Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

torsdag, juni 22, 2017

I EN EROTISK TRÄDGÅRD MED ROBERTA FLACK

En sång och en skiva om att älska. Och ett omslag med romantisk-naivistisk teckning av en säng och särat kvinnosköte. Med tanke på sexuellt explicita signaler är skivan "Feel Like Makin' Love" (Atlantic LP 1975) med Roberta Flack märkligt livlös och sval.

Hon hade året innan gett ut både sången och LP:n "Killing Me Softly" som verkligen var fulländad, varmt sensuell, vacker och innerlig. En av de bästa kärleksskivor som finns. 1973 hade också Marvin Gaye gett ut sin soul-LP "Let's Get It On" med sexuellt färgade kärlekstexter och sin hyllning till den fysiska akten.

Men detta Roberta Flack-album från '75 är känns tyvärr mera avslappnat än brännande och passionerat. Samtidigt tycker jag om Roberta och hennes mycket personliga ton och stil av en sofistikerad, soft soul. Som en föregångare den ljuvliga Sadé. Men denna pondus blir det aldrig skval. Det finns alltid en beröring, även om den inte är som starkast här.

Hon ligger långt ifrån Aretha Franklin. Snarare närmare populärmusik och softjazz. Dionne Warwick har också något av samma integritet. Roberta Flack skriver tydligen sälla låtar själv, vilket var nytt för mig. Istället bidrar här t.ex. Stevie Wonder med "I can see the sun in late December", Ralph McDonald med "Mr Magic" osv.

Fina, välgjorda arrangemang som alltid på Robertas skivor. Jo, det är nog värt att fördjupa sig i denna musikaliska bädden på omslaget ändå. Jag har den kvar att upptäcka vidare. Så synd bara att Roberta Flacks inte alltför välkända karriär tycks ha ebbat ut strax efter den här skivan. Hon lyste upp ordentligt 1973 med "Killing me softly", sedan har inte jag mycket om henne. Det skulle vara definitivt fel att tro att hon "bara" var en one-hit-wonder.

Betyg: ***

onsdag, juni 21, 2017

FRÅN EN SUPER-MUSIKALISK PAUL TILL EN ANNAN

Har alltid gillat Simon & Garfunkel men aldrig dittills varit så särskilt intresserad av Paul Simon som soloartist. Inte förrän nu. I och med resan till New York (och Bleecher Street i Greenwich Village) i maj 2016, och med Paul Simons konsert på Stockholm Waterfront hösten samma år, ja då ändrades allt.

Sedan dess har nästan alla (eller de mest väsentliga) av Simons soloalbum trillat in i denna spalt och i min MP3. Så självklart finns där "Still Crazy After All These Years" (CBS LP 1975).

En lakoniskt skön titel. Och Simon må ha töntig mustasch på omslaget, men det här är något av det mest stilsäkra i hans stora katalog. Då är den ändå i hård konkurrens med många andra, från duons LP-debut 1964 till förra årets lysande album.

Här finns ett jazzigt anslag med mycket elpiano och ett så coolt avslappnat komp som man alltid har förknippat med honom. Titellåten, "My little town", "You're kind" och inte minst den underbara "50 ways to leave your lover" är alla subtila höjdpunkter i Paul Simons sångskrivande. Texterna må vara mörka och ibland nästan cyniska, men det mjuka tilltalet är ett personligt särtecken.

I "Gone at last" finns gospel, som han odlat på live-skivan året innan och senare skulle återkomma ofta till. I "My little town" dyker faktiskt gamle Art Garfunkel upp på stämsång. Ett första återförenande. Sedan är det ett extra plus att hela den tidens studio- och jazzrockmaffia finns i kompet, med många namn att känna igen om man är nördig. Även gamla brasilianske dragspelaren och Sverige-bekanten Sivuca dyker upp på ett hörn.

Betyg: *****

måndag, juni 19, 2017

McCARTNEYS VINGAR PÅ 70-TALET

Som hängiven gammal Beatles-fantast, för att inte säga Beatles-fanatiker, har jag faktiskt aldrig haft något förhållande till Wings.

På 70-talet tyckte jag fenomenet Wings var lätt plågsamt. Beatles låg ännu för nära i tiden och det var svårt att inte jämföra. Avståndet mellan Wings lättpop och den revolution The Beatles skapade var kolossalt.

Paul McCartney som soloartist är en annan sak. Honom har jag, kanske inte följt, men känt en återkommande och beständig vänskap med. Min Paul-samling, som inte är stor, består av välvalda nedslag med stora hopp emellan under 40 års tid. En lycklig McCartney-konsert på Tele2-Arena i Johanneshov sommaren 2015 blev som en storartad kröning av ett livslångt lyssnande som började med Beatles första singlar.

Men - perioden mellan Pauls första, underbart lekfulla soloalbum "McCartney" 1970 (den med körsbären) och den av George Martin producerade mästerverks-LP:n "Tug of War" 1982 har hittills varit helt blank. Vingarna flög utan mig under den period när John Lennon fortfarande levde.

Nu har lång, lång tid gått sedan epoken Wings och jag frågar mig själv : Varför inte? Varför var jag inte mer mottaglig då? Paul och Linda drog ju igång med fräcka "Jet" till James Bond-filmen "Leva och låta dö" 1973.

Men nu hamnade jag istället här. "Venus and Mars" (EMI LP 1975) med Wings. Kompetent, välgjord, musikaliskt fullödig med känsla för hitlåtar som alltid som hos Paul. Ändå kan jag ändå inte säga jag blir särskilt berörd av "Rock show", "You gave me the answer", "Magneto and Titanium man" och de andra spåren.

Så jag lyfter på hatten för käre Pålle, Sir Paul McCartney, som fyllde hela 75 år igår. Otroligt aktiv långt över de "sixty-four". Och "Venus and Mars" är bra, men jag väljer trots allt hellre "McCartney" som var före Wings och "Tug of War" som var efter Wings.

Betyg: ***

tisdag, juni 13, 2017

MERA FUNK AV TRUMMÄSTAREN FRÅN PANAMA

Då försöker vi stället med den andra Cobham-plattan från samma år, "A Funky Thide of Sings" (Atlantic LP 1975). Jag tolkar det som en ordlek och en vändning av "A Funky Side of Things".

Här dundrar Billy Cobham vidare med sin hårda funk. Jag tyckte så oerhört mycket om hans tre första soloalbum "Spectrum", "Crosswinds" och "Total Eclipse". Fallhöjden blev stor med den poänglösa live-plattan "Shabazz". Här är det i viss mån upprättelse, även om den store trummästaren började komma in i en enformighet som skulle bli rätt tröttande.

Här är det fullt ös hela tiden. Musiken bygger helt på beats och fjärmar sig därmed mer och mer från jazzen. Samtidigt kan man se det positivt och säga att Cobhams grupp plockar upp det bästa från jazz, rock, soul, funk och hårdrock. Inledande "Panhandler" är närmast något av en fusion-hitlåt med makalös drivkraft. Det gäller även titellåten och den vitsiga "Some skunk funk" av bröderna Brecker. Mera andhämtning blir det i "Sorcery" som lite otippat är skriven av Keith Jarrett (som vid denna tid hade fjärmat sig definitivt från den elektriska jazzen).

Billy Cobham är, förutom som trumvirtuos och bandledare, också väldigt bra arrangör. Här på "Funky Thide" är det framför allt blåsarna som prickar i och fyller upp med täta riff och kortare solon. Inte minst trombonerna, med Glenn Ferris i spetsen, briljerar. Bland övriga som märks är gitarristen John Scofield som nu har ersatt John Abercrombie. Båda är snarlika i stil och i mitt tycke rätt förfärliga gitarrister, med förkärlek för ylande, uppåtdrivna solon.

Mot slutet av skivan får bandet vila och Billy Cobham stiger fram med solo på sitt väldiga trumset. Jag hade tidigare beundrat Cobham för att han verkligen hade genomtänkta, komponerade solon med sin imponerande slagteknik. Solon som i "Last frontier" på "Total Eclipse" var en njutning att lyssna på. Men här i "Moody moods" blir det för mycket, för långt och utdraget. Och någonstans efter denna skiva tappade jag Billy Cobham som skivartist.

Betyg: ***

fredag, juni 09, 2017

COBHAMS TRUMKREVADER LIVE

Jag gillar verkligen trummästaren Billy Cobham. Tycker han har en beundransvärd teknik och ett makalöst driv, också i de små nyanserna. Tycker dessutom att han är underskattad som låtskrivare och bandledare.

Men det är en mästare att försvara. Ofta har han blivit beskylld för att vara "maskintrummis", perfektionist, "teknik istället för känslor", "bara uppvisning" osv, Men, nej han är sannerligen ingen robot. Visst kan hans snabbhet i virvlar över småpukorna tangera det övermänskliga och omöjliga. Men hans exakta jämnhet i en slagserie är en njutning om man är intresserad av slagverk.

Hans jazzfunk är en enastående het brygd av läckra soulrytmer, spetsiga blåsare, jazzens solist-traditioner kombinerade med ett nästan hårdrockslikt driv. En av grundarna i en funkstil där också Stanley Clarke och George Duke var mästare. I bandsättningen fanns också ofta de makalösa bröderna Brecker (Randy och Michael) på trumpet och sax.

Billy Cobham började som trummis i Mahavishnu Orchestra. Som många unga jazzrock-stjärnor i den generationen som slog igenom runt 1970 hade han naturligtvis suttit in några set med Miles Davis och hans expansiva grupper. Nästan alla jazzrockare i USA var lärjungar till Miles.

William E. Cobham var visserligen född i Panama, men blev känd som en alldeles extra virtuos trumslagare under tiden med Mahavishnu. Men det är inte det utan hans tre första soloalbum som intresserar mig speciellt. Den makalösa "Spectrum" (1973) och de snyggt arrangerade "Crosswinds" och "Total Eclipse" (båda 1974) är klassiker i fusion-genren.

Därefter följde så denna. "Shabazz" (Atlantic live-LP 1975), som tyvärr blev en besvikelse. En sådan där live-LP som inte tillför något nytt utan bara blir en upprepning av tidigare opus. Här är två låtar från "Spectrum" i ett stressat, forcerat tempo plus ytterligare två nummer med alldeles för långa solon. Jag värjer mig från omdömet "bara teknisk uppvisning", men på just denna skiva stämmer det dessvärre.

Betyg: **

torsdag, juni 08, 2017

FLERA UPPTÅG MED TED

Vi fortsätter direkt med Ted Gärdestad och hans tidiga LP. Nästa på tur är denna, "Upptåg" (Polar LP 1974). Med ett foto-arr. som leker med gamla Zorro-motiv från stumfilmens pionjärtid leker Ted och brorsan Kenneth vidare bland melodier och texter.

Det är samma självklarhet i talang, musikalitet och spelglädje och samma kreativa boom, i en omgivning av Janne Schaffer, Benny Andersson och samtliga ABBA-medlemmar (jo, nu hade ju ABBA formats och gjort succé i Brighton). Och allt med den legendariska Polar-studion som tummelplats.

Största hits här på "Upptåg" är framför allt den charmiga, medryckande "Buffalo Bill" (med raden "Jag är tokig i tjejer....), och inte minst "Eiffeltornet". En problematisk låt eftersom den egentligen handlar om självmord, men på ett lättsamt och metaforiskt sätt ("Jag skulle hoppa / ner från Eiffeltornet / om du lämnar mej...."). En käck trudelutt där man gärna väljer att bortse från associationer till det öde som skulle drabba Ted Gärdestad senare i livet.

"Viking" är en pojkfantasi med läckert flöjtspel av Björn J:son Lindh. "Öppna din himmel" är finstämd posei som lär vara inspirerad av Edith Södergran. "Can't stop the train" är en annan fin ballad, även om jag generellt är mindre förtjust i hans låtar på engelska. Ted är här inne i sin bästa period och det gäller att bara ånga på. Tåget gick än så länge på raka spår mot framtiden.

Betyg: ****

onsdag, juni 07, 2017

MIKAEL RAMELS FANTASIFULLA UPPTÅG

Jag har många gånger - här i spalten och i andra sammanhang - lovordat Mikael Ramels debut-LP "Till Dej" från 1972 som en av de bästa svenska skivorna någonsin, alla kategorier.

Han hade långt tidigare gjort inspelningar med sin popgrupp Steampacket, sjungit duett med pappa Povel och en del annat. Men "Till Dej" var hans LP-debut i eget namn.

Mikael Ramel briljerar där med sin egen musikaliska talang och sin personliga värme, kombinerad med influenser från Povels ordlekar och melodik, svensk visa och inte minst en uppsjö av tidens influenser, med psykedelisk rock, jazzrock och Zappa-slingor. Hans låtar är enastående pärlor och i kompet finns kompisar i Fläsket Brinner, Turid, Bobo Stenson med flera.

Men det var "Till Dej" det. Detta skulle ju handla om uppföljaren, "Extra Vagansa" (Ljudspår LP 1974). Och gillar man unge Ramels musik så är det här en självklar fortsättning. Den har inte riktigt samma lyskraft och självklarhet som debuten. Är mera flummig, experimentell och med dragning åt prog-rock (då menar jag "prog-rock" i den engelska betydelsen, "progressive rock").

Men de musikaliska krokarna, kullerbyttorna och smidiga svängarna växer för varje lyssning "Lukter runt holken" är väl en mer än tveksam titel (jfr "Artificiell Prana" på förra LP:n). Men den liksom titelspåret, "Apfigur", "Så länge det svänger", "Blinde mannen" och de andra är underbara kreationer.

I stort sett samma starka-musiker-uppsättning med de flesta från Fläsket Brinner, med tillskott av Kenny Håkansson, Björn J:son Lindh och Bo Hansson med flera, borgar för musikalisk högklass. En fördel är också att "Extra Vagansa" har väldigt bra ljudkvalitet. För just DEN saken var det lite si och så med på "Till Dej".

Betyg: ****