Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, februari 07, 2018

SÅ LÅTER JAZZFUSION ANNO 2008

Det blir ett stort språng här. Jazzrock, eller Fusion, eller Funkjazz, eller Elektrisk jazz, vilket man vill, var min musik på 70-talet. Jag älskade hela genren med musiker och grupper som Chick Corea, Weather Report, Herbie Hancock, George Duke, Jean-Luc Ponty, Egba, Entrance och alla andra.

Jag minns hur jag och min kompis Peter Fors i gymnasiet hoppade högt när vi först hörde hans nyinköpta LP "Spectrum" med Billy Cobham. Öppningen där välte omkull allt och öppnade dörren till en jazzrock-dyrkan som skulle hålla i sig under hela 70-talet.

Vi älskade snabba 16-delslöpningar, virtuosa musiker, tjutande Mini-Moogs och pipiga soprans-saxofoner, böljande slagverksorgier och instrumentala låtar där jazzens harmonier mötte rockens elektronik och soulfunkens sexiga rytmer. Det blev många skivor som fick folk i omgivningen att hålla för öronen och skrika att de blev nervösa. Samtidigt som många kritiker råskällde om "elitmusik" och "snabbspel". Men vi älskade våra jazzrock-skivor.

Runt 1980 tappade jag allt. Då hade mycket hänt. Punkrock och new-wave hade tagit över publik och media, och gjorde mest väsen av sig. Det blev inte min musik, utan jag drabbades av en rejäl dos 60-talsnostalgi och sökte mig bakåt. Sedan blev det andra andra genrer. Men jazzrock tynade bort för min del. Det var faktiskt bara våra svenska Egba som överlevde i min stereo.

Och nu chansar jag och köper skivan "Sumo" (ACT Music CD 2008) med den hyllade svenska jazzgruppen Oddjob. Jag är så att säga ganska nollställd nu, men vet om att fusionjazz de senaste decennierna ofta influerats rejält av hiphop, r'n'b, acid jazz och electronica. Även dessa nischer är lite utanför mina synfält.

Oddjobb är en mycket kreativ grupp med de förnämliga musikerna Goran Kajfes (trumpet), Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax), Daniel Karlsson (piano), Janne Robertsson (trummor) och så en basist som lustigt nog heter Peter Fors. Det är alltså inte min ungdomsvän Peter Fors som på amatörnivå var en utmärkt jazzmusiker på just kontrabas. Han borde gått vidare med det. Nej, detta är alltså en helt annan Peter Fors på bas.

Oddjob spelar en helt egen musik i en modernistisk stil med klara referenser till 70-talets jazz. Framför allt till Miles Davis spacade, elektriska utflykter. Flaggskeppet Weather Report finns på något sätt också närvarande här (senare skulle Oddjob göra en hyllningsskiva till dem). En annan referens som ofta nämns i recensioner är Art Blakey's Jazz Messengers och deras kraftfulla, lite bullriga "budskapsjazz".

Jo, skivan "Sumo" med Oddjob är helguten musikaliskt. Att låttitlarna kan vara "The big hit", "Golden Silver", "Småland", "Salvador" eller "Nostradamus" spelar kanske mindre roll. Om de har någon vidare betydelse än att vara titlar i sig vet jag inte. Jo, "Like Josef" antar jag pekar på Joe Zawinul i nämnda Weather Report.

Bra på alla sätt. Ändå är det något som gör att första mötet blev en besvikelse. Och något som gör att jag nu efter många lyssningar finner skivan bra men kanske inte riktigt kan ta till mig deras kompetenta jazz. Vet inte vad. Kanske är det för att jag själv är ovan lyssnare nu, precis som de där belackarna som skällde på Peters och min musik på 70-talet. Inte riktigt så illa. Men något åt det hållet.

Betyg: ***