LEGENDEN ULLA BILLQUIST - NÄR MOLNEN SKINGRAS

Det här är en speciell historia. Nu i år, 2016, hade dokumentär-filmaren Lasse Zachrisson premiär på sin film "När Molnen Skingras" - som biofilm och som TV-film (K-Special i SVT).

Där tecknas ett porträtt som (fast det till stor del bygger på antaganden) känns mycket trovärdigt och ger ljus åt den "gåtan Ulla Billquist", som så länge har framstått som ett mysterium. Varför tog hon livet av sig 1946? När hon stod på höjdpunkten av sin karriär?

Olycklig kärlek? Ja, sannolikt. Men inte som man trott tidigare. Hon låg i skilsmässa med sin tredje man, orkesterledaren Gunnar Hahn, vid tiden för sin död. Men Zachrissons tes att det i själva verket handlade om - som man sade då - "förbjuden kärlek" (om man ens pratade om det) ger en förklaringsmodell där pusselbitarna faller väl på plats.

Lasse Zachrisson knyter skickligt ihop den fina, gamla långfilmen "Flicka och Hyacinter" från 1950 av Hasse Ekman, med Ulla Billquists öde och påstår att den är en fiktion som egentligen handlar om henne. Hasse Ekman var verkligen långt före sin tid att under detta mörka 50-tal våga skildra en hemlig kärlek som i slutscenerna visar sig vara lesbisk.

Eva Henning gestaltade den olyckliga "Dagmar Brink" i "Flicka och Hyacinter". Hasse Ekman har i en av sina sällsynta, sena intervjuer avslöjat att det homosexuella temat i filmen var så främmande 1950 att en del biobesökare inte ens uppfattade det. Något som verkar obegripligt när man ser den idag. En stark, unik, svensk filmklassiker som står sig mycket bra, förutom några scener av överspel.

Allt detta sagt som ett preludium till denna skiva. Det finns en mängd samlingar med Ulla Billquist. De flesta centrerade till hennes mest kända och största hit "Min soldat" från 1940, som hon associeras med, och som också ofta har fått symbolisera hela den svenska beredskapsepoken. Men detta är något annat. Just nämnde entusiasten, filmaren och musikern Lasse Zachrisson har samlat ALLA Ulla Billquists samlade inspelningar i denna jättebox, "Den kompletta Ulla Billquist" (Vax Records saml.-17CD-box 2010).

Från ingenting till 17 CD, det är naturligtvis överkurs för mig, fastän jag är väldigt svag för gamla, svenska schlagers  från 30- och 40-talen, "stenkakstiden". För mig är det en historisk njutning på samma sätt som att se gamla SF-journalfilmer från samma tid. Dessutom var både melodier och arrangemang så välgjorda på den tiden. Som tidsmarkörer är de oslagbara.

Och Ulla Billquist var en av de största artisterna i denna genre. Vad jag har gjort är att plocka ut ett eget urval (mest på intuition) ur boxen, motsvarande ungefär en dubbel-CD. Här finns förstås klassiker som "Köp hjärtan", "Gatans serenad", "Ajajaj vilken röd liten ros" och - "När molnen skingras", som gett namn åt Zachrissons fina dokumentär. Samtidigt är många av hennes låtar kvittrande klänkäcka eller väldigt sentimentala att höra i följd. Trots att låtskrivarna är starka namn som Jules Sylvain, Kai Gullmar och Fred Winter blir det svärmande uttrycket lätt jolmigt i längden.

Naturligtvis skrev inte Ulla Billquist låtar eller texter själv. Populärmusiken har alltid varit strikt uppdelad i artister - kompositörer - arrangörer. Men med queer-synen och gay-temat som relief får många av hennes sånger en ny, märklig skepnad. "Blicken är kvinnans invit", "Så'nt gör mig farligt svag", "Blott en enda blick", "Valse incognito", "I mina fantasier", "Stulna stunder", "Madame Incognito", "Du är min längtans paradis" osv osv.

Alla dessa trånande, erotiska texter. Visserligen finns det mycket "Han" och "Man" i titlarna, men den nya kontexten skvallrar också om homoerotiska omskrivningar för det som inte fick sägas. Låtskriverskan Kai Gullmar (egentligen Gurly Bergström) var för övrigt relativt öppet lesbisk, liksom manliga låtskrivare som Jules Sylvain var gay. Alla skrev sorglösa schlagers om präktig heterosexuell kärlek. Något annat var inet möjligt.

Varför kunde då artist- och teaterlivet på 40-talet trots allt ha en intern tolerans för en gay artist som Karl Gerhard, medan Ulla Billquist fick smyga? Förmodligen av familjeskäl. Hur som helst - Ulla Billquist fortsätter att fascinera. Jag älskar henne, som artist och människa. En sommardag efter kriget, i juni 1946, gasade hon ihjäl sig i sin lägenhet på Nybrogatan 77 på Östermalm i Stockholm. Jag promenerar då och då förbi där och ser minnesplaketten. Tänk om hon levt i en annan tid, när hon hade kunnat leva ut sin kärlek.

Betyg: ****

TREENIGHET - MED COLEMAN HAWKINS

Så tar vi den tredje store tenor-saxofonisten från jazzens gyllene "Smoke Rings"-period,  1930- och 40-talen. Vid sidan om Lester Young och Ben Webster har vi Coleman Hawkins som en av den stora, "rökiga" solisterna.

En konstnär och en elegant på sitt instrument. Obetydligt äldre än de andra, född 1904. Började i Fletcher Hendersons storband, mannen som utformade det klassiska big band-formatet bredvid Duke Ellington.

Men Coleman Hawkins blev käns som solist. Häckade en hel del i Europa, spelade med Django Reinhardt i Paris, i England och även en hel del i Danmark och Sverige. Här satt han in med bl.a. Thore Ehrling och Arne Hülphers (orkesterledaren som gifte sig med Zarah Leander).

Av alla hundratals inspelningar Hawkins gjorde under sitt aktiva liv finns det EN som är mer känd än andra, Det är "Body and soul", jazzballaden av Johnny Green som som "The Hawk" spelade in 1939. Den är en given jazzklassiker, en riktig "hit" i historien, fast den saknar både meloditema och bärande riff. Istället är det en fluffig improvisation över en givan ackordföljd under tre korta minuter.

Den är med på alla samlingsplattor och även olika antologier över jazzens historia osv. Och det är den väl värd. Så när jag nu, efter det där jazzpartyt hemma hos Per och Katarina Ingmarsson, kastade mig över nävefulla samlingar av gammal, antik jazz, blev det naturligtvis en mix med titeln "Body and Soul" (Dreyfus Jazz saml.-CD 2000) med just Coleman Hawkins.

Förutom den berömda, mycket coola titellåten från 1939 finns här "How deep is the ocean?", "The man I love", "Indian summer", "Picasso" och (nästan obligatorisk under den perioden") Ellingtons "Sophisticated lady". Inalles 18 spår i denna franska utgåva. Också här gäller : Bara att njuta.

Betyg: ****

....OCH MED BEN WEBSTER

En de andra stora tenoristerna under samma period, Ben Webster. Född 1909 liksom Lester Young. Om Lester hade en varm, vibratofull ton så var Ben Webster ett snäpp värre. Hans luftiga vibrato var så darrande att det var på gränsen till överdrivet. Men bra. Bara så bra.

Storhetstid också på 1930-, 40- och 50-talen. Satt in med Duke Ellingtons orkester och hade egna småband. Levde längre än Lester. Ben dog 1973. Kort innan dess var han faktiskt i Köpenhamn och spelade med danska rockgruppen The Savage Rose, Han medverkade på deras LP "Babylon" 1972.

Men tillbaka till Smoke Rings-tiderna. Här en antologi kallad "Bounce Blues" (Past Perfect saml.-CD 2002). Inspelningar förmodligen från 30- till 50-tal. Något oklart. Och - ja, det är bara att kasta sig in i - gött mos. "Jive at six", "Cotton tail", "Pennies from heaven", "Sophisticated lady" (av Ellington), "Chelsea bridge" (av Billy Strayhorn) och mycket mera. Inalles 16 spår. Finfina grejor.

Betyg: ****

RÖKRINGAR MED LESTER YOUNG

Nu följer en lång svit i flera kapitel. Det började väl egentligen med en trevlig fest hemma hos våra goda vänner Per och Katarina Ingmarsson. Per är jazzfantast och hade laddat en Spotify-lista med riktigt ädel jazz från gamla tider.

Lester Young, Ben Webster, Coleman Hawkins, Dexter Gordon, Stan Getz, Chet Baker och även lite nyare Freddie Hubbard. Så go' musik till en lugn pratfest. Stämningsskapande, mjuk, mullig, med mjuka kanter men eggande i sin antika patina.

Det är två år sedan nu och jag blev plötsligt jazzfrälst. Jag fördes tillbaka till gamla radioprogrammet "Smoke Rings" där Leif Andersson med bluesig speakerröst och med stort kunnande spelade skivor från en svunnen epok. Jazz och swing à la 30- och 40-tal. Tiden innan det blev "modern jazz" med inåtvända bohemer.
När jazzen var publikt bred och hade ett underhållningsvärde och var dansvänlig.

Men där fanns också dessa coola, fluschiga tenor-saxofonister som satt i rökiga (föga hälsosamma) källare och jammade. Det var just nämnda herrar Young, Webster och Hawkins. Och här börjar jag med Lester Young. Tenoristen som spelade så skönt bredvid Billie Holiday, i storband med Count Basie och i egna små grupper.

"Lester Swings" (Universal saml.-CD 1999) upptar inspelningar från 1946 till 1958 (han dog 1959, liksom för övrigt Billie Holiday, som inte medverkar här). Det är god, rökig cool jazz rakt igenom med en förnämlig tenorsaxofonist. En av jazzens allra främsta på tenor, kanske den bästa.

"Ad lib blues", "I cover the waterfront", "Lester swings", "Undercover girl blues" och mycket mer. Inalles 13 spår. Det är bra så. Det behövs inga smäckfyllda, timslånga samlingar. Här är endast det bästa gott nog. Bara att njuta.

Betyg: ****

SIDNEY BECHET OCH HANS VARMA TON

Först : Detta är inte rätt omslag. Inte lätt att hitta rätt bland samlings-album med gammal jazz. Min utgåva med Sidney Bechet heter "Petite Fleur : Jazz Originals" (M.A.T. Music saml.-CD 2008). Omslaget är knallrött med enbart text.

Den fine, gamle jazzmusikern hade en varm, melodiös ton i sin sopransax som man bara direkt till hjärtat. Instrumentet var han pionjär på. Född i New Orleans 1897. Flyttade som så många New Orleans-musiker till Chicago.

Han bröt tidigt mot det gängse stil-idealet med kollektiv improvisation. Bechet var ensam berättande solist på sopransaxen mycket. Efter lite nedgång under swingen fick han ny bärkraft med 40-talets intresse för Revival och jazzens rötter. Han blev en älskad veteran som bar jazzens historia med sig.

Senare flyttade han till Paris och blev ett nav i franska jazzkretsar. Något som också harmonierade med hans kreolska ursprung. Hans lugna jazzballad "Petite Fleur" blev en jättehit med engelska Chris Barber's Jazz Band och klarinettisten Monty Sunshine på 50-talet, och spelades in av alla möjliga artister. Sidney Bechet dog 1959 i Frankrike.

Själv blev jag bekant med Sidney Bechets varma ton bl.a. tack var familjens bekant Lasse Karlsson, som på 60-talet spelade i tradjazzbandet Vieux Carré Jazzmen i Helsingborg (senare i Jazz Union och Jazzin' Jacks). Lasse övergick från klarinett till sopransax, det instrument som alltid förknippas med Bechet när det gäller traditionell jazz.

Trots att Sidney Bechet verkade under flera epoker är det svårt att hitta någon vettig samling med honom. Jag vill ju ha med både "Petite Fleur", "Wild Cat Blues", "Egyptian fantasy", "Summertime" och flera andra kakbitar. I den annars utmärkta "Ken Burn's Jazz"-serien finns nästan inget av det. Den antologi "Blues in the Air" som jag satsat på tidigare föll på rent bedrövliga ljudupptagningar, nästan lika skräpiga som Charlie Parkers skivor brukar låta (ljudmässigt).

Men denna "Petite Fleur" - som jag inte ens hittar rätt omslag till på nätet - är jag i helt i hamn. Än en gång var det det utmärka iTunes-biblioteket som räddade mig. och jag börjar äntligen vänja mig vid streamad musik.

Betyg: ****

BARTOK SOM BÄST - MED SOLTI

Den gamle, fine musik-journalisten i Sveriges Radio P2, Göran Bergendal ("Nya timmen") berättade att Béla Bartok hade så bra hörsel att han lade örat mot ett träd och påstod sig kunna höra myrorna som kröp där inne.

Detta skulle i sin tur vara upptakten till den smygande fugan som utgör första satsen i "Musik för sträng-instrument, slagverk och celesta" (1936). Sant eller inte, men den metaforen har stannat kvar i mitt minne och kommer alltid för mig när jag hör denna musiken.

Denna svit i fyra satser plus "Konsert för orkester" (1943) och "Danssvit" (1923) finns här förnämligt tolkade av Georg Solti och Chicago Symphony Orchestra (Decca CD utg. 2007). Ungraren Solti är den perfekte att tolka dessa tre Bartok-verk från tre olika decennier. En amerikansk orkester är faktiskt inte helt fel i sammanhanget. Där finns ofta mer krut i anslaget, med tanke på att Bela Bartok ibland KAN tolkas lite väl introvert av en del europeiska filharmoniker. Rätta mig om jag har fel.

Just kompon Solti och Chicago SO är också en pålitlig symbios som borgar för kvalitet. I den musikantiska "Konsert för orkester slår det gnistor. Ett stort verk av hemlängtan och folklorism, skapat under de sista levnadsåren i exil i USA där Bartok varken kände sig hemma eller mådde bra.

Betyg: ****

BARTOKS PIANO-KONSERTER 1-2-3

Det har plötsligt blivit mycket Bela Bartok här. En orsak är att jag just nu, i skrivandes stund, är sänkt av en ögonoperation och därför lyckades missa detta årets Östersjöfestival i Berwald-hallen.

En av begivenheterna i år var när, unga, kinesiska stjärn-pianisten Yuja Wang spelade Bartoks första pianokonsert och Esa-Pekka Salonen med hela Radiosymfonikerna (utökade) gav sig på den väldiga Turangalila-symfonin av Olivier Messiaen. Och det med den äran.

Jag förstod - av DN:s recension, av hörsägner och av min kollega Ella Petersson på SVT Kultur & Musik (som spelade in hela härligheten) att konserten måste ha varit något alldeles extra. Både vad gäller briljant framförande (Esa-Pekka !) och program. Speciellt Messiaen-symfonin. Det är inte ofta man lyckas skrapa ihop en så stor orkester, till ett svårspelat verk, Och dessutom leta upp det antika elektronmusik-instrumentet Ondes Martinot. Och någon som kan spela på det.

Nåväl. En tröst i min lidande självömkan efter ögonoperationen, sjukskriven hemma, blev naturligtvis att skaffa albumen. Inte som skivor. Jag handlar numera gärna musik direkt via iTunes till vårt MP3-bibliotek. Det går praktiskt, snabbt, och dessutom får man alltid korrekt skivomslag (något som fungerar si och så vid annan MP3-inladdning).

Jag blev triggad när Camilla Lundberg i sin recension i DN av Östersjö-konserten skrev om Bela Bartoks Pianokonsert nr 1 (från 1926) som tuggande, ettrig 20-talsmusik (eller hur hon nu uttryckte det). Sådant gillar jag. En mekaniskt flirtande maskinromantik. Annars kan jag ibland ha lite svårt för Bela Bartoks lågmälda tysthet som endast ibland flammar upp med något hårt xylofon-slag. Men det här bådar gott.

Jag väljer i blindo bland ett tiotal tolkningar. Fastnar för den här, trots urtråkigt omslag. "Piano-konserter nr 1, 2  (från 1932) och 3 (från 1945)", med pianisten András Schiff, dirigenten Iván Fischer och Budapest Festival Orchestra (Elatus CD 1996). Helt ungerskt alltså. Så blev det ett privat sammanhang mellan ögon och Bela Bartok. Jag kan bara se framåt.

Messiaen-skivan får jag återkomma till.

Betyg: ***

TOLVTONSMUSIKENS TUNGA TRIO

Det här är något alldeles speciellt och unikt. En period av klassisk musik som är mycket omtalad och omskriven (åtminstone i historieböckerna) men ytterst sällan spelad. Hur ofta hör du Anton Webern på konserthusen?

EN - jag säger EN gång har jag fått uppleva detta. Det var i Berwaldhallen för några år sedan när dirigenten Daniel Harding och RSO faktiskt framförde allt innehåll på denna skiva, minus Bergs Lulu-svit. Det var en förväntan och förundran i luften.

På denna CD allstå : Arnold Schönberg : "Fem orkester-stycken". Anotn Webern ; "Fem orkester-stycken". Alban Berg : "Tre orkesterstycken" + "Svit ur Lulu". Med Antal Dorati och London Symphony Orchestra (Mercury CD 1990). Uppenbarligen inspelad tidigare, då Dorati dog 1988.

En spännande skiva. Jag kan inte bedöma tolkningarna eller sätta dem i relation till andra. Fenomenet tolvtonsmusik är märkligt. Nog för att det finns en förhistoria av upplöst dur-/moll-tonalitet (Wagner, Debussy etc). Men tolvtonstekniken är trots allt en konstruktion, en uppfinning skapad av Arnold Schönberg. Kanske därför den inte heller visade sig helt livskraftig och framför allt aldrig nådde utanför konstmusiken.

Lustig är däremot mångas reaktion, "Vad? Får man bara använda tolv toner???" Ja visst. I vanlig dur- och mollskala använder man ju bara sju toner. Schönberg försökte styra upp den gränslösa friheten i att använda alla skalans toner. Samtidigt är tolvtonstekniken inget man "hör" som genomsnittlig lyssnare. Det är ett teoretisk kompositions-system, lika ovidkommande som de många regelverk som finns för dur och moll. Förvirrande nog tycker jag mig höra tonalt centrum i denna musik. Men det 'är förstås skenbart.

Arnold Schönbergs "Fem orkesterstycken" från 1909 innebar hans presentation i större format av den nya musiken. Det låter dramatiskt, komprimerat, skarpt. En kontrast mot hans tidigare musikspråk i senromantisk, mäktigt storslagen anda.

Anton Weberns "Fem orkesterstycken" från 1913 är nog det jag var mest nyfiken på. Den märklige Anton Webern, med en musik lika sparsmakat som hans egen person. Korta stycken som knappt hunnit börja innan de tog slut. Här krävdes koncentration. Jag vet att Frank Zappa inspirerades av Webern till delar av sin musik på bl.a. "Lumpy Gravy". Ändå kvarstår intrycket här att Weberns verk är så korthugget och ihopkrympt att det just inte blir så mycket av det.

Alban Bergs "Tre orkesterstycken" från 1914 och "Svit ur Lulu" från 1934 (med vokalt inslag) är bättre. Här blir det både experimentellt tonspråk OCH känslomässig dramatik med stort existensiellt allvar. Komponerat i en mörk tid i Europa.

Jo, jag är glad åt att ha denna skivan. Ändå kan jag inte komma bort från intrycket (eller fördomen) att denna samlade musik är mer "intressant" än "bra" och berörande. Trots vad som sagts om Berg. Här finns ingen expressiv danslystnad eller lekfullt vansinne som hos Stravinskij. Mera inåtvänt vegeterande och abstrakt. Men - intressant.

Betyg: ***