Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

fredag, augusti 29, 2014

TRACY CHAPMANS DEBUTALBUM

När unga Tracy Chapman debuterade med självbetitlade "Tracy Chapman" (Electra LP/CD 1988) blev Eva och jag genast knockade av RÖSTEN. Det finns röster som berör och de som inte gör det. Och det finns röster som berör mer än andra.

Singer/songwritern från Ohio hade (och såklart har) en vibrerande, stark altröst med pondus och allvar. Det är svårt att inte associera till Nina Simone, som vi tyckte mycket om. Samma svärta och känslighet i uttrycket.

Tracy Chapman var ung då, född 1964, och kunde med all rätt kallas "protestsångerska". Det sena 80-talet kändes plötsligt mera öppet för engagemang än tidiga decenniets modenycker och narcissism. Kampanjgalorna mot apartheid, miljömedvetenhet och antirasism hade tänt nya eldar. Allt var inte längre bara MTV och Duran Duran.

Och här stod nu Tracy Chapman och sjöng "Talkin' 'bout a revolution". Det kändes som välkommet tillbaka, fast det var nytt. Andra fina sånger här är "Fast car", "Across the line", "Behind the wall" och "For my lover".

Begreppet "Singer / songwriter" fick också en helt ny återväxt vid den här tiden runt 1988, inte minst av kvinnliga artister. Den mera mondäna Suzanne Vega hade sjungit om "Luka" och "Tom's diner" nyligen. I England hördes Tanita Tikaram och på Irland den mera temperamentsfulla Sinéad O'Connor. Sedan dess har kvinnliga sångpoeter på allvar bräckt den manliga dominansen och oftast stått för det mest nyskapande och kreativa (Björk !). Det gäller inte minst i Sverige och nutid. Men det återkommer jag till.

Tracy Chapmans ärliga, vibrerande debutalbum är en tidlös klassiker. Vemodiga sången "Fast car" blev då mest spelad i radio. Men det är öppningslåten "Talkin' 'bout a revolution" som fullständigt slår knock på lyssnaren.

Betyg: ***

torsdag, augusti 28, 2014

THE WATERBOYS PÅ GRÖNA ÖN

Och så har vi The Waterboys. Den skotska gruppen som i slutet av 1980-talet flyttade till Irland och lät sig rikligt berikas av den irländska folkmusiken. Flytten var ett vägval. Från en U2-besläktad, pampig, episk rock till en öppenhet för de keltiska folk-influenserna.

Egentligen var The Waterboys en flexibel grupp med sångaren och låtskrivaren Mike Scott som motor. "Fisherman's Blues" (Ensign LP/CD 1988) slår an sin stämning redan i omslaget. En härlig gruppbild där hela kollektivet poserar med sina (folk-)instrument. Inramat av en övertydligt grön färg.

Mike Scott är romantikern som sjunger med en sådan innerlighet och utlevelse att musikens värme går rakt genom högtalarna. Titelsången "Fisherman's blues", liksom poetiska "Strange boat" och struttiga "Has anybody seen Hank?" har alla många drag av Bob Dylan. Men med härligt fiolspel av Steve Wickham som färgsättning.

Van Morrisons "Sweet thing" (från klassiska "Astral weeks") framförs av Scott i en hel omrytmiserad version. "We will not be lovers" har ett envetet upprepande rockdriv, också här med fiolen i förgrunden. "World party" skulle ge namn åt den egna grupp som Karl Wallinger startade parallellt vid denna tid. Här är Wallinger ännu medlem i Waterboys.

Efter flirtar med Beatles "Blackbird" och Woody Guthries "This land is your land" och fler grönblomstrande folkrocklåtar når man så fram till skivans final, "The stolen child". Ett högstämt, läst epos till en väv av folkmusik-stämmor. Fiol, flöjter, dragspel, manndoliner etc. Det är mycket vackert och mycket gripande.

"Fisherman's blues" har alltså en mycket personlig brygd av Mike Scotts irländska folkrock. Ännu med en fot kvar i Dylan-spåret. Den är bra. Men The Waterboys verkliga mästerverk skulle dröja två år till, när de verkligen tog båda fötterna och vandrade ut i de irländska markerna.

Betyg: ***

onsdag, augusti 27, 2014

VAN SJUNGER IRLÄNDSK FOLKMUSIK

Ja, det var en blomstrande musikperiod för regionen Skottland - Wales - Irland vid den här tiden (sent 80-tal). U2, The Waterboys, The Pogues, Hothouse Flowers, The Proclaimers, Sinéad O' Connor. Många svävade ut på tennflöjter och rullande jig-rytmer. Mer eller mindre explicit (hos U2 mindre).

Gudfadern själv i de här trakterna, Van Morrison, bördig från Belfast, Nordirland, tog steget fullt ut och gjorde en skiva ihop med den genuina, irländska folkmusik-gruppen The Chieftains.

Båda var mycket respekterade, var för sig, och "Irish Heartbeat" (Mercury LP/CD 1988) med Van Morrison & The Chieftains är en spännande brygd. Tio sånger, varav åtta är traditionella, medan titellåten och "Celtic Ray" är skrivna av Van men i folkmusikalisk dräkt.

Det är bultande bodhran-trumma, ljusa tin whistles, fioler och porlande, keltisk harpa, spelade av Paddy Moloney och de andra i Chieftains. Endast sparsamt med gängse kompinstrument. Det är melodier i renaste dur och med stora tonsprång. Den "hurtiga" effekt detta kan ge bryter av mot Morrisons buttra, icke-inställsamma uppsyn men ack så själfulla sång.

Jag hade funnit Chieftains egna instrumentalmusik en aning svårtuggad såsom den presenterats på "The Best of The Chieftains" (nämnd tidigare här i spalten). Men här ger kombinationen av en rockpoet med pondus och ett erfaret spelmanslag nya ingångar. Det är en fröjd att höra "Star of the county down", "On Ragland road", "Mary's wedding" och den vackra "Carringfergus". Och på något spår sjunger någon i The Chieftains parallelltext på gaeliska. Det låter mycket exotiskt.

Räknad inom Van Morrisons väldiga skivkatalog är "Irish Heartbeat" kanske ingen av de handfull främsta. Men den är annorlunda och den är ett välkommet inslag. Van har ofta, väldigt ofta, hyllat sina iriska rötter vad gäller myter, berättelser, litteraturhistoria och religion. Här tar han steget fullt ut också vad gäller folkmusiken. Och allt det där är väl sammanlindat på Gröna Ön.

Betyg: *** 

måndag, augusti 25, 2014

FOLKPUNK FRÅN IRLAND

Det blir en hel del folkrock-relaterat från det irländsk-brittiska området det här året. Ett exempel på det är den iriska rockgruppen The Pogues och deras skiva "If I should fall with Grace from God" (Stiff Records LP/CD 1988).

De var fräcka. Med en sättning med banjo, tin whistles, dragspel och rockkomp öste de på i ett tempo och med en energi hämtad från punken. Det blev en symbios som kändes helt naturlig och äkta. Ingen breäknad stilblandning. Längst fram i fronten stod slyngeln Shane MacGowan och sjöng så det fräste.

Det fanns något friskt och roligt över The Pogues. Om The Waterboys var romantikerna och U2 förkunnarna, så var The Pogues narrarna som drog loss med en osentimental full-i-fan-attityd. Icke dest mindre hade deras musik mycket ölbrygd och essens av just den irländska folkmusiken. Shane sade flera gånger i intervjuer att han var rätt ointresserad av rockscenen. Det var den keltiska folkmusiken han älskade och ville sjunga.

"If I should fall with grace from God" innehåller 15 korta, rappa låtar. Titlar som "Rocky road to Dublin", "Galway races" och "Streets of sorrow". Samt "South Australia" och "Thousands are sailing". Ett sjöfarande folk handlar det ju om på Gröna Ön. Och därtill den mest kända sången, "A fairytale of New York".

Den sistnämnda är en julsång och har blivit känd som just sådan. Shanes duett med Kirsty MacColl är en bedårande visa som finns med på snart sagt varenda sådan där "Absolute Christmas"-samling som getts ut genom åren. Det är förstås på gott och ont. Men mest på gott. Shane och Kirsty sjunger med en råhet som bryter fint mot melodins vackra tin whistle.

Betyg: ***

torsdag, augusti 21, 2014

SOFTJAZZIG NEIL YOUNGS MITT I NATTEN

Det här var en sådan skivan som jag inte alls intresserade mig för när den kom. "This Note's for You" (Reprise LP/CD 1988) med Neil Young & the Bluenotes. Han gjorde ju ändå skivor hela tiden. Ömsom trött country, ömsom taggig rock. Tänkte jag.

Det dröjde till nutid. Hemma hos min gode vän Johan Strömgren en god middagskväll. En ödsligt jazzig, mitt-i-natten-musik. En mycket nertonad Neil Young. En ren, odistad Jim Hall-gitarr. En ensam trumpet eller sax i mörkret.

Vad var det här? Det lät ju helt fantastiskt. Jo, det var de MYCKET sparsmakade balladerna med titlar som "Twilight" och "Coup de Ville". Jag var imponerad. Hade länge haft en bild av att Neil Young visserligen var stor singer-songwriter, sann konstnär med djup ärlighet osv. Men samtidigt musikaliskt rätt enahanda harvande. Med roliga syntplattan "Trans" som enda avbrott mot country-lunken.

Så fel jag hade! Den Neil Young som sjunger ödslig natt-jazz här var ju en verkligt kreativ, nyskapande sångskrivare som gärna sökte sig nya, oväntade uttryck. "This Note's for You" blev min definitiva upprättelse för den Young jag trodde jag hade tröttnat på.

Nu är dessa spröda ballader undandtag på skivan. Men de sätter sin speciella stämning på hela albumet. Resten är boogie-lunkande blås-rock som "Ten men working" och titellåten "This note's för you". Med rullande sväng à la Booker T & The MG's. Och blåsarsektionen är typisk för denna skiva. Vanligtvis brukar Neil Young inte ha med blåsare, men här krämar de på för fullt. Och blåset sitter finfint.

Det är också en politisk skiva. Neil Young är ju oftast mer eller mindre uttalat politisk och i grunden en protestsångare. En av få som ännu axlar den rocken. Här sjunger han ut sin vrede mot den kommers och den varumärkes-sponsring som en del stora arena-artister inom rocken då liksom nu omger sig med.

Betyg: ****  

onsdag, augusti 20, 2014

PRINCE PÅ GRÄNSEN TILL PARODI

Kan man ta det här omslaget på allvar? Prince svulstiga smak för kitsch visar väl inte på någon självironi precis. Att Princes soulfunk ofta handlar om sex är väl en sak. Men ett fånigare omslag har jag nog sällan sett.

Ändå är det här en av Princes absolut bästa skivor. "Lovesexy" (Paisley Park / Warner Bros LP/CD 1988) är en frukt av den lille mannens absolut mest kreativa period, och också den kommersiellt mest lyckade. Slutet av 80-talet.

Föregångarna "Purple Rain", "Around the World in a Day", "Parade" och "Sign O' the Times" var alla starka, med en nyskapande, fräck funk och en uppsjö av idéer och musikaliska referenser. Därtill var de rika på ordentliga hitlåtar. Sådant kan Prince.

Här arbetar han med ett fast band (medan han tidigare tidvis fixade alla röstmixar och instrument själv). Vackra Sheila E (Escovedo) var utomordntlig trummis, Eric Leeds och Atlanta Bliss fanns i blåset, "Cat" var kanske mindre bra rappare. Att tjejerna (och även killarna) framträdde utklädda i de mest spektakulära, närmast porriga utstyrslar, skymde ofta det faktum att alla var synnerligen kompetenta musiker och scenartister.

Prince öppnar här med en struttigt funkig "Eye know" (eller "I know") i rejäl partystämning, och fortsätter med en av sina orubbligt säkra hitlåtar, "Alphabeth St". De följs av mera drömska "Glam slam" och "Anastasia". Detaljer och finesser finns det gott om. I "Dance on" blir det funk à la Sly Stone. Soloballaden "When 2 R in love" är innerligt vacker, medan "Positively" har Zappa-lika vändningar mellan eltrummornas stampande.

En konstig sak är att alla låtarna på CD-versionen ligger som ett enda spår. Synnerligen irriterande när man har den i MP3 och då tycker om att välja enskilda låtar (till spellistor eller som slump). Efter "Lovsexy" (1988) skulle Prince göra ytterligare några bra, men väldigt snarlika, album. Därefter bytte han namn, kallade sig en oläsbar symbol, krånglade och höll på. Samtidigt blev hans musik mer monoton och andra, yngre generationer av house- och hiphop-artister tog över scenen- Det skulle dröja länge innan Prince åter igen (nu som veteran) skulle få status som en stor skapare igen.

Beryg: ****

måndag, augusti 18, 2014

1988 ÅRS STORA ÖVERRASKNING

Tala om supergrupp! Det lär enligt Wikipedia ha börjat med att George Harrison skulle spela in en singelbaksida och på skoj drog ihop fyra av sina polare. Det blev "Handle with care", som skivbolaget tyckte var alldeles för bra och unik för att bara slinka igenom så där.

Om detta är exakta sanningen eller en anekdot är jag inte säker på. Men resultatet blev ett helt album med denna oväntade sammansättning av fem storheter. Och albumet blev definitivt 1988 års största överraskning på skivfronten.

Den rätt anonyma titeln "The Traveling Wilburys, vol. 1" (Wilbury LP/CD 1988) med den kufiskt fiktiva gruppen The Traveling Wilburys, var en lätt förklädd supergrupp axlad av dessa fem var för sig välkända giganter ur rockhistorien ; George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty, Jeff Lynne och Roy Orbison. Alla med smeknamn och efternamnet Wilbury.

Alla fem på strålande humör med största spelglädje. Även en individualist som Dylan infogar sig smidigt i kollektivet, förmodligen med en viss lättnad i att få byta skepnad. Om man vill kan man ju säga att här finns fyra generationer rockhistoria. Nestorn Roy Orbison står för 50-tal och det tidiga 60-talet. George från Beatles och Bob Dylan båda från det klassiskt storslagna 60-talsfältet. Jeff Lynne som är mest känd från Electric Light Orchestra får stå för 70-talet. Medan yngste Tom Petty har sitt avstamp i new wave och 80-talets rock.

De sjunger sina egna låtar, men ofta med inflikade verser av någon annan broder Wilbury. Det blir ett elegan bollande av stämmor, solo- och växelsång. Trummisen Jim Keltner och saxofonisten Jim Horns ( ! ) finns bland adderade kompmusiker i ett snyggt producerat sound som drar mot mainstream, men aldrig ramlar över mot det slätstrukna. Därtill har sångerna för stark kvalitet.

George Harrison inleder med just den varsamma, exakt fraserade "Handle with care" (där Dylan vräker i med sidotemat). Det är en av Georges bästa sånger över huvud taget. Dylan har energi och gör "Dirty world" och "Tweeter and the monkeyman" med stor känsla. Orbison gör en stilsäker countryrock i "Not alone anymore", och Tom Petty sjunger den härligt medryckande reggaen "Last night", med hela gänget i kören.

Så där håller det på. Tio sånger av yppersta klass. Traditionell, klassisk rock med fina melodier och särdeles nytänd energi. Det här gänget har roligt i sin förtjusta "nu ska vi ge dem en överraskning"-anda. "The Traveling Wilburys, vol 1" blev förstås en välförtjänt succé. Både kommersiellt och kritikermässigt.

Men underbart är kort. Mitt i uppståndelsen dog plötsligt Roy Orbison i en hjärtattack, 52 år gammal. Då hade Traveling Wilburys också satt fart på hans egen solokarriär som länge slumrat innan dess. Två år senare skulle de fyra som var kvar göra ytterligare en skiva. Men då var det inte lika kul längre.

Betyg: *****

torsdag, augusti 14, 2014

KROUMATA SPELAR AVANTGARDE

"Kroumata Percussion Ensemble & Friends" (BIS CD 1987) är titeln på denna, nu utgångna CD med den fenomenala, svenska slagverks-gruppen Kroumata.

Fem slagverkare i ensemblen. I denna uppsättning bl.a. Anders Holdar och Anders Loguin. Vännerna är fyra pianister. Välrenommerade pianister som Staffan Scheja, Roland Pöntinen, Richard Pilat och Carl-Axel Dominique.

Musiken som framförs live på denna skiva är inte vilken musik som helst. Det är Avantgarde. Riktig Avantgarde. Sådan som man ofta i kulturhistorien får höra talas om, men sällan får höra på riktigt. Tre stycken, varav två är av denna legendariska brygd från tidigt, dadaistiskt 1900-tal och ett är nyskrivet.

Först ut är den banbrytande "Ionisation" (1931) av Edgar Varèse. Skriven för en mängd slagverk, polissirener och piano. Pianot behandlas också som slagverk och allt dundrar på i bara 5 korta, men intensiva minuter. Det är bedövande skarpt och fräckt, sirenerna tjuter och stiger och faller. Edgar Varèse var fransk-amerikanen som var före sin tid, och som inspirerade Frank Zappa i sin egenskap av en slags galen musikprofessor.

Det andra unika stycket är "Ballet Mecanique" (1924) av George Antheil. Ett monstruöst, dadaistiskt 20-talsverk för en massa slagverk, fyra pianon, flygplansmotor och projicerad film. Ett fränt gränsöverskridande experiment från en tid då allt var möjligt. Också här är det en bedövande skapelse av mekanisk skrammelorkester som dundrar på i 15 minuters monotoni.

Konsthistorikern och dokumentärfilmaren Anders Wahlgren lät uppföra och rekonstruera hela detta spektakulära allkonstverk i Stockholm strax efter denna skivas utgivning. Det var med flygplansmotor, självspelande pianola, film och allt. Det var naturligtvis av en annan, visuell dimension än att här höra enbart ljudet på skiva. Men denna BIS-utgåva känns ändå unik, trots att Kroumatas musik bör upplevas live och sällan kommer till sin rätt på grammofon. Det tredje stycket på denna CD är det specialskrivna "Chained" av Sven-David Sandström.

Betyg: ***

onsdag, augusti 13, 2014

PETER LEMARC - MANNEN DÄR I MITTEN

Nu känns det lite konstigt att presentera denna samling "LeMarc Klassiker" (MNW saml.-2CD 2009), eftersom han just deklarerat att han ska sluta som artist och denna sommar har hållit sin avskedskonsert. En bejublad sådan.

Peter LeMarc är nu en av Sveriges mest respekterade sångare, låtskrivare och - ja, singer/songwriters. Det har inte alltid varit så. Hans första skivor är nästan okända. Sedan fick han ett jättelikt och välförtjänt genombrott med albumet "Peter LeMarc" och hitlåten "Håll om mej" (1987).

Han var strax i hetluften, men fick också ta emot smällar i framgången. Att vara personlig, utlämnande och sårbar är att ta risker. Han blev därför ett tag kritikernas hackkyckling. En roll som annars burits i tur och ordning av ABBA, Björn Afzelius och Tomas Ledin. Kritiken mot att vara känslosam hördes t.ex. aldrig angående Ulf Lundell. Peter LeMarc svarade kritikerna med den skarpa sången "Mannen i mitten" (1992). Den sången finns inte med här.

"LeMarc Klassiker" är en högt anspänd titel. Men den stämmer. Att lyssna igenom denna samling är att verkligen ta del av en poesi som skildrar alla ljusa och mörka delar av ett kärleksförhållande, till en säker känsla för sångbara, livskraftiga melodier, framfört med en röst som förmedlar värme och, just det, stor ärlighet.

Paradoxen "Vänta dej mirakel" (1987) och "Det finns inga mirakel" (1988). "Välkommen hem" och "Mellan dej och mej" (båda 1990). Fantastiska Van Morrison-travestin "Little Wille John" och en av hans allra finaste, den sköra "Drivved" (båda 1991). Själv fäster jag mig starkt vid "Du och jag mot världen" (1997) om ett förhållande mot alla odds.

"Vi hade ingen given manual, inget sparkapital / Vi älskade och slogs, men hade mod att stanna kvar". Han formulerar det sammansatta och motstridiga på pricken. Sångens tre verser går direkt i mitt hjärta.

Det kan se ut som en lustig, historisk paradox att Peter LeMarc spelade in under sin mest kända period på bolaget MNW. Det var ju proggrörelsens gamla bolag med säte i tidiga 70-talets Vaxholm. Blå Tåget, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern gjorde samhällskritiska popskivor där intimitet och kärlek inte stod särskilt högt i kurs. Perspektivet skulle se till hela samhället.

Bara drygt 10 år senare är Peter LeMarc största namnet. Hans inkännande skildringar av relationer är bland de mest djupt personliga som gjorts. Försvann samhället helt i gngäld? Vet inte, men frågan känns irrelevant. Peter Lemarcs sångskrivande har kvaliteter som kommer att bestå. Långt efter att han nu säger adjö till scenen och offentligheten.

Betyg: ****

torsdag, augusti 07, 2014

DET RYKER OM ELDKVARN....

Ja, hur ska jag börja? Alltså. Jag har egentligen aldrig gillat Eldkvarn, eller varit särskilt intresserad av dem. Det finns några "stora" inom svensk rock som aldrig varit stora för mig.

Ulf Lundell är en sådan. Eldkvarn också. Likaså Thåström (fast det får man väl inte säga högt). Håkan Hellström och Kent ställer jag mig mera frågande till, fast där kan jag förstå scenisk utlevelse (Hellström) resp. utmejslad egen nisch (Kent).

Jag har väldigt svårt för oartikulerade, slappa rockröster. Ulf Lundell är bedrövlig i det hänseendet, och dessutom helt upphängd på såväl rockens myter som på romantikens bohema konstnärsmyter från 1800-talet (dessa är intill förväxling lika). Sedan kan jag väl beundra Lundells produktivitet, men jag orkar varken höra eller läsa honom.

Eldkvarn är delvis annorlunda. Det är samma oartikulerade, slafsiga icke-sång (Plura). Samma spritdoftande rockmyter och rockharvande. Men Eldkvarn har en bandkänsla som är rätt unik. Och en kontinuitet (trots några medlemsbyten) som gör deras resa genom åren till ett trots allt rätt färgstarkt äventyr. De är alls inte slarviga med arrangemang eller produktion. Och deras rotrockiga samspelthet kan föra tankarna till gamla The Band.

"Eldkvarns Bästa : De lyckliga, lyckliga, olyckliga åren" (EMI / MNW saml.-CD 2000) är en bra samling, kronologisk dessutom. Det finns fler och nyare samlingar, men här slipper man cigarrökande Pluras tjocka mage på omslaget.

Så jodå, nog har jag en plats i hjärtat för flaggskeppet Eldkvarn. Det här är ju riktigt bra. "Pojkar, pojkar, pojkar" (1979) är förstås en snärtig new wave-rocklåt som jag upptäcker nu, sådär 35 år efteråt. "3:ans spårvagn genom ljuva livet" (1981) likaså. "Ta min hand", "Kungsholmskopplet" och "Alice" kommer alla från deras mest hyllade album "Himmelska Dagar" (1987). Där hörs fine Bernt Rosengren på tenorsax på ett hörn.

Deras enda singelhit "Kärlekens tunga" (1988) är stark. Sedan rullar det på med "Långsamt tåg" (1989) och vidare fram till 1997. Dock inget från 1999 års rosade "Limbo". Förutom kärlekstrubbel är barndom, minnen, tillbakablickar och nostalgi kära ämnen. Den sortens sentiment som jag är svag för. Men då hade det varit roligt att höra texterna tydligare än vad Plura lyckas sluddra ur sig. Ett starkt combo ute på en lång, imponerande resa är det.

Betyg: ***

tisdag, augusti 05, 2014

DI LEVA FÖR FRID PÅ JORDEN

Det tog ett tag innan jag fattade vad Thomas Di Leva menade eller föreställde, då i mitten av 80-talet. Tejpad hårlock i pannan och jönsig uppsyn. Var det här allvar?

Bara något år senare insåg jag att han var ett geni. Hans unika, queera gestalt och naiva fredsbudskap gömde en stor musikalitet, en personlig lyskraft och en enastående förmåga att snickra ihop refrängstarka popmelodier.

Han sjöng "Vem ska jag tro på?" (1987) och dansade runt som en blommig apostel på Millesgården på Lidingö. Det är en av de mest bedårande och livsbejakande sångerna i svensk musikhistoria. Två år senare kom albumet "Rymdblomma" (1989) och jag föll pladask. Di Levas storhet var odiskutabel.

Den därpå följande "Noll" (1991, den med tutten på omslaget) var inte lika övertygande. Den fridsamme mannen hade uppenbarligen svårt att variera sitt koncept. Med där fanns ändå sånger som "Själens krigare". Sedan följde albumen i tät följd. De var ömsom engelskspråkiga och ömsom svenskspråkiga.

Men Di Leva blev snart en "figur" och tycktes fastna i sin speciella roll. Han var som, såg ut som och delvis lät som en Donovan, överflyttad till vår egen tid, det hårda 1990-talet. Han var uppenbarligen en udda fågel med en mjukhet som behövdes. Men medan brittiska artister genom historien ofta arbetat kreativt utifrån en egen identitet av androgyn mystik och sexuell tvetydighet, fick Di Leva en slags pajasroll här hemma. Hans eviga sjungande om fåglar och kärlek och vatten och harmoni blev snart alltför enahanda för att kunna tas på allvar.

"För Sverige i rymden" (Warner saml.-CD 1999) är en skaplig samling som visar Di Levas väg genom åren. Om inte utveckling varit det starka kortet, så är - som sagt - melodierna det. Där är han i särklass, och det är inte vanligt i vår moderna tid. Här skymtar också en del djup som annars lätt döljs av blomsterkransarna. "Dansa din djävul" (1987) skildrar ett allvar som mobbning och är genial, tidig Di Leva. "Miraklet" (1999) gjordes för denna samling, men påminner väl mycket om Dylans "Knocking on heaven's door". Och mästerverket "Rymdblomma" ska jag återkomma till.

Betyg: ***

måndag, augusti 04, 2014

HUR KAN MAN SPELA ROCK MED EN STRÅKKVARTETT?

Fläskkvartetten - vilket unikt fenomen i svensk musikhistoria ! Jag tror att första gången jag hörde och såg dem var i nöjesprogrammet "Daily Live" på SVT våren 1987. Tokroliga komikerparet Nancy & Carina (Anna-Lena Brundin och Lill-Marit Bugge) hade dem som husband i sin show.

Att spela rock med elektrisk stråkkvartett - hur kan man ens komma på idén? Jag hade ju hört elfiol med Jean-Luc Ponty och Sugarcane Harris hos Frank Zappa. Visste att det ädla, nobla, upphöjda instrumentet violin kunde låta rent groteskt rått med elförstärkning.

Att spela rock och blues på fiol och cello var ju också genialiskt. Den fria greppbrädan gör det lätt att böja "blå toner" så det svider. Kebnekaise hade ju spelat elfiol, osv. Så långt var det inget nytt. Men att adoptera hela formatet stråkkvartett och sätta elförstärkning på, komplettera med en slagverkare och spela ut med rockens kraft och temperament - DET var något nytt!

Så bara idén, bara den är värd ett Nobelpris (eller Polarpris). Att sedan Fläskkvartetten bestod av fem (ja, med slagverkaren) ypperligt kreativa, nyskapande och modiga musiker med ett gränslöst grepp över genrer och stilar, det gjorde att gruppen alltsedan dess funnits i främsta rummet inom min musiksmak.

Man lånade alltså formen stråkkvartett, den kanske mest sofistikerade, intima formen för kammarmusik inom seriös, klassisk musik. Man gjorde en rolig travesti i gruppnamnet som kanske inte alla förstod. En anspelning på Freskkvartetten (en av Sveriges bästa "riktiga" stråkkvartetter). Fläsk kan väl anspela på den fysiska utlevelsen i rocken. Och kanske, vill jag tro, på Mothers of Inventions album "Uncle Meat".

Fläskkvartettens musik var vildsint, punkig, grov och hotfull. Men hade också drag av seriös konstmusik à la Bartok och Webern. Och av världsmusik. På denna lilla debutskiva "Köttbit" : "Meat Beat" (Mistlur mini-LP 1987) spelar man ännu helt instrumentalt. Sex nummer, från hysteriska punken "Thatchek", via arabiska humoresken "Prince Baba", till stillsamt växande "Vita droppar". Den svängigt rockiga "Little sfinx" är bäst, fastän påtagligt lik Talking Heads "Life during wartime".

Jo, en liten avvikelse från stråkkvartettens form hade man gjort - förutom adderade trummorna. Medan kvartett normalt består av tå violiner, viola och cello, hade Fläskkvartetten ändrat numerären till violin, viola och två celli. Ena cellon var stämd lägre, och fungerare som basinstrument. Men genialiskt var det.

Betyg: *****