysalis saml.-CD 2001). Vilka låtar, vilken särart! Och vilken musikalitet! Öppning med nämnda "Living in the past".

Bland de många starka numren med stilmässig bredd kan nämnas "Locomotive breath" (1971), "A new day yesterday" (1969), den jazziga tolkningen av "Bourée" av J.S. Bach (1969), naturromantiska "The whistler" och "Songs from the wood" (båda 1977). Varför tog jag inte till mig dessa fina skivor när det begav sig? Men det är inte för sent. Och nutidens eventuella fördomar försöker jag stålsätta mig mot.

Betyg: **** 

SAMLING MED B, S & T

Har redan nämnt flera gånger att jag är och alltid varit ett stort fan av Blood, Sweat & Tears. Deras snygga, välskrivna arrangemang är ännu oöverträffade i musikvärlden. Deras raka, något försiktiga popjazz för niomannabandet med blås och allt är ännu lika njutbara och roliga att lyssna på.

Att sedan gruppen och dess stil mobbats ut av ortodoxa rockkritiker och -lyssnare, alternativt bara glömts bort helt, är något jag försöker stålsätta mig mot. Även om det är svårt ibland.

Deras andra och tredje album (1969 resp 1970) är bäst och de jag lyssnat mest på. De är skivor jag kan utan och innan. När jag köpte denna samling, "The Collection" (Castle Collection saml.-CD 1993) gjorde jag det som en provkarta över resten av deras karriär. Efter det har jag emellertid samlat på mig alla deras väsentliga album, både separat och i form av boxen i serien "5 Original Albums", som täcker komplett från första albumet "Child is father to the man" (1968) till och med "New Blood" (1972).

Jag lyckades komplettera med en CD-utgåva den numera ytterst svårhittade "No Sweat" (1973). Dessa olika album behandlas också enskilt i denna blogg. Vad Blood, Sweat & Tears gjorde efter 1973 är av mindre intresse.

Således är denna samling i praktiken rätt överflödig. Men är man fan så är man. Alltså lyssnar jag här gärna ännu en gång t.ex. på Al Koopers fina "My days are numbered" och den intensiva kärleksballaden "I love you more than you'll never know" (båda 1968), skinande ståtliga "Smiling phases" och "And when I die" (båda 1969), gospelmättade "Hi De Ho" och Lew Soloffs trumpetsolo i "Lucretia MacEvil" (båda 1970), tunggungiga "Go down gamblin'" (1971) och låtar som jag återkommer till på albumen "New Blood" (1972) och "No Sweat" (1973). Där hade Jerry Fischer ersatt David Clayton Thomas som sångare.

De mycket få låtar på samlingen som är från tiden efter 1973 är som sagt försumbara. Kan ändå nämna en rätt förutsägbar version av Beatles "Got to get you into my Life" (1975), som passar för B,S&T:s blås-sättning. Och den deliriskt sentimentala "You're the one" (1976).

Betyg: ***  

SOULDROTTNINGEN ARETHA IGEN

Att Aretha Franklin är en fantastisk souldrottning vet vi alla. Vad kanske inte alla vet är att hon faktiskt gjorde sin första LP-skiva redan 1956, som 14-åring! Den har inte gått till historien. Det har inte heller de jazzbetonade skivor hon fick göra under tidigt 60-tal.

Aretha Franklins storhetstid började egentligen 1967, med övergången till skivmärket Atlantic. Då fick hennes gospelmättade sång och pianospel blomma ut med själ och hjärta. De inspelningar hon gjorde då, sent 60-tal är oslagbara och gav henne för evigt epitetet "Lady Soul" (som också var en albumtitel 1968).

Den guldperioden, 1967-69, har jag redan avhandlat med skivan "Aretha's Gold" (1969). Detta är en fortsättning, "The Very Best of Aretha Franklin, vol. 2 : The 70ies" (Rhino/Atlantic saml.-CD 1994). Jag har tidigare inte varit så bekant med hennes tidiga 1970-tal. Men det visar sig vara lika fullödig soul här, perioden 1970-76.

Här är sånger bl.a. från albumen "Spirit in the dark" (1970 - titellåten!), "Young, gifted and black"  (1972) och "Hey Now Hey" (1973). Bland enskilda sånger märks "Don't play that song" (1970) och en gospellik version av Paul Simons "Bridge over troubled water" (1971). Men det är klart, "Aretha's Gold" med hennes guldperiod 1967-69 är ändå starkare.

Varje gång det är dags för Polar Music Prize har jag några ständiga gissningar som aldrig tycks slå in. Arvo Pärt och Philippe Entremont bland klassiska. Och inom populärmusik hoppas jag varje år på Brian Wilson, Chick Corea - och Aretha Franklin. Visste vore hon en värdig pristagare?

Betyg: ***

STEVIE WONDERS SOULHISTORIA

Soulmästaren Stevie Wonder har en intressant historia. Upptäcktes tidigt av Tamla Motown. En supermusikalisk, blind 12-åring som sjöng skjortan av alla. Lanserades som underbarn (vilken han ju var). Fick artistnamnet Little Stevie Wonder.

Motown körde hård med storstjärnor. Artistnamnen blev Wonder, Tops, Miracles, Supremes och Temptations. Allt var mirakulöst och överlägset. Hitfabriken var auktoritärt driven och stenhårt produktiv, begåvningarna många och framgångarna därefter.

Stevie Wonders allra tidigaste skivor, de med namnet "Little Stevie" (1963-64) är kanske mera kuriosa än bra. Men sedan händer det något. Stevie Wonder utvecklas enormt i övre tonåren, har alla resurser bakom sig och skriver makalösa hitlåtar på rad.

Det blev pockande, extatisk gospelsoul som "I was made to love her" (1967) och "For once in my life" (1968). De eleganta "Yester-me, yester-you, yesterday" och "My cherie amour" (båda 1969). Alla är de klassiker som hörs jämt i "Så ska det låta"-program och liknande.

Runt 1970 ändrade Stevie Wonder riktning. Bara 20 år gammal var han en "veteran" som krävde självständighet och skapandefrihet i det toppstyrda Motown-bolaget. Hans äldre sångarkollega Marvin Gaye gjorde liknande revolt vid samma tid. Ledningen gav efter och insåg att dessa båda guldkalvar skapade bäst om de fick som de ville.

Stevie Wonders 1970-tal blev fantastiskt. Han gjorde välproducerade, tunga soulfunk-album med innovativ musik full av underbara melodier och politisk medvetenhet om de sociala orättvisor och diskriminering som präglade USA vid denna tid. Album som "Talking book" (1972), "Inner visions" (1973) och dubbeln "Songs in the Key of Life" (1976) innehöll både kärlekssånger som "You are the sunshine of my life" (1972) och starka, politiska låtar som "Living for the city" (1973) och "I wish" (1976), liksom musikerhyllningar som "Sir Duke" (1976) och "Master blaster" (1980).

Sedan hände det lustiga att han gjorde en kärleksballad för en film, "I just called to say I love you" (1984). En retfullt insmickrande sång som biter sig fast, sådär som en lyckad hitlåt gör. Den blev hans största hit och många associerar honom bara med den. En sång att älska eller hata. Jag klarar inte av den. Men eftersom han inte varit så aktiv sedan dess har den kommit att skymma mycket av hans storhet.

Allt finns med på denna antologi, "Song Review : A Greatest Hits Collection" (Tamla Motown saml.-CD 1996).

Betyg: ****     

LEGEND ÄR BARA FÖRNAMN

När John Lennon blivit skjuten till döds vintern 1980 lyssnade jag så mycket på Lennon att jag nästan blev mättad. Jag var mitt inne i min Beatles-återupptäckar-period och min värsta vurm för det färgstarka 60-talet.

Kände mig inte hemma i den samtida punk- och new wave-rocken. Inte i det nya 1980-talet över huvud taget. Klimatet kändes gråare och kallare än någonsin. Då föll skotten. Vansinnesdådet. Det mest meningslösa som definitivt tog död på den sista optimismen som fanns kvar.  "The dream is over".

John & Yoko hade varit inne i en nystart och hade gjort en skiva full av lust. Sedan blev det svårt att höra "Double Fantasy" (1980) utan att tänka på mordet.

John Lennons egen diskografi är kort och ojämn. Det blev bara åtta aktiva år solo. Hans skivor är en blanding av mästerverk, mindre lyckade album och obegripligheter. Ett bra urval av väsentliga låtar stämmer bra med formatet en CD. "Lennon Legend : The Very Best of John Lennon"  (Parlophone saml.-CD 1997) är en helt duglig samling.

De bästa sångerna här är de som också är från de bästa albumen: "John Lennon Plastic Ono Band" (1970), "Imagine" (1971), "Walls & Bridges" (1974) och "Double Fantasy" (1980). De tidiga singlarna är jag inte så förtjust i, även om "Give peace a chance" och råa "Cold turkey" (båda 1969) är speciella. Men inte är t.ex. "Instant Karma" (1970) någon stor låt.  Och "Happy X-mas, the war is over" (1971) blir bara för mycket. Men de är självklara på en samling.

Eftersom "Mind games" (1973) och "Rock & roll" (1975) är svaga album passar det umärkt med enstaka hits därifrån: titellåten "Mind games" och Ben E Kings "Stand by me" (1975). I den senare har Lennon och Phil Spector skippat originalets karibiska rytm och istället gjort en baktung, mäktig rocklåt med Lennons förtvivlade, starka rockkänsla.

De få postuma spåren som finns med på samlingen är försumbara. I antologin har man också helt hoppat över röriga dubbel-LP:n "Some place in New York City" (1972). Likaså, naturligt nog, de obskyra, mycket svårtillgängliga album John och Yoko gjorde före 1970. Helheten blir en bra samling som mycket väl ger en bild av sin titel, "Lennon Legend".

Betyg: ***

DEN GALNE UNDER-HÅLLAREN & GÅRUNT SHOW

Jag är barnsligt förtjust i Bernt Dahlbäck. Den galne komikern som begick lustmord på det mesta inom underhållnings-världen. Först med humor-gruppen Gårunt Show på 60-talet, och sedan i eget namn på 70-talet. Han avled alldeles för tidigt, 1978, bara 38 år gammal.

Jag önskar att fler kom ihåg honom idag. Men humor är svårt, en del står sig och annat bleknar bort i tidens gång. Som barn på 60-talet blev jag lycklig när radion, ganska ofta, spelade hans knäppa stilparodier som ofta flippade ut helt.

Den enda skiva som finns med honom i nutid är "Bernt Dahlbäcks bästa kanoner" (EMI saml.-CD 2001). Här kan man njuta av Dahlbäck som den galne skivproducenten som kommer i extas över alla studiopålägg i en grotesk soppa, "Ba-babba-babba" (1977) där han till slut skriker efter "Kanoner! Jag vill ha kanoner!"

Lustmordet på den då så populära, franska sexstön-poplåten "Je t'aime" (1971) som istället blir en barnslig orgie i fnittrande. Allra roligast är samma lustmord på "Mitt sommarlov" (1971), som då varit en populär hit med norska barnstjärnan Anita Hegerland. Dahlbäck tar rollen som en olydigt gapskrattande jäntunge i studion. Fullständigt vansinnig och helt underbar.

Roliga "Syster Jane" (1972) i duett med Sonja Hildings, om ett misslyckat ragg på dansstället, visar upp den mera buskisaktiga sidan. Samma bonnabuskis finns i "Bagarberta (liten visa i baktakt)"  (1970) med Gårunt Show, som mest består av usla bakvitsar. Annorlunda är "Alida Gullmaj" (1970) som är en exakt och känslig gjord travesti på Cornelis Vreeswijk, med kusligt lik röstimitation.

Det finns mycket annat roligt här. Spike Jones snabba, dråpliga ljud-orgier går igen i versionen av "Ob la di, ob la da" (1969) och stilparodierna är åter ett kärt tema i "Är det konstigt att man längtar bort nå'n gång?" och "Svensktoppen" (båda 1971). Men allt är inte bra. Även denna Bästa-CD är ojämn. Discoparodin "Bumpa på" (1977) är påfrestande och Peps-/progg-driften "Dé é åt helvete" (som borde vara tacksam) är poänglös.

Bernt Dahlbäck var väl för ojämn för att bli en nyare Povel Ramel. Men de två hade likheter. Just en stor musikalitet och en tajming med gehör för musikaliska stilar och företeelser. Dråpliga satirer och parodier i snabba tempo, och lekfull förstörelselusta i finrummet. När Bernt Dahlbäck var som bäst var han hejdlöst rolig. Han var för övrigt äldre bror till Erik "Kapten" Dahlbäck, som då spelade i proggruppen Fläsket Brinner.

Betyg: ***


 TORROLIGE STEFAN DEMERT

Trubaduren Stefan Demert blev känd runt 1970 för att leverera sina torroliga visor, sjungandes med sitt uttryckslösa "stenansikte". Det gjorde bara visorna ännu roligare.

Först känd blev hans beskt ironiska "Emancipations-visa" (1970). Den dråpliga historien om manhaftiga lastbilschaffisen Emma Karolina Magdalena Makadam. Vet inte om uttrycket "butcherflata" fanns då.

En annan vi kanske minns är den harmlösa satirvisan "Till SJ" (1971). Mer aktuell nu än någonsin. Annars är det frågan om hur mycket denna titel kan axla, "Musik vi minns" (Sonet / Universal saml.-CD 2001). För Stefan Demert är nog ganska bortglömd nu. Hans putslustiga noveller i skillingtryck-stil var lite kul då, men känns rätt långt borta idag. Bland dem "Balladen om den kaxiga myran" och "Marknadsvisa" (båda 1970).

Men här finns också visor med mörkare stråk, och de är mera livskraftiga. "Den skräpiga bakgården" (1970) om ett kraschat förhållande, "Den siste ornitologen" (1973) om miljö-förstöring, och inte minst den riktigt obehagliga "Erik Olov Andersson" (1971), om en framgångsrik entreprenör som en dag hänger sig. En parallell till "Richard Cory" av Simon & Garfunkel.

Sedan finns en del satirvisor som är problematiska. Jag tycker mycket om "Bertil och Sven" (1971). Att överhuvudtaget sjunga om homosexuell kärlek var djärvt då. Demert var välkänd som satiriker och ingen kunde väl missta hans gissel mot fördomar i sången. En homofob granne har berättar-rollen. Men eftersom Demert inte är känd längre nu och sjunger stramt, torrt - SKULLE den idag möjligen kunna tas som högerkristet reaktionär. Allt räddas i sista strofen där Demert avslöjar dubbelmoralen: "Dom tar och tafsar uppå varann / det har jag själv sett genom brevlådan".

En annan satir som kan halka snett nu är klämkäcka "Nativitets-schottis" (1981) i duett med hustrun Jeja Sundström. Sista raden om svenskhet får en att hicka till nu, när sådana utsagor faktiskt hörs och SD sitter i riksdagen. Ironi är inte alltid lätt. Annars saknas här de roliga duetterna med Jeja, "Schlager" och "Anna Annaconda", eftersom de hamnat på hennes motsvarande samlings-CD.

Till slut en bra sång på denna Demert-samling som jag inte hört förut. "Skärsliparsång" (1981), en bra översättning av irländska folksången "Whiskey in the jar".

Betyg: ***

BRITTAS RESTAURANG OCH ANNAT

"Svenska Partyklassiker" (EMI saml.-CD 2009) med diverse svenska underhållningsartister, är diffus och svår att belägga eftersom titeln är så allmänt hållen och kan ge träff på nästan vad som helst. Den här typen av samlingsskivor har oftast kort livslängd. Går ut från förlaget och ersätts av någon annan snarlik med lika allmän titel.

Låt oss fokusera på några spår i innehållet istället. "Häng me' på party" (1971) med Ulf Neidemar är en glad festvisa av den gamle TV-medarbetaren som sjöng som hobby och är för evigt förknippad med denna slagdänga.

"Brittas restaurang" (1970) med Sveriges Jazzband är en av de bästa låtar jag vet. Vilken rivig, hårdsvängande gladazz med Gösta Linderholms sköna sång och roliga nonsenstext. Ett minne från den tid jag diggade både Sveriges Jazzband, Vieux Carré Jazzmen och Papa Bue. Är tradjazz ett minne blott?

"Moviestar" (1975) med Harpo är en fin poppärla och en klassiker. Harpos varma sång, melodin och den fina produktionen av Bengt Palmers gör den till en hitlåt som står sig. Också tidiga Robban Broberg är rolig att höra. "Uppblåsbara Barbara" och "Ingela" från hans festliga album "Tjejjer" (1969) är härligt 60-talistiskt uppsluppna à la gamla TV-farser av Lasse Hallström. Och Björn Skifs är alltid bra sångare i "Michelangelo" (1975).

Sedan kan jag hoppa över Yngve Forssells orkester, Streaplers, Lalla Hansson, Byfånarna (jo de heter så) och Perikles. Medan Hep Stars och Anne-Lie Rydé har jag på egna album. Men tycker man som jag om svensk populärmusik är sådana här triviala samlingar sällan helt utan poänger.

Betyg: *** 

"PROGGEN - SOM I EN LITEN ASK"

Det är undertiteln på denna samling, "Progg Hits" (MNW saml.-3CD 1993) med diverse svenska progg-artister. Jo, särskrivningen ingår i titeln. En titeln som säkert är självironisk. "Hits" var inte något progg-rörelsen ville associeras med. Men när man hör detta rika urval låtar är de väl just det, hits =  sånger som står sig.

Det hade getts ut olika samlingar inom "proggen" tidigare, men aldrig så här omfattande och övergripande som denna box. Den återutgavs igen år 2000. Varför just då? Jo, då kom filmen "Tillsammans" av Lukas Moodysson. En rolig, träffande skildring av ett vänster-kollektiv anno 1975. Och då var det bra läge att lansera denna samling igen.

Här har man dessutom varit generös med begreppet "progg". Från Gunder Hägg 1969 (roliga visan "Smoking") till cirka 1982 (Torsson och Aston Reymers Rivaler är med). Dvs något längre period än  man vanligvis brukar räkna epoken. Men helt givet är det 1970-talet som dominerar.

Det är också självklart att Peps Blodsband, Ola Magnell  och John Holm ingår, trots att de spelade in på bolag utanför egentliga proggnätet. Det här är en rolig samling att plocka ur. Här finns många egna favoriter och härliga återhöranden. Liksom mycket jag inte gillar. Och en del som lämnar mig oberörd. Men helheten är häftig. Om jag nöjer mig med att nämna favoriterna kan vi sikta på:

Skäggmanslaget möter Contact i den helt magiska folkmusik-fusionen "Gråtlåten" (1970). Arbete & Fritid, en minst sagt ojämn folk/jazzgrupp. Men deras "Gånglåt efter Lejsme Per" (1973) är en lyckad blandning. Bo Hansson målar upp "Flykten till vadstället" ur symfoniska "Sagan om Ringen" (1970) efter Tolkien. Vackra pärlan "Till Catherine" (1973) med Kenny Håkansson, från den i övrigt kassa LP:n "Tillsammans", är med också här. Fläsket Brinner bygger upp kulmen i "Gånglåten" (1971). Jan Hammarlund sjunger sin gripande sång "Jag vill leva i Europa" (1982) om kärnvapenhot (fast här troligen i en senare version).

I övrigt medverkar självklara namn som Hoola Bandoola Band, Contact, Blå Tåget, Nynningen, Nationalteatern, Mikael Wiehe och Dag Vag. Samt en hel del udda kufar; Gudibrallan och beryktade Philemon Arthur & The Dung. Men varför ett så gräsligt fult omslag på samlingen? Ser ut som en karamellpåse.

Betyg: ****

"PROGGEN - MUSIKRÖRELSENS UPPGÅNG OCH FALL"

Det är titeln på en bok av Håkan Lahger, en bra bok. "Proggen - musikrörelsens uppgång och fall" (Atlas inbunden bok 1999) tog ett kunnigt och insiktsfullt helhetsgrepp om denna epok inom svensk musikhistoria (cirka 1968-1980). En epok som blivit både omhuldad, kritiserad och rent utskälld genom åren. Men sällan så väl och nyanserat beskriven som här.

Till de första 1000 exemplaren av boken medföljde en saml.-CD. När jag hittade boken på antikvariat hade jag turen att få med denna skiva. Det är en alldeles utmärkt liten samling.

Jag har definitivt rötter i den svenska progressiva musikrörelsen. Växte upp med den. Gillade kreativiteten och mångfalden, inte minst bland de artister som oftast spelade in på Silence och som faktiskt också var musikaliskt progressiva: Samla Mammas Manna, Kebnekaise, Fläsket Brinner, Bo Hansson, Ragnarök. Många av dessa spelade färgrik instrumentalmusik.

Samtidigt fanns det andra sidor av proggrörelsen som jag avskydde. Det överpolitiserade, sekterismen, dogmatikerna, den groteska tidskriften Musikens Makt. Det sjukliga hatet mot ABBA. Den stenhårda Göteborgs-falangen var jag aldrig förtjust i. Men vad gällde dömande attityd tyckte jag den saken blev värre i punkrörelsen. Jag har aldrig hört den kritiken riktas mot punken.

Nåväl. Denna bok-CD:ns urval är inte omfattande (17 spår). Men det är välvalt och intressant, kompletterar på ett bra sätt Håkan Lahgers välskrivna texter. Hoola Bandoola Band är förstås obligatoriska i sammanganget. "Man måste veta vad man önskar sig" (1972) är en fin Wiehe-sång. Den tidiga underground-gruppen International Harvester, som var rätt svåra att få grepp om, glänser med minimalistiska "Sommarlåten" (1968).

Fine gitarristen Kenny Håkansson, mest känd från Kebnekaise, gör en bedårande vacker instrumental-ballad kallad "Till Cathrine" (1973). Den var med på en obskyr LP, "Tillsammans", som Greg Fitzpatrick hade satt samman. Vissångaren Kjell Höglund får här blomma ut i sitt litterära mästerverk, eposet "Slutstrid" (1979). En 9 minuters laddad sång där en medeltida skräckhistoria får en häpnadsväckande vändning à la Hesses "Stäppvargen". Från en skiva där Höglund gör upp med vänstern.

I övrigt medverkar nämnda Samla Mammas Manna och Kebnekajse, liksom Blå Tåget, vissångaren Jan Hammarlund och nyss avhandlade "Sånger om kvinnor". Plus en hel del till.

Betyg: ***

SÅNGER OM KVINNOR

En historisk skiva som gjordes utifrån olika teater-sammanhang och engagemang i Grupp 8, utan namngivna artister. "Sånger om kvinnor" (MNW LP 1971) var med ett slags kollektiv av kvinnor, inkluderande sångerskor som Marie Selander, Ulla Sjöblom och Lottie Ejebrant, textförfattare som Suzanne Osten och Sonja Åkesson.

Texterna är starkt engagerade och präglade av det kvinno-politiskt radikala 1970-talet, men borde vara tidlösa. Och ÄR tidlösa. För dessa beska sånger står sig och är i högsta grad giltiga idag, fast framtoningen med fult omslag (av Gittan Jönsson) och ljudkvalitét känns daterade.

Men Marie Selander sjunger med en glöd och känsla som vibrerar av liv, "Innerst inne är du en riktig kvinna, Louise" (starkt ironisk titel). Den är så bra, så bra. Hon sjunger också "Törnrosa", en mörk skildring av ensamhet. En sång som faktiskt är skriven av Leif Nylén (i Blå Tåget).

En annan stark sångerska här är skådespelerskan Ulla Sjöblom. Hon var betydligt äldre än de andra och med redan på kabarévisans tid på 1950-talet. Vi minns när hon temperamentsfullt sjöng Leo Ferré, Boris Vian, Lars Forssell och Brecht. Nu sjunger hon med auktoritet och återhållen vrede "Den ensamma mamman i traversen", till text av Sonja Åkesson.

Minnesvärd är också roliga satiren "Ska bli sjuksyster ja', tralala" som Lottie Ejebrant sjunger med ljus dubbeltydighet. Hon skulle senare bli välkänd för sin roll som lapplisan i Lasse Åbergs "Sällskapsresan". Kupletten "Ellen sa nej" är mig veterligt den enda gång vi har fått höra Suzanne Osten sjunga.

Inledningen "Vi är många" är fin och trosviss, medan avslutande, välkända ikonen "Vi måste höja våra röster" är agitatorisk. Det finns många fler sånger, korta, kärnfulla. Musikkompet och inspelningen är lite si och så. MNW hade små resurser vid denna tid. Manliga musiker kompar, vilket ledde till schism. På uppföljaren "Tjejclown" är alla medverkande kvinnor. Men den har inte alls lika starka låtar.

"Sånger om kvinnor" kommer att stå sig. För trots skavanker i produktion är just sångerna så välgjorda. Och med sådana fantastiska vokalister som Marie Selander och Ulla Sjöblom kan det inte bli annat än nervfullt, kärnfullt och bra.

Betyg: ***