RENT KLINGANDE GITARRER MITT I PUNKENS ERA

Det är 1978-79. Mina sista, fina år i hemstaden Helsingborg och på Fågelsångsgatan. Strax innan jag flyttade till Malmö för ett kortare gästspel.

På det personliga planet en underbar period med massor av socialt och utvecklande liv. Musikaliskt var det lite annorlunda. Det var nu punk, nya vågen, Sex Pistols och Tom Robinson Band som gällde. Dessutom var det en massa disco, ABBA och en helsickes massa reggae.

Inget av det här var riktigt min grej. Med punken kom jag på kant till den grad att det aldrig riktigt har återhämtat sig. Jag var helt upptagen av jazzrock, fusion, inåtvänd ECM-jazz och en del progressiv rock (som Pink Floyd) som man plötsligt inte fick lov att gilla.

Mitt i all denna musikaliska förvirring kom Dire Straits från England. De kom som en slags oberoende part utanför. En part som alla gillade. Ja, ALLA (utom de råaste råpunkarna) föll för Dire Straits och deras nyenkla rock. En del höjde dem till oproportioneliga höjder.

Jag hade svårt att förstå haussen. Tyckte Dire Straits lät helt OK. Men SÅ märkvärdigt var det väl inte. Ganska traditionellt hållen songwriter-rock i Dylan-fåran, med (senare) vissa utflykter mot det symfoniska och arena-anpassade. Jo - en viktig särart hade Dire Straits, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Han spelade fingerspel på elgitarr (ovanligt!), alltså helt utan plektrum. Dessutom med ett rent klingande gitarrsound - helt fritt från överstyrning och distorsion. Sådant som var gängse inom hårdrock och punk, och som jag blev så trött på. Dire Straits "rena" gitarrljud var peronligt signifikant.

Men nej, det dröjde tills 1984, efter uppbrottet från Malmö, i min studietid och korta studietid i Borås, som jag kom att upptäcka storheter som Dire Straits och Springsteen. Senkommet förstås. Nu blev Dire Straits första LP "Dire Straits" (Vertigo LP 1978) en kär vän i ensamheten (jämte deras LP "Love Over Gold").

"Dire Straits" utmärks naturligtvis först och främst av hitlåten "Sultans of Swing". En fantastisk berättelse om det gamla jazzbandet som spelar vad de vill, fast unga tuffingar hånskrattar åt dem. En lysande text som ju borde fångat min situation 1978, om jag bara hade fattat det då. Musiken är underbar. Mark Knopfler sjunger sluddrigt och oartikulerat (tur det finns texthäfte bredvid). Han spelar fantastisk sologitarr, just det där virtuosa fingerspelet.

Dessutom svänger det. Det svänger på ett underbart sätt, som man sällan hört i rockmusik då eller senare. Just det där jazzigt drivande spelet på cymbaler som Pick Withers piskar fram. Så skulle jag själv vilja kunna spela trummor! Alla åtta låtar på Dire Straits första LP är bra. Den inledande "Down the waterline" och den reggae-betonade "In the gallery" till exempel.

Betyg: ***