Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, november 28, 2016

ARKIVSÖK-MIX OLDIES - FRÅN FÖRE 1960

Det här blir uppsamlings-antologier som motsvarar de tidigare "Matilda-mix" vol I - VII som min dotter Matilda sammanställde åt mig utifrån önskade, enstaka låtar som jag saknade.

Jag fortsätter själv denna typ av arkivrensningar med något jag kallar för "Arkivsök-mix" och delar upp det i decennier. Men denna första volym får heta "Arkivsök-mix Oldies" (egen saml. 2013-) och innehåller musik från före år 1960 med diverse artister.

Det är en liten samling. En punkt är t.ex. dragspelsvalsen "Månsken över Ångermanälven" (1959) med Carl Grönstedts kapell, i två olika inspelningar dessutom. En central del av den utdöende musikstil som kallas gammeldans, eller helt enkelt dragspelsmusik, och som var en del av min barndoms tidigaste radiominnen och som mina föräldrar tyckte om.

Så några kompletterande, tidiga jazzinspelningar - "St Louis blues" i inspelningen från 1933 med Louis Armstrong och "John Hardy's wife" (1941) med Duke Ellingtons orkester, två fina bitar som inte fanns på deras samlingar som jag har, och som jag gärna ville ha. Någon svensk, gammal Jules Sylvain-schlager från 30-talet från stenkakor med Håkan Westergren och Tutta Rolf osv. Och en fin 50-talsrockballad, "All I want to do is dream" (1958). För hur matiga mina rock'n'roll-antologier är så fanns inte den med där.

"Arkivsök" då? Det är Grammofonarkivets digitala databas som har ersatt deras tidigare skivutlåning. Nog saknar jag den där högtidliga stunden då man gick till Grammofonarkivet på RH-N1 i Radiohuset och hämtade ut den där fina påsen med trattgrammofon på, med en liten beställning CD-skivor, och pratade med den trevliga och alltid lika hjälpsamma personalen.

Sedan några år tillbaka är allt digitaliserat. Det är bekvämt och bra, men samtidigt en smula anonymt. Arkivsök fungerar i mitt tycke bra så länge det inte gäller klassisk musik. Då är filerna indelade per hela verk och inte i satser som man skulle önska. Det där klarar jag inte av själv, utan får alltid ta hjälp av vänliga Jenny Gruvberg på SRF.

Svårt att sätta betyg på sin egen mix, speciellt om den är så liten och spretig. men så får det bli.

Betyg: ***

fredag, november 25, 2016

NYSTROEMS SENA SYMFONIER

Det har blivit så att jag samlar på musik av Gösta Nystroem. Inte allt, men åtminstone symfonier och större orkesterverk. Här ramlade jag över en inspelning med de två som jag saknade. De två som kanske är minst kända.

De är Symfoni nr 4 eller "Sinfonia Shakespeariana" (1952) och Symfoni nr 6 eller "Sinfonia Tramontana" (1965). Sex symfonier skrev han totalt. Alla med "Sinfonia" och någon karaktärsnamn. Sällan nämnda som symfonier med nummer.

Detta är en inspelning med dirigent B Tommy Andersson och Malmö Symfoniorkester (BIS CD 2004). Det är rätt kul, för B Tommy Andersson finns ju annars med i min skivsamling och i denna spalt, men då som tonsättare, med "Satyricon" för orkester som främsta frontnummer. Här dyk

Gösta Nystroem tycker jag om i allting. Nästan allting. Hans tonspråk, hans klangvärld och kompositioner. Även hans tavlor och teckningar, hans vänliga personlighet och hans sköna självbiografi med alla resor till norra Ishavet och till Paris bohemliv.

"Sinfonia Shakespeariana" bygger direkt på musikaliskt material han också använde i sin enda opera, "Köpmannen i Venedig" (1958) efter Shakespeare. "Tramontana" är "symfonin bortom bergen", ett verk så sent som från året innan han dog. De är inga av hans främsta verk. Inte som hans tre första symfonier och definitivt inte i närheten av mästerverket "Sinfonia Del Mare", havssymfonin från 1948 som var hans tredje symfoni.

Men musiken är av intresse ändå. För samlarvärdet och just för hans speciella tonspråk, som i grunden bygger på kärv kontrapunkt, med tillskott av senromantiska, nordiska klanger, liksom impressionism och modernism. Sibelius, Ravel och Stravinskij finns med någonstans i utkanterna. Men stilen är Gösta Nystroems egen, fast han hade en syskonsjäl i generations-kamraten Hilding Rosenberg.

Betyg: ***

onsdag, november 23, 2016

ROCKPIONJÄREN OWE THÖRNQUIST

Låtskrivare, roare, underhållare, galenpanna. En stor och vansinningt kreativ artist som nu och alltid har sprutat ordvitsar och snabba, dråpliga formuleringar i de mest hiskliga berättelser som bygger på bondkomik.

Men också - en svensk pionjär inom rock'n roll. Fast det kanske ännu inte uppfattades så på 50-talet. Han sjöng ju på svenska. Inte kunde man väl sjunga rock på svenska?

Ändå spelade han skjortan av Rock-Ragge, Rock-Boris, Little Gerhard och de andra. Owe Thörnquist svängde som tusan. Det har han alltid gjort.

Det är roligt att höra hans klassiker samlade här i "Guldkorn 1955-60" (Metronome saml.-CD 2001). Och det är verkligen guldkorn, just från den rätta perioden, hans pionjärtid. Tre olika traditioner mynnar ut i hans unika stil : Amerikansk rock'n roll, Povel Ramel och Knäppupp, samt gammal, svensk bondkomik. Allt serverat med massor av humor och med högt underhållningsvärde.

"Rumba i Engelska Parken" från 1955 var väl lite av ett startskott. Redan här finns det eleganta svänget, de underbart meningslösa texter som flödade av språklig glädje och den där touchen av hemstaden Uppsala som ofta finns närvarande.

"Dagny", "Gun från Dragarbrunn", "Loppan", "På festplatsen" och den råsvängiga "Betty Fagerlund". "Ett litet, rött paket", en doowop-pastisch som senare skulle bli en hit med Sven-Ingvars. "Varm korv boogie" och "Rotmosrock" där han lyckades väva in "rot" och "rotmos" och "rock" som brygga mellan det modernt amerikanska och det svenskt provinsiella. Och så "Anders och Britta" och "Titta, titta", duetterna med Ulla-Bella, med lika knäpp crazy-faktor som i Povel Ramels vildaste stunder.

Det här var en period sent 50-tal när Owe Thörnquist var på topp och före sin tid. På 1960-talet blev han till stor del överskuggad av andra svenska artister. Han blev så småningom bitter och levde som utlandssvensk i Spanien. När han kom tillbaka hamnade han lite på svaj i tiden. Nu är han en ärrad och firad veteran som fortfarande gör shower, vid en bra bit över 85 års ålder. Men det är hans guldperiod på 50-talet som gäller.

Betyg: ****

måndag, november 07, 2016

DEN ROLIGASTE DOOWOP-GRUPPEN

Det här är rätt intressant. När jag var yngre intresserade jag mig mycket för rockhistoria. De var inte alltid rockmusiken i sig som var det primära. Det finns som mycket rock som jag inte alls gillar och aldrig har identifierat mig med.

 Men just historiken, den historiska processen, var spännande. Jag hade läst "Rockens roll" av Tommy Rander och Håkan Sandblad, och den tände ett frö av igenkänning och aha-upplevelser, som skulle följas av andra böcker.

Och visst är det en rolig resa - från rötter, blues, 50-talsrock och Elvis, det stora lyftet med Beatles, Stones, Dylan osv. Vidare in i det spännande sena 60-talet när allting hände och utvecklades. Över till det splittrade med rika 70-talet. Och även om jag aldrig var någon anhängare av punk och new wave, så fast det ändå ett sammanhang som var tilltalande.

I alla dessa sammanhang nämndes alltid The Coasters som en viktig grupp i 1950-talets svarta doowop och rhythm'n'blues. Det märkliga var bara att man aldrig hörde dem på riktigt. Aldrig i radio (ens i nostalgiprogram). Jag sprang jämt i skivaffärer (som fanns i varje gathörn på den tiden). Men icke.

De var ett namn som fanns i historieböckerna, men inte klingande livet. Mitt tidigaste intryck var när Zappa och Mothers of Invention sjöng om dem i "Status back baby" : "The other night we're painting posters / We played som records by The Coasters....." Och uppenbart hade gamla Mothers (typ "Ruben & The Jets") hämtat mycket av doowop och de brummande basstämmorna från 50-talsgruppen.

Ett andra intryck var när Nationalteatern var i ropet med "Livet är en fest"-LP:n 1974. Där sjöng de om "Stena Olssons Kompani". Den byggde på The Coasters 50-talshit "Riot in cellblock no 9". Då hade The Beach Boys redan använt den 1971 i sin pamflett "Student demonstration time", en ovanligt tuff och stökig låt för att vara Beach Boys.

Därför var det roligt att låta nyfikenheten hitta fram till den glömda, överskuggade gamla sånggruppen på "Yakety Yak : The Coasters Collection" (Warner Platinum saml.-CD 2005). Den blir ett roligt möte och det slår en direkt att det här är någon annat än The Platters, The Drifters, The Moonglows och andra mjukare, svarta  50-talssånggrupper som sjöng sentimentala dängor i lunkande 6/8-rytmer.

The Coasters hade en råare musik. Mer nära en tyngre rhythm'n'blues modell Louis Jordan och Big Joe Turner. Samtidigt - det här handlar om spex. The Coasters sjöng humoristiska, tokroliga låtar med drastiska historier. Täta sångstämmor - förstås. Och så alltid en brummande basröst på "do-wopa-doo / woppa-doo.." i understämman. Det är här Zappa och Mothers hade fått inspiration.

"Young blood", "Yakety yak", "Down in Mexico", "Charlie Brown" (allstå seriefiguen "Snobben"), "Along came Jones". "Little Egypt" och många andra underhållande låtar med både rockkänsla och humor. Inalles 20 nummer och allt inled förstås med "Riot in cellblock no 9" från 1954. Ett mycket välkommet möte med The Coasters - när man till slut fick höra dem.

Betyg: ****

onsdag, november 02, 2016

SINATRA IGEN - ETT AV HANS STORA MÄSTERVERK

Ja, det blir mycket Sinatra här. Den store ikonen som jag en gång hade så svårt för. Sedan brast vallarna och så blev det liksom allt på en gång.

Detta med hans Capitol-skivor från 50-talet som gjordes som enhetliga album i olika sinnesstämningar blev min ingång. Ett både kommersiellt och konstnärligt lyckat koncept. Och detta var alltså i vinyl-skivans, LP-skivans barndom när den höll på att utvecklas till inte bara ett teknisk utan också ett konstnärligt format.

"Frank Sinatra Sings For Only The Lonely" (Capitol LP 1958) är precis vad titeln säger. En samling sorgsna, vemodiga ballader i en nattligt, ödslig stämning av melankoli. En kontrast till den sorglöst svängiga reseskivan "Come Fly With Me" från samma år (finns med i min ordinarie skivkronologi), där det geografiska temat bjuder på lättsam underhållnings-musik, med ett tecknat omslag med en leende Frank på flygplanstrappan.

Dessa växlingar i skivkatalogen blev som spänningar mellan snabba och långsamma satser i en symfoni. Båda sidor förutsatte varandra. Och den sorgsne clownen på omslaget här till "Sings For Only The Lonely" går verkligen djupt in i vemodet. På så sätt är denna skiva en fortsättning på nyligen nämnda "In the Wee Small Hours" från 1955, som också var en ren balladskiva.

Nelson Riddle har även här mästerligt arrangerat det stora hav av stråkar och de orkestersatser som utgör den dramatiska fonden till Frank Sinatras måleriska och vackra sångstämma. Titellåten "Only the lonely" är bra, och har ingenting med Roy Orbisons hitlåt att göra, den kom mycket senare. "Willow weeps for me", "What's new?", "It's a lonesome, old town" och "Goodbye" är några av de tolv, fina numren.

 Och så den absoluta höjdpunkten, sången "Ebb tide", med sin bildrika havsmetafor av oceanens svallvågor. Här når Frank Sinatra och Nelson Riddle upp till något större, något bortom. Ett sådant där konstnärligt ögonblick där helheten blir en symbios av något mycket mer än summan av delarna.

Så finns ju risken med en ren balladskiva. En viss enformighet där raden av vackra ballader i längden tar ut varandra. Åtminstone på CD-utgåvan som har flera extraspår. Men det är ändå en storartad skiva och som enskilt album kanske Frank Sinatras allra bästa. Vi fick den uppspelad för oss vid denna vårens besök i Greenwich Villager, New York, av trevlige guiden Gregory S Marro som hade sin musikvandring ("Greg's Walk") i de legendariska kvarteren kring Washington Square.

Betyg: *****