Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, mars 29, 2017

PAUL SIMON PÅ EGEN HAND

Nej, detta var inte Paul Simons solodebut. Redan 1965 hade han gjort skivan "The Paul Simon Songbook", lite vid sidan av Simon & Garfunkel. Men den kom i skymundan av duons snabbt uppblossande skivkarriär.

Med fem fullstjärniga album i sin katalog hade Simon & Garfunkel toppat med "Bridge Over Troubled Water" 1970. Den blev en sådan makalös framgång, både konstnärligt, musikaliskt och kommersiellt. Men framgången hämmade duon. De båda kom i konflikt och bröt samarbetet. Någon annan väg framåt fanns inte.

Det är här Paul Simons egentliga solokarriär börjar. Med denna självbetitlade skiva "Paul Simon" (CBS LP 1972). Det är en briljant samling sånger. Här blomstrar hans kreativitet för fullt och ingen saknade just då Art Garfunkel (som påbörjade en egen rätt framgångsrik solokarriär, dock utan eget låtskrivande att falla tillbaka på).

Det var Simon som gjorde nästan allting i Simon & Garfunkel. Sjöng, spelade gitarr (otroligt virtuos på akustisk gitarr), skrev alla melodier och sångtexter, skrev finessrika arrangemang och hade stor del i produktionen. Garfunkel sjöng. Det blev en rätt otymplig snedbalans i arbetsfördelningen.

Här friläggs Simons låtskrivande i bl.a. "Mother and child reunion", som faktiskt är en av de första låtar på reggae-rytmer utanför Jamaica som såg dagens ljus och nådde en bredare publik. Det var två år innan Eric Clapton fick en dunderhit med Bob Marleys "I shot the sheriff" och långt innan Bob Marley och reggae-musik blev populär rent allmänt.

En annan rörande sång (med barndomsmotiv) är "Me and Julio down the schoolyard". Lägg därtill "Duncan", "Paranoia blues" och inte minst "Run that body down", så har vi några av titlarna till ett album lika charmigt och tilltalande som omslagsfotot. Som vanligt botaniserar Simon i en rad olika stilar och sättningar, även om de akustiska gitarrerna dominerar på denna vispopskiva.

Betyg: ****

måndag, mars 27, 2017

SVEN-BERTILS BREDA REPERTOAR

Under lång tid hade jag lite lätt skeptisk inställning till Sven-Bertil Taube som sångare och uttolkare. Han var faktiskt den förste jag hörde sjunga Bellman.

Men jag upplevde honom som en alltför tvättad och nobel exekutör som för all del sjöng rätt, men alltför vattenkammat. Cornelis och inte minst Fred Åkerström hade en annan must och glöd när det gällde den store 1700-talspoeten.

Och Evert Taube hörde jag hellre med Evert Taube. När gamle Evert med skrovlig röst sjöng rysliga berättelser om farliga seglatser och slagsmål i Buenos Aires var det mera glöd än med Sven-Bertil och Ulf Björlins väl arrangerade symfoniker.

Men så fel jag hade. Att jag tycker så mycket om Sven-Bertil Taube nu beror mycket på den status och respekt han uppbär med ålderns värdighet, som en erfaren artist med en enorm bredd och ett stort konstnärligt liv bakom sig. Dessutom en vänlig gentleman som utstrålar lugn och värme. Han är ju ännu aktiv och har fått en ny renässans genom nyinspelade skivor och "Så mycket bättre" i TV4.

När jag nu hör "Ett Samlingsalbum 1959-2001" (EMI saml.-2CD 2001) är det i backspegeln av hans två nya volymer "Hommage"-album. Att höra honom tolka Nils Ferlin, Bellman, skillingtryck, Olrog, Theodorakis och Leo Ferré är att ta del av en konstnärlig precision av visorna med stor respekt för originalen.

Det är alls inte "tvättat" som jag trodde. Bara mycket professionella uttolkningar. Sven-Bertils Bellman-sjungningar är inte Fred Åkesrströms (som kom senare). Det är Bellman på ett annat sätt. Båda har sina förtjänster, även om Fred kanske ändå är ett strå vassare i just det kapitlet.

Men Sven-Bertils urval och omsorg om visskatten är intressant. Hans Theodorakis har faktiskt en tyngd och passion som känns helt rätt. Hos Leo Ferré finns lekfullheten, likaså hos Ulf-Peder Olrog (en visdiktare jag annars har lite svårt att uppskatta). Hos Ferlin finns den finkänsliga melodiken. Och ett skillingtryck som "Varför skola människor strida?" får lyft av Björlins väldiga arrangemang. Och hans tango-tolkningar är unika.

Andra skivan i denna dubbel-samling ägnas helt åt Evert Taube-tolkningar. Det är rimligt. Men här kan jag bli lite besviken på urvalet. Min favoritsida av Evert Taubes diktning är de där mångordiga berättelserna från skepp, hav och fjärran länder. Här dominerar istället en annan del, naturlyriken och skildringarna av Stockholms skärgård.

Sven-Bertil är skicklig skådespelare också, men som sångare är han framför allt skönsångare. Då passar det bättre med "Damen i svart med violer" och "Så länge skutan kan gå" än långa skrönor från sjön, även om "Tatuerarevalsen" och "Eldarevalsen" för all del får plats. Höjdpunkten är som givet "Sjösala vals". Allt som allt en mycket generös samling med hela 48 sånger - hälften av Evert och hälften av andra.

Betyg: ****

fredag, mars 24, 2017

FINNBODA PIRAR, mars 2017

Nyinflyttade. En boning vid havet.

torsdag, mars 23, 2017


FINNBODA PIRAR

Mars 2017. Äntligen !




tisdag, mars 21, 2017

FLÄSKET BRINNER - PIONJÄRER I SVENSK JAZZROCK

Runt 1970 kom hela den där nya vågen av svenska grupper med konstiga namn. De flesta av dem kom att associeras med Gärdet och den progressiva musikrörelsen. Och visst spelade Fläsket Brinner på Gärdet (på den andra festen på sensommaren, inte den första).

Men Fläsket Brinner var inte med i den politiserade vågen. De spelade instrumental musik. Och de hade det konstigaste namnet av alla. Möjligen refererade det till "Uncle Meat" (av Zappa, en uppenbar inspiratör).  

De hann bara göra två officiella skivor (en box med radio-inspelningar har getts ut senare). Detta är den första LP:n, "Fläsket Brinner" (Silence LP 1971). De spelar en driven, spänstig jazzrock med snabba slingor likt Frank Zappas musikvärld, men också med en svensk folkton.

Här öppnar man t.ex. med "Gånglåten". En röst säger : "Vi är förband här. Fläsket Brinner heter vi" (förband till just Zappa & Mothers of Invention vid deras Stockholms-konsert 1971). Så vevar man igång försiktigt med en folklore-slinga på elgitarr. Fler instrument tillkommer : Hammond-orgel, altsaxofon, elbas och trummor. Slingan upprepas och byggs på, förstärks och växer likt Bolero. Den nätta melodin byggs upp till en veritabel extas. Det påminner om gamla Hansson & Karlsson och deras sätt att bygga upp en kulmen.

Sten Bergman på orgel och flöjt, och Gunnar Bergsten på sax kom från jazzen. Det gjorde också trummisen Erik "Kapten" Dahlbäck, som även spelat i dansband och i sin bror Bernt Dahlbäcks spexgrupp GåRunt Show. Bengan Dahlén på gitarr och Per Bruun på bas kom däremot från 60-talets popbandsvåg (Lenne & Lee Kings och Mikael Ramels band Steampcket).

Det blev en perfekt brygd av fusion. Rock, jazz, psykedelia, folkmusik, avantgarde - allt i en skön blandning. Men - märk väl, inte av soul. Det här var innan funk-rytmerna kom in i jazzrocken. Bland flitiga gäster i bandet fanns organisten Bo Hansson och nämnde Mikael Ramel.

Andra titlar på skivan är "Bosses låt" (med just Hansson), "Uppsala gård" och "Musik på Liljevalchs". Allt är musikaliskt helt utsökt, och allt kunde varit så bra om bara Silence hade haft lite bättre inspelnings-utrustning vid den här tiden. Framför allt live-avsnitten på skivan lider av en risig ljudkvalitet. Det skramlar betänkligt om Dahlbäcks cymbaler.

Gruppen existerade bara en relativt kort tid, och då med olika besättningar. Länge var väldigt lite dokumenterat om gruppen, men Dahlbäck skriver bra på deras hemsida. Fläsket Brinners första LP har trots sina skavanker en kultstatus i musikkretsar, och deras välgjorda musik är unik. Av olyckliga omständigheter har den aldrig släppts ut på CD.

Betyg: ****

tisdag, mars 14, 2017

BORTGLÖMD, SVENSK FOLKROCK

Vi återgår till den där spännande brytnings-tiden kring 1969-1970-1971. Öppna fält. Musiker och låtskrivare med skilda bakgrunder och nyfikna sinnen. Musikaliska kors-befruktningar av ett slag musikvärlden knappast sett sedan dess.

I dessa förflyttningar och positioner var svensk musik bland det mest spännande. Jan Johansson hade redan tidigare tagit in den svenska folkmusiken i jazzen. Unga popband som Tages var på väg någonstans. Trubadurer som Cornelis samarbetade med rockmusiker. Made in Sweden spelade jazziga gitarrjam osv.

Någonstans där fanns också svallvågor efter Jan Johanssons möte med gammal allmoge. "Tillbaka till rötterna". Både Contact och Ralph Lundsten och Arne Domnérus tog in folktoner mer eller mindre explicit. Och någonstans i den vevan fanns också Merit Hemmingson.

Hon var en tidig kvinnlig pionjär som jazzmusiker. Spelade Hammond-orgel och sjöng ordlöst unisont till melodi-slingorna. Hade gjort några skivor i lättlyssnad party-stil på 60-talet. Det var nog i ärlighetens namn mera "easy listening" än jazz. Hammond och cocktailparty var populär kombination då. Inte den mest kreddiga bakgrund kanske.

Men 1971 hamnade Merit Hemmingson helt rätt i tiden. Hon bejakade sina jämtländska rötter och skapade en egen, sofistikerad light-variant av den folkrock som annars frodades i mera jordiga varianter i den nymornade, progressiva musikrörelsen.

"Huvva - Svensk folkmusik på beat" (EMI LP 1971) väckte stor uppmärksamhet när den kom, och Merit hade tillsammans med producenten Bengt Palmers gjort något verkligt nyskapande. Hennes popularitet höll i sig några framgångsrika år på 70-talet. Sedan blev hon omkörd av andra, tyngre band. Hela folkrock-vågen dog ut med punken och Merits väna lallande betraktades som hopplöst ute.

Jag tycker det är roligt att återupptäcka viss musik från ca tidigt 70-tal som glömts bort eller betraktas som ute. Ekseption är ett sådant exempel, och denna "Huvva" med Merit Hemmingson är ett annat. Så bra den är! Så fina, subtila arrangemang (något jag är svag för). Och så harmoniskt musiken vilar i dessa folkmelodier!

Här medverkar t.ex. Sven Berger på diverse folkliga blås-instrument. Han var också med på Jan Johanssons klassiska box "Musik Genom Fyra Sekler" (bara tre år tidigare). Hans musik-etnologiska insatser ger unik färg år materialet. Jojje Wadenius och hela Made in Sweden finns i kompet. Ett kraftfält bara det. Sven Larsson på trombon och andra bleckblåsare, jazzmusiker som Rune Gustafsson liksom spelmän som Alm-Nils Erson. Merit själv dubblar på vibrafon, bredvid sin Hammond.

Repertoaren består av ett femtontal korta spår av traditionella folklåtar. Bland dem kan nämnas "Gammal jämtländsk brudmarsch" och "Ack Wermeland", men även ett antal polskor, gånglåtar, jojk och "köuk" (!). Det blir en läcker och smakfull rapsodi.

Det är verkligen en välkommen återupptäckt av en i mina öron tidlöst, fin musik. I andras öron är den kanske löjlig, hopplöst daterad eller bara helt bortglömd. Jag försöker att inte bry mig. Trendriktiga rockkritiker brukar vara hemska smakdomare. Men idag är läget annarlunda när nya generationer älskar gamla vinyler och gamla stilar kommer i nytt ljus.

Betyg: ****

fredag, mars 10, 2017

HUBBARD MED SNYGGA ARRANGEMANG

Den tredje jazzplattan i en trilogi med den suveräne trumpetaren Freddie Hubbard. Han vars svängiga, lättillgängliga jazzrock omkring 1970 blev ett alternativ för mig, när giganten Miles Davis vid samma tid började bli alltför marig i sina långrandiga jam.

Freddie Hubbard nu släppt albumen "Red Clay" och "Straight Life" (båda 1970) med kvintett-sättning, och de två skivorna har jag nyss skrivit om här. Nu tar vi nästa, "First Light" (CTI LP 1971). Med ett snyggt, stilfullt omslag med Hubbards silhuett, en trumpet och ett flygelhorn.

Skillnaden mot de förra är att här har Freddie Hubbard full orkester. Stråkar, blåsare med flöjter och valthorn, vibrafon och komp. Arrangeman tänkta i klanger och färgskalor. Tankarna går lätt till Gil Evans och de fina arr. han gjorde till nämnde mäster Miles Davis drygt tio år tidigare.

Det är verkligen en njutbar skiva. Freddie spinner lyriska jazz i mjuka fraser i vackra melodier och orkesterklangerna målar som en konstnärs bästa palett. Titellåten är en skön rapsodi på 10 minuter. Ett överraskande låtval är "Uncle Albert / Admiral Halsey" av Paul och Linda McCartney. En underbar sång från deras gemensamma skiva "Ram" som också kom ut 1971. Freddie Hubbard spelar den som en sångbar, fin jazzballad.

Ytterligare spår är bland annat "Lonely town" av Leonard Bernstein, samt några standars för mig obekanta. I det gungande kompet finns nu som på de två kvintett-skivorna Herbie Hancock på elpiano, Ron Carter på kontrabas och Jack de Johnette på trummor. Med flera. Alla ur den yppersta jazzeliten. På CD finns också de tre ursprungs-albumen "Red Clay", "Straight Life" och "First Light" som en dubbel. Det blir en njutbar stund av finfin, behaglig, modern jazz.

Betyg: *****

måndag, mars 06, 2017

ROBERTA - FÖRE DEN DÄR VÄRLDSHITEN

Låt mig slå ett slag för Roberta Flack. Soulsångerska, pianist, låtskriverska. Stilbildande för en väldigt "soft" soul som ligger närmare jazz och populärmusik än James Brown.

Ballader så sensuella och varma att man smälter. En röst så smeksam och ett pianospel så sparsamt vackert. Men hennes största hit, den sång hon alltid förknippas med, var "Killing me softly with his song" (1973), och den skrev hon inte själv. Den skrevs av Charles Fox.

"Quiet Fire" (Atlantic LP 1971) var hennes tredje album. Hon var ännu inte särskilt välkänd. Också här är det till stor del covers. "Bridge over troubled water" till exempel. Hade varit en brottarhit i original med Simon & Garfunkel året innan. Spelades nu in av alla möjliga artister som en nästan nödvändig standard. Aretha Franklin skulle göra en spännande, dynamisk version av den. Men Roberta Flacks här känns ännu för allmänt hållen och utan att tillföra något extra.

"Will you still love me tomorrow?" av Carole King och "To love somebody" av The BeeGees" är andra tolkningar här som blir rätt skapliga. Bäst lyckas hon i "Sweet bitter love" av Van McCoy och den delvis egenskrivna "Go down Moses" som har varm gospel-feeling.

Ännu inget som sticker ut riktigt alltså. Ännu inga vassa kanter och inga evergreens. Men jag tycker om hennes stil. Hennes mjuka ballad-soul. Och vetskapen om att det snart kommer något stort. Det räcker en bra bit för mig.


Betyg: ***