Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

torsdag, juni 19, 2014

WIEHE I HEMINGWAYS LAND

Det slumpade sig så att jag följde Mikael Wiehe steg för steg under just den här perioden. Jag som inte ens hade varit särskilt förtjust i Hoola Bandoola Band.

Det hade naturligtvis med Malmö att göra. Mitt korta gästspel i Malmö 1980-84, en stad jag aldrig trivdes i eller kom in i. Men Mikael Wiehe var ofta kunde i bokhandeln där jag jobbade då. Han var glad och högljudd och snackesam. Det var alltdi kul att prata musik med honom.

Wiehe var (som jag redan skrivit om) inne i en spännande och oväntad utvecklingsfas, rent musikaliskt. Som "gamling" med rötter i Beatles, Dylan och The Band, tillhörande en proggeneration som var ganska hånad och definitivt "ute" vid denna tid, var han en av få från musikrörelsen som slängde sig pladask i 80-talets bassäng av samtida tonspråk: smattrande synthar, blippande maskiner och sträva, dissonta gitarrsolon på minimalistiska bryggor över ett ackord. Talking Heads och Peter Gabriel var de nya stigfinnarna.

Ibland blev det genialiskt nyskapande. Ibland blev det bara krystat och tillkrånglat, som på "De ensligas allé" (1982) där han tolkade Dylan så nästan ingen kände igen något. Men han var alltid pigg på att ta risker.

"Hemingwayland" (Amalthea LP 1985) blev kulmen på min rätt intensiva Wiehe-period. Den inleds med det 9 minuter långa eposet "Vi låtsas som ingenting". Och det är något av det mest utmanande och spännande Wiehe gjort, musikaliskt sett. Texten är en förtvivlan över den gamla vänstern som nu i det kyliga 80-talet hamnat i svår identitetskris och lider av svår skam.

Man kan kalla texten patetisk om man vill. Men jag älskar det storslaget dramatiska anslaget. En icke-rimmad text med följsam musik, där hela sviten mynnar ut i Fjellis (Jan-Erik Fjällströms) våldsamma gitarrsolo. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Därefter åter ett av de starkaste musiknummer Mikael Wiehe någonsin gjort. "Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensameten (på vinden i Lund för vid pass 100 år sedan)". En parafras på en sång Paul Simon skrev om målaren Magritte. En stillsamt avskalad ballad, med ett stramt, lätt modernistiskt arrangemang för stråktrio av Frans Sjöström. Mycket subtilt.

Efter dessa två starka inledningsnummer följer resten av skivan som är OK men inte sensationell. "Jag ser det" och "Då är du farlig" är habila och lyfts upp av bra blås-arrangemang. Titellåten är en kluven hyllning till Wiehe ungdomsidol Ernest Hemingway. En bildrik sång tänkt i filmiska tablåer.

"Det räcker nu" av chilenaren Mario Salazar är en mycket stark politisk sång om våldet i Latinamerika. Medan "Åh mamma" är en plågsamt klämkäck rumba. Bandet, här kallat Mikael Wiehe & Co, spelar mycket bra och tätt. Inte minst den nämnde, fantastiske gitarristen Fjellis, som nu tyvärr är borta.

Betyg: ****

tisdag, juni 17, 2014

EN SPÄNNANDE HYLLNING TILL KURT WEILL

Det här är en storartad och unik samling. Kurt Weill var den tyske kompositören som samarbetade med Bertold Brecht och skrev odödlig musikdramatik. Han föddes i Tyskland år 1900, flydde undan nazisterna och dog i USA 1950.

Gränslös musik brukar vara ett slitet uttryck. Men för Weill stämmer det verkligen. Seriös konstmusik, musikal, jazz och allmänt populärmusik. Någonstans där i skärningspunkterna fanns han, och han greppade över alltihopa.

Kurt Weills speciella knyckiga, fräcka, kabarébetonade tonspråk har påverkat årskilliga, från Marlene Dietrich och Louis Armstrong till Tom Waits. Balladen om "Mack the Knife" (ur "Tolvskillingsoperan" av Bertold Brecht) är mest känd. Den har alla hört, i alla hundratals inspelningar, från tyska skådespelerska Lotte Lenya, till just Armstrong och Frank Sinatra och åtskilliga andra. En av 1900-talets mest anslående melodier.

På "Lost in the Stars : A Tribute to Kurt Weill" (A&M CD/LP 1985) har någon redaktör gjort ett smart drag och samlat en unik, välvald samling framstående rock- och jazz-artister för att tolka olika sidor av Kurt Weill. Ofta på sina fria sätt, men alltid med största respekt. En tonsättare som Kurt Weill tål att kläs av och kläs på i olika omgångar.

Det är spretigt, ystert och fantasifullt i sitt utbud av artister. Rockstjärnan Sting sjunger "Mack the Knife" till bumpig kabare-ensemble med tuba och allt. Bröderna Fowler (Bruce Fowler, Tom Fowler m.fl.) från Zappas Mothers framför "The Cannon Song" med Stan Ridgway som solist. Alla texter är här på engelska, inga på tyska.

Marianne Faithfull sjunger en gripande "The ballad of the soldier's wife" och Lou Reed gör "September song". Tyska skådisen Dagmar Krause blir den som får gestalta "Surabaya Johnny". Ett kort men underbart stråk-intermezzo framförs av Armadillo stråkkvartetten, "Youkali tango". Bland jazz-avsnitten märks pianissan Carla Bley som spelar titellåten "Lost in the stars", och "Speak low" (känd bland annat med Monica Zetterlund" spelas av Charlie Haden.

Självklar i sammanhanget är också Tom Waits, som kör en kuplett från "Tolvskillingsoperan". Riktigt knepiga avantgarde-nummer framförs av John Zorn, Ralph Schuckett (som misshandlar "Alabama song") och den störige Todd Rundgren. Å andra sidan sjunger Van Dyke Parks (kompis till Brian Wilson i Beach Boys) några bedårande musikal-nummer. Ja, "Lost in the Stars" är en riktigt yvig och härligt oförutsebar hyllning till ett lätt bortglömt geni, den märklige tonsättaren Kurt Weill.

Betyg: ****

fredag, juni 13, 2014

FIN, BRITTISK SOULPOP

1985 var ett starkt skivår. Det framgår av inläggen på denna sida. Eller var det kanske bara så att jag vid det här laget "hunnit ikapp" och nu befann mig med strömmen i det allmänna utbudet. Ibland är man mot strömmen, ibland med den.

Simply Red, ett brittisk band med rödhårige sångaren Mick Hucknall i spetsen, spelade en dansvänlig, soulpåverkad pop med fina låtar och med just Hucknalls själfulla, ljusa röst i centrum..

"Picture Book" (Electra LP/CD 1985) är Manchester-bandets mycket starka debut. Snabba discodoftande nummer som "Come to my aid" och "Look at you now". Men det bästa är när bandet drar ner tempot en aning. Den jazzigt slashasiga "Sad old red", med skön tenorsax. En alldeles utsökt cover av Talking Heads "Heaven". I original en halvt uppgiven rockballad av David Byrne. Här hos Simply Red en sugande, längtansfull soulsång där Mick Hucknall sjunger med en enastående inlevelse.

Och så den mest kända sången från denna debut "Picture Book". Den vackra, likaså längtansfulla balladen "Holding back the years". Den finaste "blue-eyed soul" jag hört på länge, vid sidan om Van Morrison. Den sången har också en personlig tidsmarkering för mig. Den tid då Eva och jag lämnade lilla Borås och gav oss vidare till en framtid i Stockholm. Det var vår och solen sken och mycket känslor och mycket förändring. "Holding back the years".

Betyg: ****

torsdag, juni 12, 2014

IKONISK 80-TALSPOP

Duon Eurythmics räknades väl aldrig till syntpop-vågen i England. Men deras musik var syntsmattrande, med programmerade åttondelar och hårdrockiga gitarrer. Ett rätt kyligt sound i tidstypisk, elektronisk tappning.

Ovanpå detta fanns Annie Lennox och hennes själfulla, temperamentsfulla sång. Skotska Annie Lennox är en lysande sångerska med en stor, klangrik röst och en attack med rockkänsla.

På scen odlade hon lite av samma härskarinne-status som Grace Jones. Det passade till duons musik, som var både filmiskt visuell och soulfärgad. Brittiska Eurythmics var kanske 1980-talets mest ikoniska band. Deras musik och stil var en tidsmarkör av rang, samtidigt som de starka hitkvaliteterna i låtarna gjort flera av deras många hits tidlösa. Och Dave Stewart skapade det mesta av klangmattora - på gitarr, syntar och i arrangemang.

Ändå var Eurythmics aldrig mina närmare favoriter. Det kyliga draget stod emellan. På "Greatest Hits" (RCA saml.-CD/LP 1991) finns det bästa med dem. Bland de starka korten här finns förstås "There must be an angel" (1985), en oemotståndlig melodi och med självaste Stevie Wonder som gäst på munspel.

En annan soulgigant, Aretha Franklin, sjunger duett med Lennox i feministiska soulfunken "Sisters are doin' it for themselves" (1985). En annan stor hitlåt med stort sound är "Thorn in my side" (1986), där Lennox storhet som sångerska är mer än tydlig. Från samma år är "When tomorrow comes" (1983), medan "Here comes the rain again" (1983) målar upp en tät, ödesmättad stämning.

Betyg: ***

onsdag, juni 11, 2014

PRINCE UTFLYKTER I PSYKEDELIA

Det första jag hörde med Prince var den storartade rock-balladen "Purple rain" (1984) från skivan med samma namn. När Eva och jag träffades dansade vi till just den. Det var i Borås, och jag minns de evighetslånga uttoningarna i cello-sektionen.

Det andra jag hörde var denna märkliga funkskiva, "Around the World in a Day" (Paisley Park / Warner Bros LP/CD 1985) med Prince & The Revolution. Det är ingen typisk Prince-skiva och det är kanske ingen av hans främsta. Men för mig är den ändå rätt speciell.

Det som direkt attraherade mig och lockade mig med "Around the World in a Day" är de många 60-talsinfluenserna och de psykedeliska flirtarna som sätter färg på detta album. Men det är som alltid funk-mästaren, den experimentelle soulmusikern, multi-instrumentalisten och den pilskt gäckande, galne sångaren med den spruckna falsettrösten och de vilda idéerna som framträder. Kompbandet "The Revolution" känns mera diffust. I praktiken tror jag att Prince sjunger och spelar de flesta instrumenten själv (gitarrer, klaviaturer, slagverk osv), producerar och hittar på.

I inledande hippie-funklåten klingar bjällrorna och bongo-trummorna ihop med en tät, syntad, rytmisk ljudmatta när Prince bjuder oss med på en magisk resa. "Paisley Park" är en av de där säkra hitlåtarna som Prince så lätt får till. En fin sång med tunga trummor och med spacade baklänges-gitarrer, som kärleksfullt refererar till The Beatles och perioden runt 1966-67.

Sedan sjunker tempot betänkligt. "Condition of the heart" är den svagaste länken. En recensent utbrast att supermusikaliske Prince här också leker Keith Jarrett på piano. Nej, tyvärr. Plinket i låtens intro är rätt planlöst, och någon Keith Jarrett är Prince inte. En styrka hos den lille soulsefyren är annars att driva fram extatiska grooves. Därför är det förvånande att han så totalt tappar tempot här.

Men sedan blir det skjuts framåt och färg och fantasi igen. "Raspberry beret" är ännu en Beatles-klingande, härlig poplåt. Är titeln månne en replik på "Strawberry fields forever"? "Tambourine", "Pop life" och "America" är andra slagfärdiga dängor där Prince skapar sin personliga brygd där han kärleksfullt bjuder på referenser till såväl James Brown, Sly Stone till mycket psykedelia, mycket John Lennon och väldigt mycket Jimi Hendrix.

I avslutande, råfunkiga "Temptation" öser han på med sina sexteman i en hårdsvängig soulfunk som får sväva ut på längden. Det är mycket häftigt. Som sagt, denna "flower power"-skiva är rätt speciell (trots ojämnt tempo). Och framför allt gillar jag just den här perioden hos det gåtfulla geniet Prince.

Betyg: ***

måndag, juni 09, 2014

TOM WAITS UTE I REGNET

Omslagsbilden på Tom Waits album "Rain Dogs" (Island LP/CD 1985) är ett foto av den svenske fotografen  Anders Petersen, från hans samling "Café Lehmitz" med bilder från Hamburg.

Den ger en fin relief till en sångserie där Tom Waits fortsätter utforska USA från ett tillskruvat underdog-perspektiv. Han är alls inte någon fyllerist själv, som man kan frestas tro, utan en sofistikerad aktör som spelar en och samma roll: Den alkoholiserade losern som drar sina bisarra, ibland rätt morbida, historier i små noveller till egensinnig rockmusik. Han har också spelat samma roll några gånger på filmduken och är en rätt hygglig skådespelare.

Men fastän Tom Waits har en rejäl rockkänsla - med sin skrovliga basröst och sin ruffiga textvärld - så är hans musik ett pussel av skilda bitar: Gammal, amerikansk evergreen-tradition, Kurt Weills knyckiga kabarémusik, rökig jazz och blues. Mycket gammalt, överhuvudtaget. Musikaliskt går spåren till Louis Armstrong  och Billie Holiday. Trots att en rock-ikon som Keith Richards från Rolling Stones medverkar på elgitarr på "Rain Dogs".

Det är korta noveller på denna skiva. Inalles 19 stycken spår och sällan något över 2 minuter. Det blir varierat, men också fragmentariskt. Här finns inte samma övertygande helhetskänsla som i det förra albumet, mästerverket "Swordfishtrombones". Å andra sidan tåler Waits egensinninga skapelser väl att upprepas.

En känd sång från "Rain Dogs" är "Downtown train", en förtröstansfull rockballad som också blev en hit med Rod Stewart. I övrigt låter det mycket skrotcirkus - med bultande slagverk, dragspel, tramporgel, yviga saxofoner och ystra tromboner. Waits konst att arrangera sina sånger är märkligt och unikt.

1987 såg vi Tom Waits live på Draken i Stockholm. Jag var full av förväntningar men blev delvis besviken. Hans egensinnighet blev till sist för uppfylld av manér och hans konsvärld kändes begränsad inom sina egna speciella ramar. Men på "Rain Dogs" är han alltjämt intressant och fascinerande.

Betyg: ***

fredag, juni 06, 2014

TALKING HEAD - ÅTER TILL ENKELHET

Talking Heads var nu mina favoriter. Sångaren David Byrne var (och är) ett geni med egensinnigt kreativa idéer. Jag hade verkligen lyssnat in mig på, och gillade, deras experimentella funk och rytmiskt drivna minimalism (ofta på ett enda ackord), såsom den presenterades på skivan "Speaking in Tongues" (1983) och i konserfilmen "Stop Making Sense" (1984).

Nu genomförde de en omorientering. Denna nya skivan "Little Creatures" (Sire LP 1985) hade enkla, mycket melodiösa låtar med tydliga ackordbyten. Den återknöt till deras allra första LP från 1977 som också innehöll korta, enkla popmelodier.

"Little Creatures" tonade fram med ett omslag som ser ut som en barnskiva. Det är också en ljus, lätt naivistisk musik som framförs ur ett sällsynt gott låtskriveri-hantverk. "Creatures of Love" har svag ton av country. "Stay up light" är lovsången till en liten bäbis. "Perfect World" har samma ljusa, positiva anslag.

Arrangemangen är också genomgående fina. "Televison man", den enda längre låten, växer i ett snyggt balanserat arrangemang med congas och blåsensemble. "Road to nowhere", som blev skivans hitsingel, rasslar igång med cajun-dragspel, saxofon och mycket snygg stämsång.

I jämförelse med de snårigt experimentella och mycket New York-intellektuella, psykotiskt flirtande (och för all del också banbrytande) albumen "Fear of Music" (1979) och "Remain in Light" (1980), via de nämnda funk-utflykterna, var det ändå befriande att höra en så tät och samspelt grupp som Talking Heads här gå vidare med denna melodiösa pop. David Byrne skulle komma att driva gruppen i ytterligare några riktningar så länge den fanns kvar.

Betyg: **** 

torsdag, juni 05, 2014


STORSLAGEN JONI MITCHELL

Året 1985 kom många bra skivor ut. Jag hade varit lite bortkollrad i utbudet åren tidigare, typ tidgt 1980-tal. Men nu började jag hitta rätt. Och då handlade det i ärlighetens namn mycket om artister som redan var veteraner.

Förutom nyss nämnda Miles Davis var min favorit nu det nya albumet med Joni Mitchell, "Dog Eat Dog" (Geffen LP/CD 1985). En skiva som delade hennes publik mitt itu.

Många vänner av hennes tidiga, spröda, akustiskt präglade folkrock kunde inte ta in en uppdaterad Joni Mitchell i ett elektroniskt, högteknologiskt ljudlandskap. Och visst kunde det ofta bli mer än lite ansträngt när artister ur 60-talsgenerationen skulle vara "moderna" och dra in en massa synthar och trummaskiner för att hänga med i 80-talet.

Men Joni Mitchell klarar det mer än väl. För en konstnär av hennes rang och integritet blir det nya soundet något symbiotiskt eget. "Dog Eat Dog" har en ljudbild som påminner om Peter Gabriel och hans skapelser vid samma tid. Thomas Dolby spelar på avancerade Fairlight synthesizers. Ett tätt, säkert rockkomp och gamle kompisen, saxofonisten Wayne Shorter (från Weather Report) lägger till bitarna.

Och Joni Mitchell sjunger bättre än någonsin. Hon är inte bara (bara?) en enastående singer / songwriter som alltid gått sina egna vägar, utan också helt underbar som vokalist. Och Jonis texter är här ovanligt skarpa och politiskt vässade.

"Dog eat dog", "Fiction", "Taxfree" och "Shiny toys" gisslar USA:s konsumtionshets, TV-evangelister och konservatism under Reagans era. Västkustsångaren Michael McDonald sjunger duett i inledande "Good friends". Och "The three good stimulants" är en omkullvältande bra sång, med Dolbys storslagna synth-ackord och Jonis drabbande textrader. Tänk att musik kan vara så bra!

Jag håller faktiskt "Dog Eat Dog" som ett av Joni Mitchells främsta album. I en konstnärlig produktion som ändå hållit en jämn, mycket hög klass genom åren. Men jag vet att många inte håller med mig. Angående "Dog Eat Dog" alltså.

Betyg: *****

onsdag, juni 04, 2014

MILES DAVIS - VÄLKOMMEN TILLBAKA !

En dag 1985 blev jag helt som förstummad när jag hörde något fantastiskt på radion. Det var "Time after time" (hitballaden av Cyndi Lauper) i en cool, smakfull, ytterst stilig tolkning på sordinerad trumpet. Och, jo - det var med Miles Davis. Självaste hjälten, gamle Miles Davis!

Bakgrunden är denna. Jag hade redan som ung haft lyckan att lära känna Miles Davis klassiska 50-talsjazz, framför allt den klassiska "Kind of Blue" (1959) som jag älskade. Det var via min äldre svåger Leif, och även via konstnären Ulf Eriksson, jag kommit i kontakt med den spännande jazzen från före Beatles tid.

Sedan dess hade Miles Davis gått underliga vägar. Hans utflippade, elektriska jazzfunk på 70-talet hade jag aldrig klarat av. Fast jag annars var helsåld på 70-talets fusion fixade jag inte maestron Miles. Inte ens hans hyllade "Bitches Brew" (1970) tände jag på. Det blev för långrandigt, utdraget och för löst strukturerade jam.

Men att 1985 höra den åldrade Miles Davis spela en rak, melodiös ballad, i ett tonspråk som andades hans klassiska 50-tal och "Round 'bout midnight" - men samtidigt med ett samtida elektriskt komp - ja. då var det som att alla pusselbitar föll på plats.

Jag kunde ställa hans jobbiga lass av utfreakade 70-talsorgier på feta dubbelalbum åt sidan, och lugnt gå och köpa denna nya : "You're Under Arrest!" (CBS LP/CD 1985). Redan första låten fick mig i extas. "Street scenes / One phone call". Ett snabbt funk-nummer med talade inslag. Miles själv, gästen Sting och flera andra spelar upp en våldsam gatuscen, om poliser och rasism.

Efter denna urladdning följer de sofistikerat melodiösa poplåtar Miles spelar så bra här. "Human nature", en melodi annars mest känd med Michael Jackson. Sköna reggae-jazzrocken "Mrs Morrisine". Enda mera mariga numret är "Katia", ett drivet jam som ger antydan av kärva 70-talsstilen, eller åtminstone av hans tidiga 80-talsjazzfunk. John McLaughlin medverkar på gitarr.

Men på skivsida 2 (på LP-formatet alltså) följer så den underbart attraktiva popballaden "Time after time", med sin omedelbara melodi av Cyndi Lauper. Den snygga Miles-låten blev mitt soundtrack min första tid i Stockholm, den varma sommaren 1985.

Så ytterligare några snabba funk-nummer, och slut. Legenden Miles Davis var här snart 60 år. En veteran som hatade nostalgi. Han ville bara se framåt, var mån om att klä sig chict i senaste modet och helst lyssnade på Madonna. För mig blev denna fräcka "You're Under Arrest" på något sätt som att återse en gammal kär vän som man hade tappat kontakten med.

Betyg: ****

tisdag, juni 03, 2014

KLARINETT I BEHAGLIG JAZZPOP

En skiva besläktad med den förra. Björn J:son Lindh medverkar på båda två och sätter sin prägel med mollstämt stämnings-skapande synthar, med varm färg av någon diffus svensk folkton.

Putte Wickman, mästaren på klarinett i såväl swing som bebop, tillhörde en äldre generation jazzmusiker än Björn J:son Lindh och övriga medverkande på denna skiva. Han var född 1924 och utgjorde, med bl.a. Arne Domnérus, Gunnar Svensson och Bengt-Arne Wallin, den etablerade eliten i svensk jazz.

Därför var det överraskande när han 1984 gav ut denna skiva "Desire" (Four Leaf Clover LP 1984). Året efter kom "Mr Clarinet" (Four Leaf Clover 1985). Och detta album är ett något förkortat tvärsnitt av dem båda, "Desire / Mr Clarinet" (Four Leaf Clover CD 1987).

Det börjar förvånansvärt "modernt", när Björn J:son Lindh lägger ut en trollskog av dova synth-klanger i meditativa titellåten "Desire". Putte Wickmans varma klarinett kommer in som en värmestråle i mörka skogen. Det är vackert, och det var nog inte vad man väntat sig av en (förmodat) traditionell, äldre jazzmusiker av rang.

Är det något som alltid utmärkte Putte Wickman, både i spel och som person, så var det elegans. En gentleman alltid oklanderligt välklädd i kostym, när andra jazzmusikanter var mera bohemt slappa. Det fanns också en klarhet och stringens i hans virtuosa klarinettspel.

Den ursprungliga LP:n "Desire" är enhetligt stämningsfullt vacker, med något hemlighetsfullt över sig, i titlar som "Världen vänder", "House of light" och "Atlanta Inn". Det är lättsmält, behaglig och okomplicerad jazzpop. Förutom Putte på klarinett och Björn J:son på klaviaturer spelar Janne Schaffer gitarr, Ted Walter elbas och Magnus Persson trummor.

"Mr Clarinet" har inte samma magi. Här blir det mer en light-fusion som är kompetent men inte så spännande. Lättsmält jazz på gott och ont. Ändå begriper jag inte varför inte CD-utgåvan kunde ta in de båda LP:na i sina helheter och ursprungliga låtordningar. Speltiden skulle mer än väl räckt till. Omslaget är en fin pastisch på Marc Chagall.

Betyg: ***

måndag, juni 02, 2014

BJÖRN J:SON LINDH OCH STAFFAN SCHEJA - POEM FRÅN DET GAMLA EUROPA

En unik skiva med gränslös musik. Ett möte mellan nutida new age-klanger och kammarmusik av klassisk snitt. Också ett möte mellan olika punkter i Europa, från den tiden då kartan ännu var hårt indelad i väst och öst.

Björn J:son Lindh och Staffan Scheja gav ut "Europa" (Virgin LP 1984). Den blev första delen i en trilogi kallad "Spirits of Europe". Det var faktiskt ovanligt att man talade om Europa som ett begrepp, före Berlinmurens fall som helt ändrade villkoren för EU.

Därför var det en spännande tankeidé med detta seriöst betonade musikprojekt. Här samsas olika geografiska hörn i korta tablåer: "Lake District", "Departure Bukarest", "S:t Petersburg", "Warszawa prelude", "Guernica", "Unter den Linden" och "Hotel Wien Imperial". Titlarna är inte oviktiga i sammanhanget.

Det är impressioner från den gamla världen som målas upp i vemodiga, vackra poem. Björn J:son Lindh har komponerat, spelar synth, piano och förstås flöjt, på sitt eget virtuosa, fladdrande sätt. Konsertpianisten Staffan Scheja sitter vid flygeln. Hela skivan är dedikerad till Robert Schumann, och det anger stämningsläget.

Jag var mycket förtjust i Björn J:son Lindhs unika skivor från tidigt 1970-tal, med hans personliga, ljusa jazzpop med ton av Orienten. "Ramadan", "Cous-cous" och "Sissel" borde få komma fram mer i ljuset igen. Jag har alltid respekterat honom som arrangör, men tröttnade på hans egna album i takt med att de gled över mot skvaljazzpop och new age.

Denna ovanliga crossover-skiva, "Europa", köpte jag när den kom 1984, men den stod länge orörd i hyllan. Nu hör jag hur modig och vacker den är. Liksom det djärvt skurna och typiskt 80-talsdesignade omslaget. Och nu är Björn J:son Lindh sorgligt nog borta.

Betg: ****