SÅNGPOETEN FRÅN GAMLA REEPERBAHN

Jag minns, året var 1993 och på SVT sändes kulturmagasinet "Nästa Nybroplan" med Eva Beckman. Musikgäst var Olle Ljungström.

Det var speciell förväntans-full stämning i paviljongen och det viskades om kult och legend. Den här Olle Ljungström gjorde comeback efter många års frånvaro. Han hade spelat i  punk-bandet eller new wave-bandet Reeperbahn i 1980-talets början.

Jag hade aldrig lyssnat på Reeperbahn och var rätt nollställd. Undrade vad det var för en knepig figur. Han sjöng trevande sömndrucket (en sång som hette "Tivoli"). Vid Eva Beckmans intervju verkade han strulig och nervös.

Hans första solo-album (självbetitlat från 1993) passerade mig obemärkt. Men så småningom började både Eva och jag ana att den ändå var något speciellt med denne svårflirtade bohem. Hans sånger var egensinniga, med kluriga texter och bra melodier. Han sjöng med en spröd, behaglig röst. En "svår" excentriker som gömde något både charmigt och genialt.

"Världens Räddaste Man" (Telegram CD) är Olles andra soloalbum. Och det var väl här vi började upptäcka den förträfflige Olle Ljungström. Även om det var en bit kvar. Här presenterar han en knippe av sin säregna sångpoesi med kryptiskt, mycket annorlunda bildspråk. Tempot är genomgående rätt lojt, Olle sjunger dämpat och rätt pressat. Melodierna är snygga men lite monotona. Men han har sin egen stil och sitt eget uttryck.

Det börjar med "En galen hund". Jag gillar grunge-gitarrerna med wahwah som då låg helt rätt i tiden. Gitarrist är Heinz Liljedahl som skulle bli en trogen följeslagare på Olles skivor en lång tid framöver.

Så följer den roligaste och mest hitbetonade låten, "Tysk indian". Bara titeln säger mycket om Olles poesi. "Helt igenom fel / fel som fan. / Som en tysk indian / en befjädrad german". Melodin är tilltalande, betvingande  och omedelbar. Låten sitter där.

"Vatten, sol och ängar " kan väl som titel vara en travesti på Ted Gärdestad. Men här är det bedrägligt, mörker med solstrålar som bryter igenom. "Robert Mitchum" är en annan märklig sångpoesi, medan "Godis för en kung" hör till de mera sparsmakat minimalistiska sakerna. Ibland blir. Men ändå var vi helt klart nyfikna på den här märklige mannen som fumlade i "Nästa Nybroplan". Snart skulle hans kreativitet slå ut i full blom.

Betyg: ***

VÄLKOMMEN TILLBAKA, SVENSKA VISA

När unga vissångerskan Lisa Ekdahl kom ut med sin första skiva "Lisa Ekdahl" (EMI CD 1994) blev det både succé och rabalder samtidigt.

Sången "Vem vet?" blev en stor framgång och en ofta spelad radiohit. Albumet sålde i massor. En ny, ung svensk stjärna. Ännu en Lisa efter Lisa Nilsson lite tidigare haft en liknande kanonsuccé med "Himlen Runt Hörnet".

Skillnaden var att Lisa Ekdahl samtidigt med sin succé också blev rejält utskåpad och hånad. Hon sjöng tillgjort, hon var en diva. Hon stack ut.

Det blev rena Jante-lagen som drabbade Lisa Ekdahl. Ung 19-årig kille som spelade hårdrock var tydligen helt OK, men en 23-årig flicka som sjöng visor skulle inte tro att hon var något. Ungefär. Så gick debatten och den var inte rolig. Jag kan hålla med om att Lisa Ekdahl hade och har en hel del manér i sitt sångsätt. En slags naivt idiom som ibland kan  irritera. Men samtidigt, hur många yngre artister i olika genrer, då 1994 och idag, är inte överlastade med manér av olika slag?

Vad många missade var att här var en artist med ett helt eget uttryck, nyskapande i en traditionell stil. Nämligen svensk visa. Helt akustiskt framför (och med vilka musiker !). Här finns inget alls av pop, popschlager eller annat som dominerat med utslätade ljudbilder i utbudet de senaste 30 åren.

För mig som alltid älskat Olle Adolphson, Cornelis, Fred, Monica osv. kändes Lisa Ekdahls  visor som : Välkommen tillbaka, svenska visa ! Också sångerna här är starka. "Vem vet?" har en naken, stram balans där Ulf Adåker (från jazzgruppen Egba) spelar en underbar, avslappnad trumpet bredvid.

I "Benen i kors" är det istället Bill Öhrström (hennes dåvarande man) på munspel i samma dialog. I "Sanningen i vitögat" är musiken svängig samba, med Hector Bingert på jazzig flöjt. Där kan Lisa Ekdahl ibland erinra om en Marie Bergman från 70-talet. Även Turid är en association i sånger som "Flyg vilda fågel" och "I tveksamhetens tid".

Men sångskrivandet, den säregna vokala stilen och melodierna är helt Lisas egna, med starkt personligt avtryck. Poesin är handfast symbolisk och traditionell. Kärlek och relationer i bilder av fåglar, hjärtan och en del ålderdomliga uttryck som "besinna sig". Men det flyter lätt och smidigt ur hennes proffsighet. Och den fina samlingen av musiker, enbart den i sig är värd skivan. Förutom redan nämnda är bl.a. Kenny Håkansson med på fin akustisk gitarr. Ett mycket, mycket starkt debutalbum. Högsta poäng.

Betyg: *****

EN STARK RÖST FRÅN IRLAND

Denna skiva bygger för min del på bara två låtar. Men de är desto bättre och känns unika. Skivan är "No Need To Argue" (Island CD 1994). Gruppen är The Cranberries från någon liten ort utanför Limerick på Irland.

Sångerna och soundet bärs fram av sångerskan Dolores O'Riordan. Hon har anammat det märkliga sångsätt som Sinéad O'Connor också odlat. Ett avskalat, ropande, helt vibratolöst idiom som nog hade verkat helt främmande för många bara tio år tidigare.

Den ena sången jag vill framhäva här är emellertid en mycket lugn, kontemplativ ballad, "Ode to my family", där O'Riodan sjunger lågmält till en havsklingande, ren gitarr. Denär är mycket vacker. Jag tycker om sången och jag tycker om sångtitlen.

Den andra sången har en helt annan karaktär, "Zombie". En politisk protestsång som tar upp den sedan länge så laddade situationen på Nordirland, där Belfast och hela Ulster varit eviga krutdurkar. I "Zombie" exploderar musiken i grymma, distade grunge-gitarrer och Dolores O'Riordan ropsjunger ut sin vrede och förtvivlan. Det är starkt. "Zombie" är en av rockhistoriens bästa politiska sånger.

Resten av skivan har för min del fallit utanför. Det är kanske inte The Cranberries fel utan mitt eget. Men jag nöjer mig så här långt.

Betyg: ***

MONICAS BÄSTA UR HENNES SENA PERIOD

Fina Monica Zetterlund fick en sen renässans på 1990-talet. Efter en djup dal på 1980-talet då hon var i stort sett inaktiv och hennes dagar präglade av sjukdom och ensamhet, fick hon sin stora skjuts i karriären igen 1991 med albumet "Varsamt", och speciellt då med sången "Under vinrankan".

Innan dess hade TV-producenten Tom Alandh gjort en känslig dokumentär i SVT om henne, och han hjälpte henne också med den i högsta grad läsvärda självbiografin "Hågkomster ur ett dåligt minne" (1992), där Monica berättar naket, öppet och med svart humor om sitt omtumlande liv och alla sina musikaliska möten.

Jag älskar verkligen Monica Zetterlund. Hennes helt suveräna sångröst, en av de skönaste som hörts i Sverige, alla kategorier. Hennes härliga utspel på scen och revy, film och i TV. Och hela hennes personlighet och färgstarka liv. Jag älskar hela hennes utveckling, med toppar och dalar.

Men jag kan inte låta bli att säga detta. Hennes sång under hennes sista aktiva period, på 1990-talet, lät inte bra. Hon var fysiskt försvagad och klen. Det påverkade hennes röst som blev svag och skör, men inte på något positivt sätt. Hennes omfång och dynamik var starkt begränsade, och den förr så säkra intonationen svajade nu rejält.

Hennes starka ställning som veteran på 90-talet byggde nog mer på en stor respekt för hennes livsgärning, för åldrandets värdighet och för detta att trots allt orka komma tillbaka. Den berodde nog inte så mycket på den musik hon nu gjorde, för den var inte övertygande.

"Topaz" (RCA-BMG CD 1993) är det närmaste hon kom ett lyckat musikalbum under denna sista period. Det beror i sin tur först och främst på en enda sång. Den heter "Om igen (ett avlägset sorl)" och är komponerad av Peter R Ericson. Det var också han som skrivit tidigare succén "Under vinrankan", som fick närmast hitkaraktär (fast Monica i självbiografin skriver att den sången hade en text som hon aldrig förstod).

"Om igen (ett avlägset sorl)" är verkligen en vacker ballad med drömskt böljande rörelse av en wahwah-gitarr. Den är perfekt avpassad för Monicas nu begränsade röst, och allt blir en symbios av skönhet och svårmod. Sången harmonierar också med det vackra omslagsfotot.

Resten av albumet är inte lika mycket att orda om. Peter R Ericson har producerat och arrangerat, och "Topaz" är lyckad så tillvida att den ger en enhetlig stämning. Mycket bättre än "Varsamt" som blev långtråkig och tyngdes av konventionella låtval som "Cavatina".

På "Topaz" sjunger Monica ännu en sång om åldrande av Mikael Wiehe. Denna gång "Tystnaden tätnar". "Trots all är ensamheten värst" efter Jobim och "Ensam på havet" av Stina Nordenstam är på samma tema. Också Monica Dominique och Steve Dobrogosz har också bidragit ned låtar. Lustigt nog har elektronmusik-komponisten Ralph Lundsten skrivit en enkel sångmelodi ("Riddarfjärdblues"), vilket var otippat.

Betyg: ***

FLÄSKET GOES HEAVY METAL

Fläskkvartetten tog ut svängarna rejält åt alla håll. De hade, och har alltid haft sin speciella och egensinniga brygd av konstmusik och industrirock.

På 1990 års "Goodbye Sweden" gick de ohämmat ut i rockmarkerna. Och på detta album, "Flow" (MVG CD 1993) kliver de ut som ett Heavy Metal-band. Det är nu Fläskkvartettet / Fleshquartet med Freddie Wadling, Stina Nordenstam och Tim Wolde, och dessutom med Thåström som gäst på ett spår.

"Flow" blev deras största kommersiella framgång och hamnade på hitlistor här och var. De var runt 1993 bland det mest hippa man kunde lyssna på, åtminstone i indie-kretsar på Södermalm. Musiken lät hänsynslöst rå och kraftfull, samtidigt mycket experimentell. Men också med mycket melodiska, tunga riff.

Själv hade jag till att börja med svårt att ta till mig denna decibelkrutdurk. Plötsligt lät Fläskkvartetten mera som Metallica och Megadeath än som Anton Webern och Kurt Weill. Heavy metal har aldrig och kommer aldrig vara min cup of tea.

Men ganska snart inså jag då, för länge sedan, att "Flow" var ett av Fläskkvartettens mest fulländade och övertygande album. Det slår verkligen knockout, inte bara i sina fuzzbox-tryckvågor, utan också i sin perfekt avvägda variation i tempi, dynamik, urladdningar och vilopunkter. Det är helt enkelt en dramatik som slår an med besked.

Efter korta, psykedeliska intron "Alap yours" slungas vi rätt in i den rytmiska, tunga funken "Dancing madly backwards" (vilken underbar titel !!). Den låten var också med på deras förra album, live-skivan med Västerås Sinfonietta. Men här är den än mer utmejslad och välbyggd. Freddie Wadling sjunger första versen med sin expressiva rockröst. Stina Nordenstam tar andra versen med en helt annan vokal karaktär. Hennes sköra, ljusa ger en kontrast till allt det utagerande. Tonarten höjs och in kommer Tim Wolde som rappar tredje versen. Han är inte världens bästa rappare, men här funkar det.

"Obsession" och "Possesed" är andra tungfotade saker. Fläsket elektriska celli (en cello, flera celli), viola och violin - alla med fet fuzzbox - låter som de skulle skrämma livet ur Metallica. Så bryts det hel med "Walk". En underskön ballad där Wadling känsligt sjunger en drömlik vers och brister ut i en besjungande lovsång till refräng. "Love, Peace, happiness, eternity / all these walk with me". Och Sebastian Öbergs cello fyller i.

"Someone like me" är en vacker miniatyr med Stina, medan "I wish" är Woldes rappande till en lugn sats stråkkvartett. Skön kontrast! I "We're all happy now" höjs tempot igen när Thåström öser på med sin dova rocksång. Thåström är mångas favorit, inte min. Men också här blir det en organisk del av en mycket stark enhet. Och så där håller det på, i 16 korta och mycket omväxlande spår. Och betyget då? Ja, det måste ändå bli :

Betyg: *****

REBECKA - SVERIGES BÄSTA JAZZSÅNGERSKA

Detta är en av de absolut bästa svenska jazzskivorna i modern tid. Det vill jag slå fast direkt. "A Night Like This" (EMI CD 1993) var debutalbumet för Rebecka Törnqvist.

Allt är fulländat på denna skiva. Låtarna, Rebeckas sång, arr:en, det fantastiska uppbådet medverkande musiker, produktionen, omslaget, designen - ja allt.

Tolv stämningsfulla låtar i varierade tempi och känslolägen, men ändå med ett enhetligt, lite svårmodigt höstlikt drag som understryks av Rebeckas eftertänksamhet på omslagsfotot.

Hon har själv komponerat de flesta låtarna tillsammans med pianisten Pål Svenre. Här reser vi från det drömska anslaget i inledande "Mary, Mary" och följande "Madrid", till latinpräglat rytmiska storbandsbrölet i "Easy come, easy go" och mera uppsluppet storstilade "Molly says".

Alla låtar är på engelska. Rebecka Törnqvist sjunger med en något svalt beslöjad altröst med en lysande timbre och en perfekt frasering. Ett personligt uttryck som rör sig smidigt över genrerna. I "Wander were you wander" får melodin expandera i ett böljande solo av den utmärkte saxofonisten Per "Texas" Johansson på tenor.

"Here's that rainy day" är en stillsamt poem över en dov bolero-rytm. I ruffiga "Do you mind?" sjunger hon duett med Claes Jansson. Han tillhör annars inte mina favoriter, men här funkar det fint. "Nothing ever" är ännu en låt med starkt vokalt utspel av Rebecka. Och alla tolv låtar är alldeles utmärkt utmejslade och arrangerade melodier, bland annat med fina stråk- och blåsensembler.

Uppbådet av musiker nämnde jag, ja. Kan inte undgå en del namnrabblande här. Förutom Rebecka Törnqvist och Pål Svenre i fronten medverkar också pianisterna Anders Widmark och Esbjörn Svensson här. Max Schultz (bl.a. från Egba) på gitarr och fantastiske "Texas" på tenorsax är redan nämnd. I körstämmorna Titiyo och Gertrud Stenung (senare med Lise & Gertrud), även om de inte har framträdande roller.

Och ser man på om inte det gamla, fina jazzgardet dyker upp här också. Rune Gustafsson, Bosse Broberg och Egil Johansen finns med på några spår. "A Night Like This" var 1993 års bästa svenska skivalbum, även om det på olika listor blev omsprunget av en massa andra. Det är också Rebecka Törnqvist bästa. Och, jag säger det igen, en modern svensk jazzklassiker.

Betyg: *****

SAMLING MED FRANK ZAPPAS SERIÖSA MUSIK

"Strictly Genteel : A Classical Introduction to Frank Zappa" (RykoDisc saml.-CD 1997) är en titel som matchar den 1995 utgivna samlingen "Strictly Commercial", som fokuserade på Zappas rockmusik. Dessa två var praktiskt taget de första samlings-album någonsin som gett ut med Frank Zappa. Båda alltså efter hans död.

"Strictly Genteel" är en alldeles utmärkt samling av ett slag som jag välkomnade stort. De kammarmusikaliskt utmejslade avsnitten med gamla Mothers of Invention eller från hans många soloalbum. Kompositioner för symfoniorkester eller mindre ensembler som tolkats av dirigenter som Pierre Boulez, Zubin Metha, Ken Navarro eller han själv.

Samlingen inleds, lämpligt nog, med "Uncle Meat : main title theme" från 1969 med Mothers of Invention. Det korta, snärtiga, cirkus-liknande stycket hamrar distinkt på med vibrafon, marimba, virveltrumma, elpiano, cembalo och fagott. Ingen rocksättning precis. Istället ger det intryck av mekaniskt leksaksinstrument, när Don Preston, Artie Tripp, paret Ruth och Ian Underwood m.fl. med flinka fingrar snabbt river av stycket.

"Uncle Meat" är precis den rätta intron till en introduktion till Zappas "klassiska" musik. Här finns på samma sätt kamelvandringen "Little umbrellas" från "Hot Rats", lekfulla "Dwarf Nebula processional march....." från "Weasels Ripped My Flesh" och Ian Underwoods vackra pianosolo i "Abey Sea" från "Burnt Weeny Sandwich".

Ett annat värdefullt spår är "Regyptian strut" som var med på "Studio Tan". Den ursprungliga "Absolutely Free"-sången "The duke of prunes", med sin säregna melodik, är här i den lyckade orkestrala versionen som gavs ut på "Orchestral Favourites".

Den mer än lovligt stirriga "G-spot tornado" från "Jazz from Hell" spelas av Zappa på synclavier. Det gör också något av de korta 1700-tales stycken (för cembalo) som Zappa framförde på den märkliga skivan "Francesco Zappa", där Frank tolkar musik av denne okände men faktiskt existerade rokoko-tonsättaren med det snarlika namnet.

Flera stycken är också hämtade från Zappas sista skivinspelning "The Yellow Shark" med tyska Ensemle Modern, som jag nyligen prisat här. Däribland makalösa "Outrage in Valdez" och nyinspelningarna av "Uncle Meat" och "The Dog Breath Variations". Och ytterligare fina nummer finns representerade på "Strictly Genteel", men jag kan inte räkna upp allt. En alldeles utmärkt antologi av Zappas konstmusik och avantgarde är detta.

Betyg: ****

FRANK ZAPPAS SISTA ALBUM

Det är något sorgligt över den här. "The Yellow Shark" (Barking Pumpkin live CD 1993) blev den sista utgivna skivan med Frank Zappa medan han levde. Den är inspelad hösten 1992, han dirigerar  den tyska kammarorkestern Ensemble Modern vid konserter i Frankfurt, Berlin och Wien.

Frank Zappa var svårt sjuk, vilket framgår av fotografiet på omslaget. Han dog i prostatacancer julen 1993. Då hade albumet nyss blivit utgivet. Trots de sorgliga omständigheterna måste sägas att en värdigare hyllning än så här kunde mr Zappa inte ha fått.

Det är en alldeles utmärkt skiva. Den i särklass bästa och mest tillgängliga av Zappas konstmusik-skivor (eller "klassiska", om man så vill). Det mesta av materialet är opus från tidigare plattor ur Zappas digra katalog.

Typiskt nog inleder man med "Dog Breath variations" och "Uncle Meat" från just "Uncle Meat", det album med Mothers of Invention från 1969 som blev en tidig höjdpunkt för Zappa som kompositör, med dess gränslösa utflykter i avantgarde, kammarmusik och friform. Virtuost lekfulla stycken med snabba 16-delslöpningar i vibrafon och marimba. Ekon av både Bartok och Prokofjev.

Här finns också ett intrikat arrangeman av "Be-bop tango", som tidigare framfört live som del i en längre performance-sketch på "Roxy & elsewhere" från 1974. Det gäller också den stirriga "G-spot tornado", som här lyfts fram till något mycket intressantare än på ursprungliga inspelningen på "Jazz from Hell" från 1986. Här med dirigent Zappa och Ensemble Modern framfördes på scen som ett akrobatiskt dansummer. Detta kan ses på YouTube.

Bland de nya Zappa-kompositionerna (såvitt jag vet) till denna live-CD finns vackert dramatiska stycket "Outrage at Valdez", som anspelar på oljekatastrofen i Alaska 1989. Ett par miniatyrer för bara stråkensemble hör också till det minnesvärda, liksom orkestrala "The girl in the magnesium dress", som sannolikt också framfördes som akrobatiskt dansnummer. Det stycket fanns tidigare med på en av Zappas "seriösa" skivor, då dirigerat av franske maestron Pierre Boulez 1984.

"The Yellow Shark" är en storartad skiva som också blev omedelbar succé, både bland Zappa-fans och i akademiska musikkretsar. Kanske fick Frank till slut någon slags erkännande som seriös tonsättare här i sista stund. Det var nog så han alltid hade sett sig själv, som en seriös skapare som av en tillfällighet råkat hamna i den tid som var rockmusikens. Den 2 november 1993 låg "The Yellow Shark" ute på skivdiskarna. den 4 december 1993 avled han stilla i sitt hem i Kalifornien, omgiven av familjen.

Betyg: *****  

NEIL YOUNG UTAN TRÅDAR

MTV:s konserter med konceptet Unplugged var på modet den här perioden. För Neil Young var det inget stort steg att gå till akustisk, nedtonad skepnad. Hans sånger har nästan alltid vara starka nog att kunna kläs av, även när han vräkt tung taggtrådsrock.

Men "Unplugged" (Reprise live-CD 1993) med Neil Young är sympatisk, om än inte särskilt märklig eller annorlunda i hans rigorösa skivkatalog. Ett litet band med bl.a. Nils Lofgren på cittra (!). En knippe låtar i urval från hela Youngs karriär, en liten studio och en publik. Det är allt.

Han börjar från nollpunkten. Helt ensam med "The old laughling lady". Så faller en efter en musiker in i balladerna, och tempot är hela tiden stillsamt. Först mot slutet blir det mera rörlighet och bandkänsla. Man går i mål med gamla Stills-duo-sången "Long may you run" och så allra sist, "From Hank to Hendrix". Höjdpunkten på hans då senaste studioalbum "Harvest Moon" från 1992.

 Den titelsången finns också med här. Liksom drogvarnaren "Needle and the damage done" från gamla "Harvest", "Pocahantas" från "Rust Never Sleeps" och "Helpless" som en gång sjöng i ett hjälplöst tillstånd i The Bands "The Last Waltz"-film.

Mycket är obetydligt, knapp märkbart jämfört med originalversionerna. Men här finns också överraskningar. "Transformer Man" var en gnistrande elektrisk Kraftverk-electronica på synt-skivan "Trans" från 1982. Här är den en spröd ballad med Nils Lofgren på, just det, cittra (autoharp på engelska). Så annorlunda dräkt, men karaktären i sången är densamma.

Och - den stora överraskningen och det sensationellt bästa spåret på denna skiva är "Like a hurricane". Den var en gång en sådan där vulkaniskt laddad, expansiv rocksång med ringande gitarrsolo på LP:n "American Stars'n Bars" på 70-talet. Här gör Neil Young den solo - till ackompanjemang av en tramporgel. Ingenting annat ! Vem kunde tro att det låter så om en tramporgel, långt ifrån barndomens skolsal. Neil Young målar upp ett undergångsladdat, dramatisk scenario. Här stannar tiden för ett ögonblick, i denna skivas version av "Like a hurricane". Det är stort.

Betyg: ****

NYSKAPANDE KLANGER AV BJÖRK

"Debut" (One Little Indian CD/LP 1993), ett sensationellt bra och album och utan tvekan 1993 års bästa och mest unika skiva alla kategorier.

"Debut" är (nästan) solodebuten för isländska Björk Gudmundsdottir. Hon hade innan dess en lång karriär bakom sig som sångerska i punkiga bandet The Sugarcubes hemma i Reykjavik, och hon hade faktiskt gjort ett soloalbum redan på 70-talet.

Men det där är historia. När "Debut" med Björk kom uppenbarade sig något helt nytt. En minst sagt personlig sångerska med en ropande, ömsom smeksam ömsom fräsande frasering. Starka melodier, nyskapande sound, väl utmejslade arrangemang. I början stöttes jag av de techno-influerade rytmerna. Men när jag väl brutit igenom den spärren var det som att stiga in i magiskt sagolandskap. Det var ju på Island.

"Big time sensuality", "Human behaviour", "Violently happy" och "Play dead" blev alla ofta spelade radiohits. Björk samlade influenser från en global ljudvärld av rock, folkmusik, ballad, världsmusik, Indien och sjömanssånger, bland mycket annat. Hon kokade ihop allt till en helt egen symbios med ett så egensinnigt starkt personligt avtryck att musiken lyste av sin egen inneboende karisma.

"Venus as a boy" klingar av indiska slingor medan "Come to me" ligger lugnt, svävande och exakt balanserad med trumspel på lösa cymbaler mot en dov stråkmatta. Den inger känslan av att flyga fram över öppet hav. "Aeroplane" stannar upp och förankringen blir tydlig i det meditativa, sista spåret "The anchor song". Där sjunger Björk till enbart komp av en saxofonkvartett. Det är så vackert, så sparsmakat att man nästan går sönder.

Björk fortsatte göra fantastiska, nyskapande skivor efter denna. Med samma egensinniga sökande och nyfikenhet, med sitt märkliga, expressiva sångsätt, sina vackra melodier och stora arrangemang i nya ljudvärldar. Upptäcktsfärder i marker där knappt några sedan Brian Wilson och Brian Eno satt sina steg tidigare.

Men det karga och trolska finns där. Det är väl lättköpt att se isländska urtidslandskap framför sig. Björk har till leda fått kallas sagoväsen och annat larvigt. Hon är en av de yngsta någonsin som tilldelats Polar Music Prize.

Betyg: *****